Själens psykologi och vår väg mot ökad frihet - del 2

Hur själslig förståelse och inkoppling kan skapa en expanderad psykologi och fler terapeutiska redskap för ökad hälsa och utveckling.

Av Mikael Matthis

Del 2


Här följer fortsättningen på artikeln om "själens psykologi" om hur vi kan använda fler nivåer av livet och oss själva för att frigöra vår potential och vår djupare själsliga riktning. Denna expanderade psykologi är viktig för alla människor intresserade av sin större utveckling, inte minst verksamma inom dessa områden, alla slags terapeuter, coacher, psykologer, läkare, behandlare, konsulter etc.

Mikael Matthis är verksam som SoulWork-terapeut/coach och författare. Han har utevecklat metoden SoulWork som ett resultat av många års arbete med människor och längre perioder av egna inre uppvaknanden som uppstått spontant.


Skala bort gamla bilder kring terapins innebörd
Jag tror många kan ha en missförstådd bild av hur terapi verkar, för man är rädd för att ingå i det "sjukdomsklassande begreppet".
Detta kan till stor del bero på den freudianska präglingen och psykodynamiska skolors regler kring terapi (som fortfarande härskar i många fall), som därmed påverkat terapibegreppet på ett tyvärr ofta skevt sätt. Många värderar ”terapi” i första hand efter den psykoanalytiska föreställningen där terapeuten är någon sorts ”auktoritet” istället för att man möts i ett gemensamt och öppet utforsk-ande.
Denna attityd från förr, att terapeuten ska vara helt "neutral", inte visa några egna känslor, bara kyligt iaktta, vara tyst inför sin klients berättelser och känslor, att man inte får ha någon form av kroppskontakt när man möts eller skiljs åt i terapirummet, att en behandling måste bindas för lång tid, ofta under flera år, är ganska otidsenliga regler som jag ser det och något som i många fall är på väg att förändras överlag.
I en processinriktad behandling står klienten självklart alltid i fokus - med sina pågående behov och sin nu-situation. Detta är den naturliga grunden för all terapi, som jag ser det.

En god terapeut fångar upp klientens behov, de uttalade, men framförallt de dolda, som ofta har en själslig grund. Med det menar jag att de dolda behoven och deras förtydligande pekar i sig själva mot människans inre kvaliteter, hennes själsliga skapande. Det är en viktig iakttagelse.
All framgångsrik behandling - oavsett om den kallas terapi, coaching, själsutveckling, om det sker inom alternativmedicinen eller inom vården - bygger på att uppleva det pågående. Empati, närvaro, lyssnande, förståelse är kvaliteter som alltmer uppmärksammas som mycket viktiga för tillfrisknandet även inom den traditionella medicinska vården. Detta måste därför vara minst lika viktigt eller ännu viktigare i en psykoterapeutisk behandling; att vara människa, att vara levande i mötet.

I en terapeutisk process kan detta "nu" inkludera arbete med barndomen, men hela tiden utifrån det pågående. Det sker inte minst med uppmärksamhet på den fysiska kroppens reaktioner där alla uttryck får utrymme i ett större sammanhang.
Det är i det expanderade livsfältet som möjligheterna finns till en ökad medvetenhet, en mer inkopplad intuition, ett helande som innefattar fler nivåer av människan, inte minst den ofta överraskande, själsliga nivån.
Jag har under många år sett en bild av att vi är på väg mot en större genomslagskraft för det gemensamma och ändå metodiskt olika, inom "läkandets skola". Det kan fortfarande verka avlägset, men många samtal med olika enskilda terapeuter, psykologer och forskare som i det tysta verkar för en förnyelse, vittnar om dessa goda möjligheter.

Terapeut - att tjäna
Jag utgår främst från den intuitiva själsliga kontakten i mötet med klienten eller gruppen. (Jag beskriver bakgrunden till denna typ av träning och dessa erfarenheter mer längre fram). Jag har också fått träna mig i att uppfatta och se människans olika medvetandenivåer och former av sociala spel och hinder i "vardagens dimension", dvs personlighetens värld, där vår bakgrund, familje-historia och olika mönster präglar oss starkt.
Jag utgår från människors situationer och historier, energier och möjligheter precis där de är, för att stödja deras eget frigörande och "brobyggande", i det lilla, men också i det stora.
Ordet terapeut kommer från grekiskan och betyder bland annat "att tjäna”. Det är en bra utgångspunkt för all terapeutisk verksamhet i grunden, tycker jag; att hjälpa, att stödja, egentligen att bistå individen att skapa mer utveckling i sitt liv.

Idag törstar människor efter stöd för deras sanna inre natur. Människor önskar bli sedda mer utifrån sitt inre, sina livsfrågor, sina själsliga behov. Detta är den mest grundläggande och långsiktigt bärande lösning människan kan inrikta sig på. Att lära känna sig själv i ett större sammanhang.

Denna behandlingsform har jag under många år fortsatt utveckla i mitt arbete med klienter och grupper och kallar den sedan några år tillbaks för SoulWork. Idag använder jag denna själsliga form i kombination med relationsutveckling och organisationsarbete, där också metoden Konstellationsarbete (Hellingers Familjearbete) i olika former ingår en hel del.

Broar mellan psykologi och andlighet
Sedan tonåren, då jag läste bl a C. G. Jung, Fritz Perls´ gestaltterapi, R. D Laings behandlingsformer och den då nyskapade terapiformen Primal och fick väldiga aha-upplevelser, har jag sökt efter synteser och utbyten mellan andliga värden och den humanistiska, mer helhetsinriktade psykologin.
Att det blev så tror jag hade mycket att göra med att jag tidigt, runt 15-års åldern, fick uppleva starka själsliga uppvaknanden som tog plats helt spontant. Jag hade bl a en stark, omvälvande ljusupplevelse som gav mig djupa insikter om hur jag var en del av en enda stor enhet av kärlek och intelligens.
Sedan dess har jag genomgått olika faser av själslig omvandling som inbegriper både fysisk, psykisk och mental transformation. Under flera år från när jag var 23 år levde jag i ett så gott som konstant tillstånd av uppkoppling i mitt medvetande genom högre energier. Jag fick vara med om en mängd olika upplevelser av olika dimensioner och hur vi människor är delaktiga i en större, universell utveckling.
Flera av dessa faser utmärks av tillstånd som är mycket djupgående i sin psykiska och existentiella omvandling. Flera delar av detta har jag beskrivit i mina tidigare böcker, t ex i Uppstigningens tid (beskrivningar som idag till viss del känns ofullständiga, men ändå var ett steg på vägen). Min fru, Nina, har beskrivit sina upplevelser i boken Befruktelsen, som ger en genuin och spännande skildring av hur dessa processer kan ta form, utan att man själv sökt dem eller tänkt i de banorna.

Transpersonell psykologi
På senare år har jag sett hur många metoder inom det nytänkande medvetande-expanderande området kan ses som delar av en transpersonell psykologi.
Transpersonell psykologi innebär att man i mötet med klienter och i metodisk behandling utgår från att en människa utgör mer än bara den fysiska historien och dess fysiska, biologiska och kemiska bakgrund.
Det finns en hel del likheter inom den nya psykologin med olika andliga metoder och helhetsinriktade utvecklingssystem. Dessa likheter tycks finnas på främst erfarenhetsbasis men också i vissa arbetsmetoder. Man kan iaktta likheter främst i det allmängiltiga helhetsbaserade seendet och förståelsen för fler nivåer, dimensioner och uttryckssätt än den traditionella psykologin och psykiatrin hittills har kunnat erkänna eller ens börjat uppmärksamma.

Det finns många vedertagna namn inom det psykologiska fältet som fungerar som inspirationskällor till den transpersonella psykologin. Där finns Abraham Maslow som revolutionerade 1900-talets tidiga psykologi med sin forskning om "peak-experience”. Hans insikter lade en teoretisk grund för förståelsen inom psykologin för människans flerdimensionalitet.
C. G. Jungs arbete var förstås banbrytande och mycket betydelsefull. Idag kan man ändå fråga sig om inte Jungs arbete framförallt utgör mer av en viktig allmänmänsklig filosofisk gren snarare än ett effektivt terapeutiskt instrument? Jung betonade i vilket fall den själsliga dimensionens vikt inom människan (Självet, och från nyplatonismen, begreppet Daimon). Dessa insikter hade också stor inverkan på hans analytiska arbete.
Där finns också Viktor Frankls existensanalys, Otto Ranks arbete med "viljan", Wilhelm Reich och förståelsen för kroppens betydelse, Eric Fromms sociala engagemang. R. D. Laings ibland märkliga, gränslösa men ändå djupt humanistiska psykosarbete, Poul Bjerres själsliga syn.

Där finns också Familjeterapins föregångare som t ex Virgina Satir med sin fysiska kontakt och direkta gestaltande och Carl Whittakers överraskande, "galna" upptåg och utspel för att nå fram igenom klientens fastlåsta självfientliga bilder. Assagioli och Perls återkommer jag till strax.
En stor pionjär i detta sammanhang tycks Carl Rogers också vara, känd amerikansk psykoterapeut under 60- och 70-talen och sedan även mycket känd för sitt globalt humanitära förespråkande. Han anses av många som banbrytande för den så kallade klient-centrerande psykoterapin. Han uppmärksammade det "friska" hos individen och utgick från människans naturliga vilja till godhet och utveckling.
Rogers tangerar på flera sätt den själsliga psykologin som jag ser det. Ett citat från honom, som många terapeuter säkert kan känna igen: "När jag är nära mitt eget inre, intuitiva själv upplever jag terapin och mig själv som full av helande". Han beskriver erfarenheter som handlar om hur den terapeutiska relationen kan transcendera och bli en del av något större.

Dessa banbrytare inom psykologin har alla sökt ett större jag. Många av dem var elever till Freud, men bröt med hans teorier, eftersom de tycktes tvinga in människan i ett schematiskt, begränsande förhållningssätt snarare än att utforska människans möjligheter till växande Många av både gårdagens och dagens psykoterapeuter av olika slag har insett det bristfälliga och därmed det ibland direkt skadliga att använda Freuds teorier. Man kan därför undra varför Freud fortfarande (tvångsmässigt?) används som en portalfigur för psykologin, t ex inom utbildning? Ett synsätt som i grunden förmedlar en så begränsad och egentligen inte konstruktiv människobild kan väl inte vara ett mål, och knappast en god förebild?

Det arbete som företrädarna för den humanistiska psykologin skapade har, oavsett vad man tycker om deras olika metoder, bidragit till en uppöppnande verkan i vår värld. Många av dem har bildat skolor och metodriktningar, som snarast ska ses som steg på vägen tycker jag, inte att målet har nåtts. Det är en ständigt pågående process där många metoder kan korsbefrukta varann i olika former, och idag också gör det mer och mer.
Jag har under många år sett en bild av att vi är på väg mot en större genomslagskraft för det gemensamma och ändå metodiskt olika, inom "läkandets gemensamma skola".

Om metoderna Gestalt och Psykosyntes
Där finns också Fritz Perls´ och hans fru Laura Perls´ banbrytande arbete med utvecklingen av Gestaltterapin. Makarna Perls kom från den analytiska skolan, men lämnade den på sikt för att under 50-talet skapa en egen metod, delvis utifrån Gestaltpsykologins erfarenheter, men också i viss mån österländskt tänkande i form av zen-buddhism.
Jag tycker mycket om flera grundtankar inom Gestalt och har själv lärt mig mycket, både för min egen utvecklings del och för mitt arbetskunnande, genom metoden. Gestaltterapin bär t ex fram sina tydliga och starka redskap inom "närvaron i det som är" och området "kontakt". För mig har också metodikerna inom gränsförståelse och gränssättning, fungerat som viktiga medel för jagets växande.
Gestaltterapin har alltså ett direkt existentiellt utgångsläge, men undviker samtidigt att ge några definitioner eller riktmärken på hur de frigörande momenten ska uppmärksammas och kunna ge fler effekter, t ex i ett större själsligt sammanhang. Det kan jag tycka är lite synd, eftersom Gestalt tycks i vissa lägen skapa kontakt med denna dimension inom människan, men utan att gå vidare med den på ett medvetet sätt. Då menar jag inte som "tro" på något sätt, utan som mer tydliga redskap för en inre utveckling.

Många terapiformer, både humanistiska och konventionella, skulle vinna på att öppna sig för en större psykologisk människobild, tror jag. En bild som också kan upplevas mer direkt, som en större själslig verklighet.
Frigörelse är ett sådant exempel inom vissa terapiformer. Frigörelsens goda effekter är inte bara bundna till ett emotionellt utlevande. Jag har själv fått se och uppleva många gånger i terapisituationer hur frigörelsen kan fortsätta och kombineras med förståelsen för vår djupare sanna natur, t ex i arbetet med Familjekonstellationer eller i olika energiprocesser i själsligt arbete. Då kan frigörelsen vara väldigt tyst, enkel, odramatisk. Det är en ibland mer omvälvande närhet som uppstår där, egentligen utan att klienten ska frammanas eller provoceras till känsloutlevelse. Där blir det tydligt att de känslomässiga reaktionerna inte är styrande eller avgörande i sig.

Roberto Assagioli, italiensk psykiatriker som startade sin verksamhet i början av 1900-talet, har valt ett något större fokus. Han var en av Freuds nära medarbetare, men lämnade sedermera Freud och skapade sin egen metod, Psykosyntesen.
Hur hans metod praktiseras i sina uttolkningar vet jag ganska litet om rent praktiskt. Jag har gått en dels psykosyntesterapi själv, men inte haft någon dragning till deras utbildning. Jag har mest intresserat mig för Assagiolis egna erfarenheter och metodskildringar. Där är psykosyntesen intressant och viktig på många sätt i sina beskrivningar av psykets kopplingar och ursprung i en själslig verklighet. Han är också en av dem få (som jag har funnit hittills) som med psykologisk terminologi beskriver de kristillstånd som kan uppstå under en process av själslig transformation. Han har också beskrivit hur dessa tillstånd inte ska räknas som psykisk sjukdom.

Ett viktigt citat av Assagioli, som jag tycker är belysande för hela detta sammanhang, är när han säger säger att vårt samhälle behöver ett “...självförverkligande sett som en utveckling av personligheten där personen befriar sig från de hindrande problem och de neurotiska (eller barnsliga, eller fantasibaserade, eller onödiga, eller “overkliga”) problem, så att han får möjlighet att möta , utstå och begripa livets verkliga problem...” (Psychosynthesis, Assagioli, sid 39. 1965).
Denna problemtyp kallar Assagioli för “existentiella problem”. Detta är skillnaden mellan “skapade problem”, som uppstår ur konstruerade behov, och de problem som vi möter genom närhet till livsprocessen.

Metoden Familjekonstellationer
Den nydanande och själsligt inriktade familjeterapeuten Bert Hellinger har gett en rad konkreta instrument som han har införlivat från sina erfarenheter av etniskt arbete och olika upplevelseinriktade terapiformer. Hellingers arbete med förlösningar i människors liv, är ofta exklusivt konkreta, omruskande existentiella och synnerligen djupgående i all sin enkelhet och avskalade räckvidd. Där finns en inriktning på att följa, förstå och synliggöra "det dolda" i människors hindrande mönster, som jag upplever är unikt inom det terapeutiska fältet.
Hellingers metodik är befriad från trossatser, moral, spekulationer. Här handlar det främst om det “fenomenologiska”, dvs att se det som “är”, det som sker i stunden. Genom att inte blunda för det som saknas, det som varit smärtsamma misstag och svårigheter inom en familj, ofta i flera generationsled, kan man läka och återskapa de band av kärlek och kontakt som egentligen finns i grunden mellan alla människor, i alla relationer.
Detta synsätt, som genom denna metod tagit form under 30 års arbete och fortplantat sig över hela världen, ger en direkt intuitiv förståelse för hur själens grund finns i alla våra relationer. Det är en mycket stark och effektiv metod som jag själv fått väldigt mycket befrielse av att lära mig. Jag använder också metoden på olika sätt i mitt terapeutiska arbete, och även i vårt arbete med organisationer, som stöd för "utbrända" och i grupp- och chefsutveckling bland annat.

Utvecklingen av medvetandet genom en ytterligare dimension
När jag studerat och undersökt olika terapeutiska skolor och metoder, och i mitt arbete med många olika slags terapeuter, har det blivit tydligt för mig att "den själsliga kunskapen" eller "det själsliga seendet" finns ofta där, men omedvetet eller ovilligt att erkännas. Det gäller även terapeuter inom de helhetsinriktade terapiformerna.
En väg att uppmärksamma denna egentliga inre visdom som tas i bruk av terapeuten i mötet med sin klient eller grupp, är den frigörande kvalitet eller intelligens som är inneboende i vår fysiska kropp och i vårt psyke. Jag tror många terapeuter, även psykiatriker och analytiker, kan känna igen moment av djup enhet och förundran, kanske respekt blandad med viss bävan, inför den "högre" eller mer omfattande, till synes oförståeliga situation av läkning som kan uppstå i behandling. I¬¬¬bland av sig självt eller från ett helt oväntat håll. Som tycks finnas där hela tiden, en osynlig dimension av "lösningar"; inspiration, befruktelse, integrering, förnyelse. Som ger oss lösningar om vi tillåter denna "medverkan" att uppmärksammas, om vi lär oss dess språk.

Som psykoterapeut eller läkare verkar många samtidigt vara rädda om sitt "rykte", sin prestige, sin "position". Det gäller även inom de humanistiska skolorna. Man tycks därför ha en ovilja mot att tala om detta på ett öppet direkt sätt, som en inom oss alla pågående större verklighet av "andlighet" i våra liv. Det kan vara förståeligt på ett sätt, men är samtidigt lite märkligt eftersom dessa läkande samband dels blir allt mer uppmärksammade i vår värld idag, dels ju faktiskt är något som stödjer klientens växande. Och var det inte det som var själva syftet?

Samtidigt blir det allt tydligare, kanske främst i de amerikanska och europeiska klimaten av terapi och behandling, att själsperspektivet tar mer självklar plats, i alla fall som begrepp sett. Exempel på korsbefruktningen mellan traditionell psykologi och existentiella frågor är ett snabbt växande område.
Där finns t ex "klassiker" som psykologen Raymond Moodys arbete med människor med nära-döden-upplevelser, Elisabeth Kübler-Ross´ arbete med döende, eller psykiatern Brian Weiss hypnosarbete med tidigare-liv, som han har beskrivit i flera populära och engagerande böcker.
Där finns många andra namn, t ex Leonard Orrs sociala samhällsmodell där andlighet och terapeutisk frigörelse kombineras på ett ovanligt och intressant sätt, eller Grofs arbete med "spiritual emergency" (även om flera delar där kan upplevas som främmande för min del, t ex lsd-terapin).
Inom familjeterapin händer saker där korsbefruktningar sker (bl a Mia Anderssons arbete med ”kärlek” som en läkande kraft i terapin), och Gestaltterapin i USA experimenterar friskt med olika andliga och terapeutiska grepp (t ex New Orleans gestaltgrupper). Oavsett vad man tycker om dessa metoder och föregångare mer i detalj, så ger de en viktig impuls av hur en ökad större, praktisk kontakt med en expanderad människo- och verklighetssyn börjar ta mer tydlig form.

Den psykiska hälsan inneboende i våra “fält”
Inom vissa delar av psykologin talar man om "fält" och inom systemteorin talar man om människans “självorganiserande system". Många terapeuter talar om denna kraft som läker det skadade inom t ex en familj om man bara låter den komma fram och kan förstå att lyssna på den. Det handlar om att lita på "en större process". Jag kallar dessa fält ibland för "självgenererande fält" eller, mer direkt, för kontakt med vår egen "själsenergi".
I den själsliga helhetsmodellen är människan inte begränsad till ett enbart fysiskt fält, och heller inte bara till ett känslomässigt eller tankemässigt fält. Snarare använder vi flera fält eller nivåer av medvetande som också har en energimässig form.

Begreppet “självgenererande fält” innebär att något finns inom oss som läker våra psykiska smärtor, om vi kan låta det ske. Dessa fält vill man naturligtvis nå kontakt med och skapa förståelse för. Det är ett av terapins mål, som jag ser det. Ett annat av terapins mål är att hjälpa klienten våga se igenom de ofullständiga och ofta direkt hindrande och destruktiva “ersättningsfält” (eller mönster, tankeformer etc) som vi skaffat oss. Där vi avbrutit kontakten med vår mer fullständiga energi, vår frihet att välja vår egen medvetenhet.
Terapin kan inte och ska inte ersätta livet, den essentiella energi som vi egentligen redan har inneboende inom oss, som vi egentligen redan består av. Terapin och psykologins uppgifter borde därför istället vara att skapa metoder och redskap som passar olika typer av människor i deras olika processer att uppfatta, förstå och lita till sin egen livsessens som en frigörande kraft.

Denna själsliga läkande dimension kan ses som ett outforskat hav av nya möjligheter. Det är kontakten med själsenergin som finns potentiellt och ofta latent inom varje människa. En mer omfattande energinivå som verkar direkt befriande och läkande men som fungerar på ett helt annat sätt än våra vanliga begreppsramar.
Där finns en latent kunskap om hur förlösning sker genom att utveckla, integrera och frigöra personligheten och därmed skapa kontakt med den helhet som personligheten egentligen består av.
Likadant som dessa “fält” (som här också kan kallas “grundläggande livsenergier”) fungerar uppbyggande för oss, finns olika ämnen i vår fysiska organism som skapar och också kan öka hälsa och balans i vår fysiska kropp. Idag talar man även inom den medicinska forskningen därför mycket om “kroppens egna läkandekraft”. Ett exempel är att för bara några år sedan trodde forskarna att hjärncellernas antal var permanenta och att hjärncellerna inte kunde förnyas. Senare rön har helt ändrat den bilden. Idag vet man att nya hjärnceller skapas kontinuerligt. (DN, nov. 1998) Det sker bl a genom att ämnet endorfin uppstår, något som psykiska och existentiella processer skapar underlag för snarare än de rent fysiska mekanismerna som snarare utför processen. Endorfiner och andra uppbyggliga ämnen skapas bl a genom att vi har livskontakt, upplever harmoni och är i kontakt med vår inre kärna. Att vi känner mening och livsglädje, gemenskap och närhet, att vi skrattar och njuter.

Hur tillvaratas den helhetsinriktade psykologin i samhället?
Det som de flesta psykologiska metoder överlag missar eller inte vill beakta, är de bakomliggande livs- och medvetandeprinciperna inom en människa. Det är klart, har man ingen egen erfarenhet av dessa uttryck som möjliga utvecklingsmodeller, är det omöjligt att sätta in dem i ett klargjort logiskt sammanhang av psykologisk och livsmässig behandlingsmetodik
Samtidigt kunde man ju önska sig att klimatet för korsbefruktning och en mer ödmjuk, undersökande attityd skulle kunna öka. Främst för att stötta människors problem idag. För "problemet" idag med dagens behandlingsformer, är att många människor reagerar inte konstruktivt på de gamla systemens sätt att tänka och handla, utan kan dras in i spiraler av onödigt försvårande omständigheter (t ex mediciners biverkningar, sociala problem genom samhällets struktur, obekräftade eller osedda tillgångar som istället ses som problem eller ”sjukdom” etc).

Det kan också gälla traditionell samtalsterapi (oavsett skola) där människor inte får möjlighet att hitta en större utveckling genom sina problem. Att intellektuellt förstå och orientera sig i sina problem är en god start, men räcker ofta inte för dagens människa. Många människor har en djupare existentiell förståelse latent verksam eller groende inom sig. Man behöver praktiska lösningar. Dessa lösningsmodeller sker enklast genom egen direkt upplevelse, t ex genom att direkt koppla samman fler medvetandenivåer inom sig.

Ser man på dagens institutionella utbildningsformer inom psykologi och psykiatri ser man att fortfarande fungerar denna vårduppfattning genom ett slags "maskinellt" tänkande. Den egna utvecklingen finns knappt med, och ett större gemensamt utvecklingsperspektiv tycks ofta fullständigt saknas. Detta leder till att de som utbildas inom dessa system - om de inte väljer andra former av utbildning i efterhand - lär sig system som graderar, värderar och behandlar folkmassans psykologiska och psykiatriska behov på ett ganska begränsat sätt.
I dagens samhälle ökar behoven snabbt av att människan relaterar till en större helhet där fler praktiska instrument behövs för att förstå och tillvarata en bredare existentiell tillvaro. De humanistiska, på olika sätt själsligt anknutna psykologiska metoderna skiljer sig därför markant från den traditionella psykiatrin där man hittills beaktar allt som är annorlunda eller icke-fysiskt inom människans upplevelsefält som onormalt eller som symtom på störningar eller sjukdom. Dessa symtom "botar" eller undanstoppar man på biologisk-kemisk väg i första hand.

Dock på senare tid har man börjat uppmärksamma att tillstånd av kris, borderline, psykos etc kan innebära ett slags uppvaknande som inte är sjukligt. Att människan tycks ha fler medvetandenivåer som kan uttrycka sig, ofta på väldigt kaotiska och ibland skrämmande sätt, men som egentligen inte är sjukliga eller felaktiga.
Dessa insikter beskrivs också i den internationella rekommendationen för psykiatrisk vård. “Diagnoskategorin Spiritual Emergency har nyligen tagits med i den internationellt accepterade Psychiatric Diagnostic System DSM IV”. Det psykiatriska systemet uppmanar alla professionella inom detta område att “ha en bättre förståelse för den andliga dimensionen”. (Hemsida för transpersonell psykologi, aug. 1999 http://www.algonet.se/~d43207/nordic/.)



© Carl Mikael Matthis, Stockholm augusti 2003. Uppdaterad feb 2004, juli 2009, okt 2009.


Kontakt för mer info:
E-post: info@herkules.nu
Hemsida www.herkules.nu