Att ingå i en större enhet av liv – läkning inifrån människan

En artikel om våra psykiska vanor och varför vi ofta tycks fly från möjligheten att verkligen förändras.


Av Mikael Matthis

(2001)


I den här artikeln tittar jag på olika inre och yttre förhållningssätt och psykiska mekanismer i förhållande till vårt “mående”. Det handlar om värderingar , vanor och vår möjlighet att vilja förändras och verkligen ta emot förändring. Hur låter vi oss styras av utifrånkommande värderingar, t ex vår familjs värderingar och olika samhällsriktningar som dominerar stora grupper.

Många människor ställer då och då den självanklagande och ibland lite självömkande frågan: “Är det bara jag som mår så här?! Alla andra ser ut att må så himla bra! Och så måste jag gå omkring och känna mig såhär.”
Så formulerar man sina känslor ofta i början av utforskandet av sig själv och sitt inre. När man kanske inleder en mer regelbunden terapi eller en djupare utveckling, kanske för första gången på allvar i sitt liv.
För visst kan det vara lätt att känna sig utanför när man mår dåligt. Eller när man förändras. Man tror att man “avviker”. Man tror att man är ensam om att känna sig svag eller “må dåligt”.

Och så kan det verkligen se ut. Samhället har ett så högt tempo. Människor håller masken. På jobbet, i skolan, på tunnelbanan, i affären möts vi, ser varann, läser av varandras signaler, men visar oss ändå inte som vi är, hur vi mår.
Dessa mönster av skam för våra känslor eller att vi inte duger som vi är, kan vara så hårt inympade i oss, att vi inte ens visar våra “svaga” känslor för de som är närmast oss, våra partners, barn, vänner, släktingar.

Att förnya sig och hitta fler livsperspektiv kan i och för sig stå högt i kurs i dag, inte minst inom näringslivet där man börjar förstå värdet av “positivt kaos”, förbättrade relationer, mer öppenhet och etik. Men bara inom vissa ramar. Att verkligen gå djupt in i sig själv och möta sitt eget inre kaos är inte lika uppskattat. Och inte så lätt.


Vill samhället utveckla fler mänskliga kapaciteter?
Upplevelsen av ensamhet och utanförskap är reell för den som har känslan. Och samtidigt är det en illusion.
Alla tillhör egentligen, eftersom vi lever. Att inte tro på sin rätt att leva, tänka, känna och vara den man vill vara, är en problematik många människor idag brottas med i sitt inre och i relation med andra.
Denna problematik vittnar om vår avsaknad av vilja och medvetenhet, vilja att ta ansvar för oss själva, medvetenhet om vad som är bäst för vår utveckling. Det vittnar också om avsaknad av perspektiv på vilka vi är i ett större mänskligt och livsmässigt sammanhang.

Människan är inte bara en fysisk ”robot” eller ”ett djur” som många inom både naturvetenskap och kulturella etablissemang väljer att tro fortfarande. Människan har en större livsbakgrund och till en större enhet av liv.
Har vi ingen känsla av denna enhet, inte någon förståelse eller mer uttalad medvetenhet, skapar vi lätt projektioner av problemen på omvärlden. Vi använder “samhället” (eller andra företeelser) som en mall, en verklighet som vi gör uppror mot, eller tävlar med. Som vi vill få bekräftelse av, dukar under av, står utanför eller ingår i på en mängd olika sätt.

Egentligen kanske detta speglar något i vår egen ursprungsfamilj. Och kanske inte bara för våra egna föräldrar, utan även i en större släkthistoria. Det kan vara någon annan i vår familj som inte blev erkänd, som inte kunde ta sin plats, som därmed skapar dessa ”intrasslingar”, dess omedvetna svårigheter som tycks ”ärvas” genom släktleden.

När vi utvecklar sin egen identitet utanför de givna ramarna av vad samhället ställt upp som traditionella normer, upptäcker vi hur mycket många jämför sig med andra, kanske jämför med traditionell framgångshysteri och andra snedvridna ideal. Vi kanske känner skuld eller oro därför vi är på väg att lämna vår “stam”, vår grupp, vår ursprungsfamiljs värderingar och osynliga, hållna regler. Vi kanske är på väg att lämna ett tänkande i samhället i stort.


IQ, EQ - och nu SQ
Den traditionella förståelsen av intelligens, IQ, kompletteras idag av andra uppfattade intelligensområden och livsaktiviteter. Dessa består i utforskandet av mänsklig EQ, som handlar om inre eller så kallade “känslomässiga” värden. Dessa värden är egentligen inte känslor, utan snarare kopplingar till egenskaper, själsliga kvaliteter, “odödliga värden”. Exempel är empati (medkänsla), inlevelseförmåga, kommunikationsförmåga, uppriktighet (ärlighet), förmåga att uttrycka och ta emot uppskattning, konfliktlösning, tålamod etc.

Vissa utvecklingsforskare menar på att vi har också ännu mer omfattande intelligens i form av SQ, “själslig intelligens”. Forskaren och ledarskapstränaren Danah Zohar har formulerat detta på sitt sätt i en kombination av andlighet, psykologi, kvantfysisk forskning och medicinsk neurobiologisk forskning. Det är många med henne som ger anvisningar utifrån ett helhetsförankrat livsperspektiv på hur samhället och vår världsutveckling kan utvecklas mer mångdimensionellt och på så sätt möta våra svåra praktiska problem som vi har idag.


Avledning och anledning
När vi talar om varför man mår dåligt rent psykiskt finns det förstås en rad olika yttre problem och anledningar i vår vardag. Det kan vara att bilen gått sönder, att man har lite pengar, att relationerna i familjen inte fungerar så bra, att man saknar en partner, att man är sjuk, att man känner sig oförmögen att göra något bra, t ex på sitt jobb.
Ofta är dessa upplevelser grundade i en yttre “saknad”. Det är något som inte fungerar som det brukar. Det finns en saknad som kan skapa känslor av obehag, oro eller ångest. Vi kanske inte alltid vet vad det är, men vill gärna hitta en bra “förklaring”.

Dessa händelser eller dagliga tillstånd är något som egentligen kan ses som “andra-hands-problem” och “andra-hands-känslor”. Ett vanligt förekommande och socialt förenklat exempel är när man pratar om vädret: “Idag är det ett så styggt väder. Jag känner mig så grå när det är såna här dagar”. Det kan säkert stämma ibland, vi påverkas av vädret. Men det kan också vara så att vi egentligen uttrycker något som vi känner inom oss. Vädret reflekterar dessa känslor, men i andra-hand. Det är vår upplevelse av vädret som vi berättar om, egentligen en upplevelse av något vi känner, men som vi inte kan eller vill vara medvetna om på ett djupare plan.

Dessa typer av “andra-hands-vägar” säger inte mycket om varför problemet uppstått i sig, utan fungerar snarare, som jag ofta ser i mitt arbete, som en “fördelningsplats”.
Genom denna plats, genom denna typ av tillfälliga och egentligen av oss själva fabricerade känsla av “andrum” och trygghet, kan vi få möjlighet att börja kontakta “anledningen” till dessa känslor inom oss. Vi får samtidigt tillgång till en funktion av “avledning”, vi behöver inte möta känslan direkt.
De yttre händelserna skapar “symtom” som vi sedan kan “skylla på” eller använda som trygghet, för vi tycker oss förstå vad det är.


Möta det djupare behovet
Eftersom många människor “nöjer sig” med dessa stora eller små självbedrägerier skulle det kunna stanna där.
Och i många fall gör det det - så länge det nu går. I längden verkar inte livet tillåta ett statiskt fasthållande av våra illusioner och glamourer.
Speciellt inte i tider som denna då många människors liv påverkas starkt av olika faktorer som tvingar dem att förändra sig. Det

När vi möter dessa symtom, t ex från en stresssituation som leder till sjukskrivning och överkänslighet inom flera områden, kan vi tro att det bara handlar om “arbetet”. Vi “skyller på” vår arbetsplats, kanske skyller på arbetsbörda, arbetskamrater, chefen. Eller så är det andra relationer, vår partner eller vår familj, kanske vår mamma som “terroriserar” oss.
På så sätt har vi undgått att behöva möta den djupare frågan inom; varför vi tror oss vara tvungna att välja en sån felaktig livsväg att vi bränner ut oss. Vi missar då också att uppleva vårt grundläggande behov inom oss som vi försökt att ersätta med ett så starkt prestationsbeteende.

Det vi ibland inser i sådana här situationer där vi behöver möta oss själva, är att dessa känslor redan fanns där innan situationen uppstod. Om vi upplever en situation där vi t ex känner oss svikna, återskapar det undermedvetna minnet av andra gånger vi blev svikna. Det sker automatiskt. Vi hinner ofta inte tänka detta medvetet, det sker som en instinktiv försvarsinställning. Det är dels vissa delar av vår hjärna (“försvarsdelen” eller “reptilhjärnan”) som aktiveras, dels vissa av kemiska reaktioner som tar plats i vår fysiska kropp.
Men dessa reaktioner är inte grunden för upplevelsen. Reaktionerna i kroppen kommer inte först, utan i andra hand. Det finns något där innan, en mer grundläggande tanke som tillhör en tidigare händelse som skapar minnet och därmed, senare, reaktionen. Jag kallar detta ursprungliga för “tankeformens kärna”.

Genom att öka vår medvetenhet om vilka vi är i grunden och vilka mekanismer vi lärt oss som barn och på väg in i vuxenlivet, kan vi träna oss i att använda vårt större, mer mångdimensionella livsfält. På så sätt befriar vi på sikt oss från de reaktioner och upplevelsemönster som hindrar oss.
Genom upplevelseorienterad terapi, själslig utveckling, meditation och andra metoder kan vi få mer tillgång till vårt ursprungliga jag, ett jag som vill och kan utvecklas fritt. I denna kontakt ligger ett oskattbart värde, främst i termer av ökad energi, kraft, utveckling av positiva egenskaper och sanna relationer etc.
En annan stor kraft för oss är att uppleva kärlek som en grundläggande livsenergi - inom oss, men också med andra. Att omvandla våra mönster är att våga möta människor djupare och ärligare i våra relationer, t ex med vår partner, med vänner, genom att ha barn, på jobbet etc. Då utvecklar vi vår empati och kärleksförmåga. Detta hjälper oss att se och förstå våra rädslor och motstånd mot att utvecklas och lämna bakom oss de mönster som hindrar vår sanna utveckling.


Att ta eget ansvar - en humanistisk utvecklingssyn
“Det är onödigt att må dåligt” är ett utryck som vissa terapeuter ibland använder för att skaka om lite (läkaren och terapeuten Bengt Stern använde detta för många år sedan bland andra).
Egentligen är uttrycket missvisande. För visst är det bra att “må dåligt” i bemärkelsen att våga se och möta våra känslor.
Samtidigt är det så att om vi verkligen kan möta och se oss själva så som vi är, så skapas en förändring. Och då mår vi inte heller dåligt. I alla fall inte på samma sätt. Vi börjar då “ta ansvar för våra känslor”.

Dessa faser av uppvaknande, att vi faktiskt är här i livet på eget ansvar, är väldigt viktiga i människans utveckling. Det är en av de grundläggande insikter vi använder i en sann, ofta helhetsinriktad terapi eller genom andra utvecklingsmetoder.
Genom att ta ansvar för oss själva kan vi inte lika lätt projicera våra problem på omvärlden. Inte på våra relationer (ofta de vi älskar mest) eller på ting eller händelser i vårt dagliga liv. Det kanske inte är bilen som är själva problemet som gör att vi känner ångest. Att bilen går sönder kanske framkallar de känslorna, men det har egentligen inget med bilen att göra. Vi börjar istället att ta hand om vårt eget inre och se varifrån känslorna av upprördhet (oro, ensamhet, sorg, ilska, ångest etc) kommer.


Lager på lager - “undvikandets” problem
Ofta döljer vi kärnan av problemet för oss själva. I många typer av terapier döljer klienten omedvetet vad problemet egentligen handlar om. I de egna beskrivningarna och användningen av orden döljer sig ofta problemet. Fritz Perls, en av gestaltmetodens skapare, påpekar detta.
Detta kallas också med en psykologisk term för “undvikande”. Olika psykoterapeutiska och själsliga metoder försöker skapa lösningar på detta problem på olika sätt. Vissa metoder försöker genom talet och orden hitta lösningar där klienten kan se den språkliga vägen ut ur sitt intrasslade förhållande. Andra metoder hoppar gärna över språket som anses vara en barriär och ofta en förlängning av försvaret. Genom olika metoder av upplevelse, närvaroträning, fysisk grundning i kroppen och genom olika former av möte med sig själv skapas andra vägar att upptäcka och se vidare. Gestalt, Psykosyntes och Familjekonstellationer är några sådana exempel. Meditation och kroppsterapier är andra.

Därför är det sällan själva problemet, den ursprungliga smärtan, som visas. Det är istället ett annat problem. Eller problem på problem, känsla på känsla.
Att nysta upp dessa föreställningar är ett mycket intressant “detektivarbete” för både klient och terapeut. Det kan också vara ett otroligt vackert arbete. Det sker ibland i en långsam process under flera år, ibland mycket fort och ändå mjukt, respektfullt och just ansvarstagande. Där blir det så tydligt synliggjort också att det är klienten som har det avgörande ansvarstagandet.

När vi undviker vad vi egentligen känner uppstår ett ytterligare problem. Ibland (ofta) vet vi inte varför vi mår dåligt. Då börjar vi nysta i våra känslor som består av olika fysiska händelser. Dessa händelser kan vara olika “symtom”. De är inte grundorsaken egentligen till varför vi känner som vi gör.
I många terapeutiska skolor och framförallt i själsliga och existentiella utvecklingsformer talar man ofta om att människan är som en lök - man skalar lager efter lager för att nå in till kärnan. Ett intressant perspektiv är att kärnan - samtidigt som den är så väl dold - existerar hela tiden och kan egentligen bli nådd på många olika sätt i vårt eget nu.


Destruktiv identifikation ersätter närhet
Mångas känsla av ofullkomlighet, att man inte räcker till eller är nog bra som den man är, är ett grundläggande västerländskt utvecklingsproblem hos så gott som alla människor.
Denna problematik har förstås en social värdemässig relation, som jag tog upp tidigare. Samhället (de styrande intressena i samhället) premierar det vi kommit att uppfatta och förstå som “framgång”; materiella tillgångar, fin bil, stort hus etc. Det kan också handla om social status, t ex att ha många vänner, vara smal och snygg, ha akademisk utbildning, ha makt på olika sätt.

Dessa psykiska handlingsformer och ofta näranog rituella mönster som markerar tillhörighet och framgångsuppfattning, kan också utgöra ett “undvikande”. Vi undviker att möta oss själva genom att tro oss vara någon annan, identifiera oss med en roll som vi fått lära oss är bra, ger trygghet, som vi tror är vår sanning.
Men - alla de saker jag tidigare nämnde berättar egentligen inget om vilka vi är eller vad vi har här att göra. Om vi inte använder dessa tillstånd och resurser på rätt sätt, t ex kunskap eller makt, blir vi förblindade av deras yttre sken. Det kallas ofta för illusioner (mentalt) och glamourer (emotionellt).
Det finns många olika psykiska problembilder som uttrycker sig genom fysiska symtom på obalans hos människor i dagens samhälle. Några exempel är hetsätning (eller överhuvudtaget viktproblem), sexproblem (över- och understimulering), egentligen alla typer av missbruk egentligen. Dessa uttryck tycks fungera som ersättning för kontakten med vårt eget inre, ersättning för kärlek och enhet. Det fungerar också som ett avledande för kontakten med det som smärtar.

Den mekanism som vi kallar "egot" (motstånd mot utveckling) är programmerat att reagera mot allt som tycks "skada" oss. Därför vill denna undermedvetna mekanism "skydda oss" från smärtan genom att skapa former av "undvikande". Att t ex äta för mycket är ofta relaterat till att "fylla upp plats" åt sig själv som inte kan fyllas på ett direkt sätt, genom närhet. Det kan också handla om att fylla upp plats åt någon annan i familjen (systemet) som inte tog sin rätta plats.

I dessa exempel är undvikandet mer eller mindre skadligt för oss själva. Det är som att individen undermedvetet utsätter sig för den fara som han eller hon upplever inom sig, som en ersättning för "närhet". Närheten i dessa fall sker genom det destruktiva, och genom en destruktiv identifikation. Kontakten sker genom "döden", det nedbrytande, istället för genom livet, det uppbyggliga.

Genom att binda oss till och gå vilse i en yttre föreställning om vilka vi är, ofta genom socialt accepterade föreställningar, tror vi oss kunna få erkännande, respekt, framgång etc. Allt för att fylla oss med det vi kanske egentligen saknar inom oss.
Det är därför livsviktigt för oss att vi kan lära oss förstå och frigöra oss från dessa typer av falska identiteter och istället se vad som skapar verklig mening i våra liv.


Olika typer av separation från “enhet”
Utifrån detta resonemang ser man tydligt, att frågan om vårt “mående” är ofta intimt sammanknuten med vårt behov av “att tillhöra”.
Vi vill ingå i någon form av “enhet”, vi vill “vara med” i vår familj, bli sedda, känna oss delaktiga i vår grupp, i vårt samhälle.
Det är en sund och naturlig mänsklig respons, egentligen en själslig kraft i grunden. Vi vill bidra med det vi kan och förstår. Redan på små barn märker man denna naturliga respons mycket tydligt. På så sätt skapar vi mening i våra liv.
Men när vi som små barn eller i tonåren lär oss ofullständiga och osanna mönster för dessa själsimpulser av att ge, att verka, att tillhöra, blir lätt vår ursprungliga kraft förvriden och självdestruktiv i mer eller mindre utsträckning.

Vi lär oss olika mönster som handlar om hur vi ska hålla tillbaks kraft, dölja vår kraft, dölja vår sanning.
Det sker i grunden genom de mönster som familjen erbjuder. Barnet vill och måste oftast anpassa sig för att få den kärlek och omvårdnad det behöver. Denna form av tillhörighet skapar ofta bindningar som senare behöver rätas ut och separeras. Men barnet kan också separera sig för tidigt genom att axla ett vuxenansvar åt den vuxne. Den vuxna (föräldrarna eller andra ansvariga vuxna inom släkten, i skolan etc) ser inte barnet som ett eget jag, och ser heller inte sina egna projektioner på barnet. Tar inte den vuxne ansvar för sina relationer (t ex man och hustru) eller tar inte ansvar för sina egna känslor på ett öppet, klargörande sätt, är det risk att barnet gör det åt den vuxne.

Det sker, som Bert Hellinger så klarseende beskriver, i en handling av ”kärlek” för att försöka återskapa ordning eller balans i familjen, eller i andra grupper (“orders of love”). Men det blir ofta en snedvriden, misstagligjord riktning för denna kärlekskraft.
Detta synsätt är känt och förklarat genom “systemtänkandet” inom framförallt familjeterapin, men också inom gestalt och andra terapiformer ser man till den bakomliggande helheten som individen präglats av och som hans verklighet på många sätt står under inflytande av, ofta omedvetet.


Att söka en större enhet
I många psykologiska skolor hänför man separationen inom människan till barndomen, separationen från mamman och pappan, separationen genom olika händelser som ibland är direkt fientliga mot barnet, men också kan vara av en mer existentiell utvecklingsart.
Separationen från enheten tycks dock gå bortanför vår barndom. Den tycks ingå i en större livsprocess, att mogna som själsliga varelser bortanför de personliga kraven på bekräftelse. Separationen innefattar vår livsexistens utifrån de villkor vi lever under, att födas och verka under en begränsad tid för att sedan lämna det fysiska livet.

Har vi större insikt i den cirkulära, återkommande livsenheten som tycks innefatta men samtidigt gå bortanför döden, kan vi se saken på ett annat, mindre hotfullt sätt.
Många kan då förmodligen uppnå en enorm befrielse i sin livssyn då. Men för majoriteten av mänskligheten, kanske speciellt i västerlandet, är döden något högst skrämmande som vi helst undviker och alienerar oss från.
Denna kollektiva tankebana som ständigt påverkar oss av undvikande, hindrar oss från att växa upp som mer ansvarstagande individer. Genom att inte möta de verkliga livsvillkor som vi egentligen ingår med, störs vår livsförståelse och vår insikt att vi är delaktiga mycket mer i världen och relationer än vad vi tror.

Men vi måste inte ansluta oss till denna typ av reaktion, denna typ av bundet tänkande. Vi har ständigt ett eget val. Medvetenheten om att vi har ett val växer inom oss ju mer vi blir medvetna om vilka vi är i vår grund.
Denna enhet finns att söka i vårt eget medvetande, i vårt eget “varande”, i vår livsupplevelse, om vi bara förmådde att ge oss den möjligheten att ta till oss det lyssnandet, det mötet.

Denna fråga har därför egentligen en andlig grund. Det är inte samma sak som en religiös fråga, något som ofta missförstås. Istället handlar det om varje människas utforskande, upplevande och självständiga förståelse av sin livsutveckling. Denna grund har jag ända sedan jag var i tonåren upplevt som avgörande, på en rad olika sätt och i olika förståelsefaser.
I många (de flesta) psykologiska utvecklingsformer och -skolor försöker man isolera denna grundläggande fråga. Man bortser ofta ifrån eller kopplar inte samman de existentiella villkoren med människans problemsituation.


Att försöka förändra sig är inte “navelskåderi”
Vissa människor kritiserar dessa psykologiska och själsliga perspektiv, ibland med rätta, ibland på grund av en tydlig rädsla. Man tycker att man inte ska ägna sig åt “navelskåderi” eller självrannsakan. Jag läste en kolumn i tidningen Metro för ett tag sedan där någon skribent tyckte det var idiotiskt att överhuvudtaget tänka på hur man mår. “Vad ska det leda till - jo, bara bekymmer”, skrev han.

Det låter som förr i tiden. Och det var vad skribenten förmodligen hörde i sitt inre - en “röst” från det förflutna. Den rösten som sade dessa ord kan mycket väl ha kommit från någon farmor eller pappa som kanske inte kunde bära sitt öde mer öppet och medvetet, utan hellre bara slog ifrån sig.
Det överdrivna användandet av dessa perspektiv kan samtidigt vara förödande. När man möter det i vissa faser i människors utveckling kan det låta mycket pretantiöst och vara ansträngande att lyssna på (som från en nyfrälst). Att ha självdistans och humor är alltid en god medicin. Det måste även gälla för en god terapeut.
Det är också lätt att psykologisera många sociala och samhälleliga problem. Man kan inte bara säga att uteliggare eller alkoholister har haft “en dålig barndom” och att det räcker som en förklaring eller som ett medkännande. Det krävs alltid praktiska lösningar i samhällets utveckling.

En hjälp för att ta dessa beslut på ett mer riktigt sätt hos makthavare och politiker kan dock vara att öka sin egen personliga utveckling och lösa sina egna inre problem - samtidigt som fokus ligger på den praktiska verkligheten. Genom att förstå oss själva kan vi också förstå andra bättre, den enkla sentensen håller alltid.
Vissa faser kan vi dock vara så utslagna av vår egen utveckling att vi inte orkar leva upp till de krav och normer som säger att vi ska bete oss likadant hela tiden. Och det är heller inte målet, tycker jag. Målet är att kunna se och acceptera olika livsfaser på ett mer sunt och berättigat sätt. En hjälp för att kunna se vår livsprocess i ett sådant större sammanhang är att utgå från vår själsliga grund.




© Mikael Matthis, mars 2001. Uppdaterad apr 2009.


(För mer information om SoulWork-själslig coaching/terapi och arbete med Familjekonstellationer: www.herkules.nu)