Om barn och den nya tidens andlighet

Av Nina Matthis


Länge har jag tänkt att skriva något om barn och om den nya tidens andlighet, men dragit mig för det eftersom det har tagit emot att skriva om ”de andliga barnen”, när alla barn är andliga då alla människor har en själ och ett högre medvetande. Det är så lätt att det blir missförstånd.

För att vi skall bli mer ödmjuka inför alla barn, har jag bestämt mig för att ändå skriva om detta ämne ”barn och andlighet”. Inte för att skapa nya pedagogiska eller psykologiska teorier om barn, utan för att lyfta på slöjan som skymmer den visdom vi alla äger. Den tidlösa visdomen om vår ständiga medvetandeutveckling och om vår egentliga odödlighet.

Och det finns en sundhet i att låta barnen få vara ifred från våra ”vuxentankar” om dem. Det finns så mycket tankar redan, om vad som är rätt och bra för barnen. Tankar som förändras efter fem, tio år eller tjugo år och som kan verka nästan skrattretande när de nya tankarna har etablerats och framstår som självklara. Det är så lätt att ha tankar om vad som är bra för barnen, eftersom de knappast säger emot. De är intresserade av helt andra saker än teorier om ”deras bästa” – att ”bara vara” till exempel, det som många vuxna går på kurs för att lyckas med.


Att skriva om barn och andlighet har som sagt sina risker. Vad är egentligen andlighet? Några kan tro att det har med religion att göra. Några kan tro att det har med medialitet att göra. Några kan få för sig att ”andliga barn” är mer intressanta än ”vanliga barn” och börjar att utveckla förödande klassificeringar. Några värnar om ”de anliga barnen” med ett emotionellt patos, som om de vore synd om dem på något sätt. Några av dessa pratar mest om sitt eget inre barn, som inte fick tillräckligt med respons i barndomen. Barnfrågor kan uppröra oss väldigt då vi alla har ett litet barn inom oss, helt enkelt för att vi alla en gång har varit barn. Det är bland annat därför som det kan vara en sådan balansgång att skriva om barn. Det berör oss ofta så starkt, att vi har svårt att samtidigt vara klarsynta.

Om vi återgår till frågan om vad andlighet egentligen är, så skulle mitt första svar vara; överfysisk verklighet.
Andlighet kan beskrivas som verkligheten, på det vis att det finns överfysiska verkligheter som vi inte kan se eller ta på, men som ändå existerar.
På så sätt finns det inget ”mystiskt” med andlighet. Det är en verklighet av en mycket fin, för oss osynlig materia, som inga vetenskapliga instrument ännu kan registrera. Den andliga verkligheten kan vi endast uppfatta inom oss, genom upplevelser och erfarenheter av den. Men andlighet är också utveckling, att allt mer bli det som vi potentiellt är.
I vår kärna finns den visdom, den villkorslösa kärlek och det enhetsmedvetande som är universellt och som är vår födslorätt att upptäcka. Andlighet handlar om att bli det vi egentligen är, långsamt och grundligt, genom våra upplevelser och erfarenheter.

Vi är alla andliga varelser eftersom vi hela tiden utvecklas och allt mer avtäcker vår ”gudomliga natur”. Det enda som egentligen skiljer oss åt är hur gamla vi är som själar, alltså hur mycket erfarenheter som vi hittills har förvärvat och vaskat fram livsförståelse ur. Detta innebär att vi inte bara föds en enda gång utan att vår egen själ har ett ”födslodatum” årtusenden tillbaka, och att vi om och om igen ”får en kropp” att göra dessa nödvändiga livserfarenheter med. Din själ och min själ har inte samma födelsedag. Alla själar har sitt eget datum för sin tillblivelse. Allt annat är sig annars mycket likt; vi återföds vid vissa tidpunkter, blir barn på nytt, växer upp och gör nya erfarenheter, lämnar vår kropp igen och förbereder oss för ett nytt jordeliv. Vi vandrar alla mot vår egen fullkomning – att stegvis bli vår universella, gudomliga natur.

Om vi ska förstå barnen omkring oss, får vi lov att inse att de är olika som individer och ändå ett. De är ”äldre själar” och ”yngre själar” på sin vandring mot samma mål. De är också olika till temperament, vilja, egenheter, färdigheter, beteende osv. De har dessutom olika läggning och intressen. Vissa barn är häpnadsväckande kunniga på ett särskilt område, och om vi som vuxna litar till vår intuition kan vi snabbt förstå att det inte är första gången som detta barn spelar ett instrument, skriver en dikt eller sitter och målar sådär skickligt. Talangen ifråga viskar om ett förflutet av många liv i träning för just denna färdighet.

Vi kan bara beundra dem och konstatera att även om vi själva är trettio eller fyrtio år äldre än dessa talangfulla barn, så skulle vi inte kunna göra detta med samma inlevelse och precision som de förmår. Det finns också barn som säger oerhört kloka saker, eller visar förståelse för situationer på ett ovanligt moget sätt. Det finns barn som filosoferar kring stora livsfrågor och det finns barn som visar på tekniska kunnigheter, som om de vore små miniatyringenjörer. Det finns också barn som visar på ett ovanligt lugn, eller på en utvecklad empatisk förmåga. Det finns barn som gör andra lugna endast genom att ”vara där” och det finns barn som har mogna och rättvisa ledaregenskaper, så små de är. Alla dessa förmågor och talanger är en fortsättning på en lång historia av liv. När vi upplever detta hos barnen, kan vi inte låta bli att respektera dem på djupet. Därför är den förståelsen grundläggande för vår relation med barnen. Dessa barn är en naturlig fortsättning på tiotusentals eller hundratusentals liv, beroende på deras själs ”födelsedag”. Precis som vi själva är.

Av detta kan vi förstå att vissa själar är äldre i förhållande till de som är yngre. Ofta kan vi förnimma ”gamla själar” bland barnen vi möter. Det handlar inte alltid om deras uppenbara intelligens. Det tycks mer handla om den livsförståelse och den mognad de utstrålar, trots sin ringa ålder. Kvaliteter av kärlek, glädje, medkänsla, integritet, tålamod, förnuft, djärvhet, känslighet, humor, äventyrslust, lugn och andra ”mogna kvaliteter” kan vara utmärkande hos en gammal själ, som genom årtusenden har funnit att kärlek och visdom är de mest väsentliga kvaliteterna. Vi har som vuxna många gånger träffat barn som är betydligt äldre än vi själva själsligen, även om vi inte har varit medvetna om det. Vi kanske har blivit rasande på ett barn som har vägrat att sitta stilla, eftersom det barnet instinktivt har känt att det hämmat deras upptäckarlust och kreativitet – i alla fall just då. Vi kanske har tagit barnets oräddhet och integritet för trots, och för principens skull tvingat det på plats.


Att börja med sig själv

Om vi som vuxna vill hjälpa barnen att utveckla sitt medvetande, får vi lov att börja med oss själva. Det viktigaste är inte vad du säger till ett barn utan vad du själv ser och upplever hos barnet. Om du själv utvecklar din egen andlighet eller snarare din egen medvetenhet, så kan du inte undgå att stimulera dessa kvaliteter hos barnen omkring dig – bara genom din närvaro. Barnen ”blir” det som du uppfattar och ser hos dem. Så din egen medvetenhet kommer ofrånkomligen att påverka dem. Din egen inre förståelse och ditt allt mer befriade jag, kommer att stimulera barnens förståelse och få dem att känna sig mer fria.

Det är på sätt och vis en fråga om energi. Din egen ”energi” av ökat medvetande skapar ett medvetandefält hos dig, som barnen omedvetet ”plockar upp” och införlivar i sitt eget medvetandefält. Ju mer du befriar dig själv från gamla, begränsande tankeformer och expanderar din kärlek och din medvetenhet, desto friare och lugnare blir barnen i din närhet. Därför kommer den här texten inte bara att handla om barn. Den kommer även att vidröra sådant som stimulerar din egen inneboende visdom.

Om du vill hjälpa barnen, måste du också hjälpa dig själv. Det här skriver jag utan betänkligheter, därför att vi lever i en tid när människors medvetande expanderar i rekordfart och det finns ingenting att ”vänta på” eller ”skjuta upp” vad gäller detta område. Denna tid bjuder också in många ”gamla själar” till att födas och växa upp som barn, för att möjligheterna till ytterligare medvetandeväxt är så gynnsamma. Hur ska vi då göra för att på bästa sätt välkomna dessa barn? blir den naturliga frågan. Först och främst, som jag ser det, att öka vår egen kärlek och medvetenhet.

Det pågår ett stort befrielsearbete hos människor över hela planeten. Den här gången handlar det inte om att befrias från inkräktare, fattigdom och yttre förtryck. Den här gången handlar det om befrielsen från egna inre begränsningar av tankar och känslor, som hindrar vår själ att blomma. Framför allt i västerlandet är människor fullt upptagna med sin inre, personliga utveckling.
Hundratals terapiformer vittnar om det stora intresset hos människor att utveckla och att läka sig själva. Man kan höra människor på bussar och på caféer prata om sin förkylning som en ”utrensning”. Allt fler blir medvetna om att den egna kroppen och det egna psyket kan renas från ”gammalt skräp” för att släppa in ny energi.

Själva ordet ”energi” används allt oftare vad det gäller vår personliga hälsa och utan att någon direkt undrar vad det innebär. Det kollektiva medvetandet har införlivat ny förståelse för den inre utvecklingen. Många hoppar på tåget till Det Inre Välbefinnandet. Det är trend att skapa ljus och ny energi i hemmet genom fueng shui och inom sig själv genom exempelvis yoga, mindfulness eller meditation. Inre harmoni är ett välkänt begrepp, och allt fler förstår kopplingen mellan att släppa gamla tankemönster och att befria och läka sig själv.

Vi kan lätt få för oss att detta slags befrielsearbete endast handlar om oss själva, att jag tar tag i mitt liv för att utvecklas själv. Men vi är alla en enhet. Vi är ett kollektiv, och varje människa som tar sin inre utveckling på allvar och söker djupare inom sig efter större klarhet och större frihet, påverkar hela kollektivet. Det är inte bara en fråga om nya intresseområden som sprids från mun till mun, det är också en energifråga. Ju mer vi släpper våra egna, begränsande tankeformer, desto mer själsljus fyller oss – ett ”medvetandeljus” som genast sprids i kollektivet.

Detta befriade ljus är en sorts ”gudomlig materia”, eller snarare; det innehar en högre frekvens än vad vår tidigare tankemateria hade. Detta ljus är mer vårt ursprungliga jag och det lyser upp och påverkar kollektivet med sin snabbt vibrerande energi. Vårt eget förlösta ljus blir på så vis ”allas ljus”. Det ljuset ingår i den kollektiva enheten och påskyndar den globala medvetenhetsutvecklingen. Vi är alla med och skapar den nya världen genom vår egen befriade ljusenergi, även om vi inte tänker på det.

Alla människor ”är ljus”. Vår inre kärna är som en komprimerad ljuskapsel, som innehåller alla de gudomliga egenskaper vi längtar efter. Vi skulle inte längta efter dessa egenskaper om vi inte anade att de fanns någonstans inom oss. Vi längtar efter enhet, villkorslös kärlek, glädje, hälsa, mening, frid, livsförståelse, frihet, kraft och visdom. Vi vill inte känna oss isolerade. Vi vill inte känna oss elaka, småsinta, begränsade eller känna att livet är meningslöst. De vibrationer dessa tankar och handlingar skapar inom oss harmonierar inte med vår sanna natur.
Men när vi upplever gränslös kärlek, glädje, generositet och självförglömmelse expanderar vi, då dessa vibrationer harmonierar med vår innersta och större natur – med vår egen själ, vår egen högre medvetenhet. Även detta är alltså en fråga om energi, och ju mer vi undersöker oss själva kommer vi att upptäcka att ALLT ÄR ENERGI. Vi kommer att upptäcka att tankar och känslor är energi.
Och vi kommer att bekanta oss med själens energi, som ljus, som kärlek, som glädje, som bergsprängare (när den penetrerar våra begränsande tankar och känslor), som förlösaren, vägvisaren, helaren och välgöraren. Vi kommer att upptäcka att vi har en högre medvetenhet som är inriktad på att befria oss från allt som stoppar vår inre utveckling till den vi egentligen är; till vår egen gudomlighet.

Vår egen själ är gudomlig i relation till våra begränsande tankeformer och hindrande känslor. Egentligen är den alldeles naturlig. Den är vad vi är. Och den är det mål vi har framför oss; att bli själen. Att förverkliga våra inneboende potentialer innebär att vi integrerar vår egen högre medvetenhet med vår fysiska kropp. Vi smälter samman med själen, med vårt eget ljusjag, stegvis och rytmiskt, här på jorden. Erfarenheten av villkorslös kärlek och upplevelsen av enhet med allt levande, gör att vi till sist lever vår egen gudomlighet. Vi vet att vi har nått dit vi tidigare har längtat, helt enkelt för att inte längtar längre.

Vi längtar ingenstans. Vi är precis där vi vill vara, för vi lider inte längre. Vi har allt omkring oss som vi behöver och önskar, eftersom vi är uppfyllda av vår själ och den villkorslösa kärleken. Vi har befriat oss från vårt personliga jag och transformerats till vårt själsjag. Ett mirakel har skett. Ett mirakel som inte är något mirakel egentligen, utan endast vår fullt möjliga utvecklingspotential. Ingenting med det är konstigt eller fantastiskt. Det är en naturlig följd av alla våra liv och erfarenheter, som har utvecklat vår egen medvetenhet och förlöst vår egen själ i vår fysiska kropp. Det är helt enkelt vad det är. Det är ljusets expansion i materien.


Att stödja barnen

När vi själva inser att vi ”är ljus”, eller snarare att vår innersta kärna består av ett kosmiskt ljus som kan förlösas och befria oss från begränsande medvetandenivåer, blir hela livet oerhört rikt och intressant. Det ger också perspektiv på vad som är viktigt i livet. Livets mening blir uppenbar för oss; som människans oavbrutna medvetandeutveckling. Vi förstår att vår egen utvecklingen hör ihop med den stora, kosmiska utvecklingen, och att den för oss allt närmre vårt gudomliga ursprung där vi är ett med allt utan att förlora vår egen individualitet. Vi blir till sist medvetna medhjälpare till den stora, kosmiska plan, som utvecklar liv. För varje utvecklingssteg befriar vi oss allt mer och ingår i Det Stora Samarbetet som pågår på högre nivåer av utveckling. Nivåer som vi ännu inte vet mycket om, men som vi blir allt mer förtrogna med ju mer vårt medvetande expanderar. Vår allt mer utvecklade kärlek gör bekantskapen med dessa nivåer möjlig, för utan villkorslös kärlek kan vi inte hantera den större informationen och kunskapen. Vi kanske skulle missbruka dessa kunskaper om vi fortfarande styrdes av vårt personliga ego. Så alltså hålls vissa dörrar stängda tills vår inre nyckel passar till ”det kosmiska låset”. Det är vår medvetandeutveckling som är nyckeln. Det är den utvecklingen som gör det möjligt att följa den erbjudna vägen till vårt gudomliga och verkliga jag.

Vad har då detta att göra med barnen, kanske du undrar. Allt, skulle jag vilja säga. Barnen är inte en isolerad grupp minimänniskor utan de ingår i den stora kosmiska utvecklingen, precis som alla människor gör. Ett barn har relativt nyligen satt sin fot på jorden. Men inte för första gången. Och inte för sista gången heller. Barnet är här för att vidga sin medvetenhet, så mycket det bara kan. Beroende på barnets själsliga ålder och på de uppgifter det har planerat att ta itu med under sin jordevandring denna gång, har det vissa existentiella mål för sin nuvarande existens.
Dessa mål är förstås olika från barn till barn, från människa till människa. Men alla barn har, som jag ser det, rätt att få veta mer om sin egen själsnatur. I den här tiden, då det återföds många högt utvecklade barn eller vad man enklare kallar för ”gamla själar”, är denna rättighet kanske ännu mer väsentlig än tidigare.

Om vi som vuxna kan återspegla deras djupa visdom, kan deras utveckling gå betydligt fortare och lättare. Det innebär inte att vi börjar att undervisa dem om allt som själva har förstått. Vi har inte rätt att pracka på barnen ”våra sanningar”. Det har redan religiösa fantaster gjort i historien, och vissa naturvetenskapliga fantaster fortsätter i samma anda och säger ”sanningar” till barnen, som de inte får ifrågasätta utan att verka dumma. Men vi har alla möjlighet att väcka barnens fantasi, att fråga dem vad de tror och upplever utan att korrigera deras svar. Vi kan som vuxna lyssna på barnen med den djupaste respekt, för vi vet inte vem som sitter framför oss – kanske är det en själ som är tiotusentals år äldre än vi själva, en liten flicka vars livsförståelse ännu så länge bara lyser och gnistrar i hennes ögon. Flickan vet förmodligen inte om sin kunskap, men ju mer meningsfulla frågor vi ställer desto lättare kan hon upptäcka sig själv.

Att hjälpa till att utveckla barnen, börjar alltså med vår egen medvetenhet och inställning till barnen. Ju mer expanderad vår egen medvetenhet är, desto mer väsentliga frågor kan vi ställa till dem. Vi kan ställa frågor som väcker deras inneboende visdom till liv, som stimulerar dem att tänka själva i den riktning som deras egna svar för dem. När någon vuxen med största intresse lyssnar till barnens svar, lyssnar de sedan automatiskt till sina egna funderingar och till sina egna svar och finner dem intressanta. Redan där har barnet startat en dialog med sig själv, en dialog som förbinder det med sitt eget ursprung och med sin egen själ – den sanna vägvisaren i livet.

Det viktigaste vi kan göra är att stärka barnens självtillit. Det handlar mindre om att berömma dem när de gör vissa saker som vi uppskattar, och mera om att vi på djupet öppnar oss för deras inneboende kvaliteter och att vi uppmärksammar dem. Självtilliten hos barnen ökar när vi riktar vår energi mot dem. Vi gör det inte på grund av att vi vill ha vissa bestämda resultat av dem; att de ska vara duktiga på fotbollsmatchen eller för att vi förhör dem på skolläxan. Det sistnämnda är förstås också bra. Men den energi jag talar om här, innehåller den kärlek och öppenhet som man riktar mot någon man verkligen uppskattar – inte för att den personen presterar något som faller oss i smaken, utan för att vi förnimmer dess obegränsade väsen. Vi släpper alla föreställningar om vad ett barn ”är”, och öppnar oss villkorslöst för den person som vi har framför oss. Vi släpper vår roll som ”uppfostrare”, så mycket som vi förmår, och låter vår kärlek och respekt ”lyfta” barnet till att känna kärlek och respekt för sitt eget jag. Vi stödjer barnet med vår energi, ansträngningslöst, till att upptäcka och lita till sig själv.

Alla barn har inte behov av att reflektera och filosofera, men många fler än vad vi vanligtvis tror. Att prata om livet, om döden, om känslor, om ”vår inre kärna”, om särskilda upplevelser, om drömmar, om längtan, om relationer, om kärlek, om fantasitankar; att kanske fråga sig om djuren längtar, om växterna drömmer eller om stenarna sover hela dagarna, väcker glädjen att få tänka och uppleva saker och sammanhang fritt. Barn ser ofta allting som levande, och de har även en subtil känsla för hur allt detta levande hänger ihop. När vi pratar med barnen på det här viset, behöver vi inte ”dra i dem” som vi ofta får göra med de vuxna. Barnen har inga svårigheter att se Det Levande i allt. Även om de har blivit itutade att döden är ett faktum, så kan de ofta, när inspirationen tar över, lämna den begränsande tanken och upptäcka nya möjligheter hos sig själva.

Det som sätter igång fantasin med raketfart, är att vuxna verkligen intresserar sig för dessa frågor och uppmuntrar dem att tänka själva. Att leka med existentiella frågor, är att utveckla barnens medvetande. De kommer i kontakt med den kunskap de redan äger, och de har möjlighet att fantisera vidare, uppmuntrad av sina vuxna förebilder. När de vuxna inte rättar dem, men ställer nya, inspirerande frågor, får barnen kontakt med sig själva på ett nytt sätt. De lär sig att tänka fritt, att se allmänna sanningar som idéer snarare än som obevekliga ”lagar”. De upptäcker också glädjen i att utveckla sin medvetenhet, att bli ”större inuti”, istället för att anpassa sig och bara lära sig vad de vuxna säger åt dem. Det skapar den ”inre plattform” som de kan stå på, luta sig mot, hämta kraft ifrån, finna lösningar hos, i vardagen och under livets påfrestningar. Man kan säga, att den plattformen är grunden för deras begynnande själskontakt.



Att inspirera barnen

I den här tiden föds många barn som i framtiden kommer att fungera som ”andliga lärare”. Dessa barn beter sig som alla andra barn och går igenom sina stadier av barndom och tonår, och vi behöver inte gissa vilka dessa barn kan tänkas vara. De finns mitt bland oss, och smälter in bland sina jämnåriga. Även om de ser ut som ”fjortisar” i tonåren eller verkar vara helt normala, självupptagna ungdomar, så kan vi inte veta när deras utvecklade erfarenheter aktiveras och leder dem mot den inre visdom de redan har förvärvat genom de många liven. Det kan vara en bok, som får dem att minnas. Eller en film, som öppnar dem för gammal kunskap. En vän kanske bjuder in dem till en meditationskväll – och plötsligt aktiveras själskontakten och deras slumrande vetskap och förmågor. Vissa av dem är mer ”andliga” som små, och stänger av den inre kontakten under tonårstiden för att sedan ”vakna” igen. Några av dem har varit helgon i tidigare liv och känner instinktivt att de inte ska upprepa den erfarenheten, utan att de är på väg att förvärva nya kunskaper. De kanske tar avstånd från den mer ”känsloladdade andligheten” och uppfattas som ”mentala” och till och med ”oandliga”. De är mer intresserade av att lära sig om den överfysiska verkligheten och om livslagarna, rent konkret, än att sitta vid en gurus fötter – eftersom de både har suttit vid sådana fötter och själva har varit en guru förut. Nya erfarenheter väntar dem, och nya kunskaper att förvärva. Utvecklingen går hela tiden framåt och utmanar oss.

Vi inte kan bedöma barnens utvecklingsnivå. Vi kan förstås ana och gissa deras själsliga ålder, men det tjänar i stort sätt inget till. Det fina med detta är att vi bemöter alla barn lika. Alla barn behöver stimulera sina slumrande kunskaper, för alla har de vandrat långt, genom de tusentals liven, för att komma just hit, där de är idag. Vi vet inte. Vi vuxna vet inte. Vi kan bara konstatera att vi befinner oss tillsammans med dessa gudomliga själar, som vill lära känna sig själva och utvecklas. Men som vuxna har vi ett ansvar - att inspirera dem! Lekar och andra påhitt behöver vi inte inspirera barnen till, det klarar de så bra ändå. Men den mentala och kärleksfulla stimulansen, som hjälper dem att tänka, att minnas, att plötsligt veta inom sig – det kan vi hjälpa dem med. Vi kan hjälpa dem att känna trygghet i sig själva, så att de i lugn och ro kan återupptäcka sig själva som de andliga varelser de är. Vi behöver inte säga: ”Det finns ett ljus inom dig!” Men vi kan fråga: ”Kan du känna, att det finns som ett ljus inom dig? Eller som en liten sol? I så fall, hur känns det?” Och om de ställer samma fråga till oss, kan vi svara (om vi upplever det): ”Ja, ofta känns det så. Ja, jag tror det. En gång upplevde jag den där solen såhär…” Sådana samtal förenar oss på ett sällsamt vis. De inre upplevelserna visar tillsist, att vi är väldigt lika. Vi ser olika ut, har olika kön, olika hudfärg, olika ålder och olika intressen, men våra existentiella upplevelser förenar oss. Om inte annat, så inspirerar vi varandra till att upptäcka oss själva.

Vi behöver inte dämpa barnens funderingar, fantasiförslag och förståelse angående de stora sammanhangen. Vi behöver inte korrigera dem eller bli oroliga för att själva ”säga fel”. Vi kan alltid säga: ”Jag upplever det såhär. Vad upplever du?”, utan att förvänta oss vissa svar. Vi behöver inte invända när ett litet barn plötsligt säger till oss: ”Jag är mycket äldre än du!” Vi kan fascineras istället för att påpeka vår faktiska åldersskillnad. För vad vet vi, egentligen? Vi behöver inte göra barnen ”mer andliga” och vi behöver heller inte hejda deras existentiella fantasier. Vår huvudsakliga uppgift är att utveckla vårt eget enhetsmedvetande och den villkorslösa kärlek som uppstår i det medvetandet. Då kommer vi automatiskt att hjälpa barnen att utveckla sin egen kärlek, som reflekteras hos oss.

Barnen behöver inte ”bli mer andliga”, för de är redan andliga i sin omedelbarhet. Det är vi vuxna som efter decennier av social anpassning, har glömt vår egen andlighet och som kan återuppliva vår andliga grund. Vi kan inte göra barnen till något som vi själva inte är. Vi kan inte förvänta oss att barnen skall ha empati, om vi själva är fyllda av konflikter. Vi kan inte ”uppfostra” barn i andliga värden om de inte ser att dessa värden är naturliga hos oss vuxna. Vi kan inte forma barnen till något, som vi själva inte förmår att vara. Barn är inga degklumpar som vi kan knåda till efter våra egna behov, även om våra föresatser är ”upphöjda och goda”. Barnen reflekterar oss själva. Den insikten är grunden för vår samvaro med barnen, och för alla våra goda försatser. Vi kan inte skapa ”paradiset på jorden” med våra teorier. Om vi som vuxna vill förändra världen måste vi förvandla oss själva. Efter egna inre energiomvandlingar kommer vi att märka att ingenting utanför oss själva behöver ”knådas till” över huvud taget. Önskvärda förändringar sker automatiskt, när vi förlöser vårt eget ljus. Så om du vill göra barnen en tjänst i deras utveckling, se då din egen, inre utveckling, som nyckeln till barnens utveckling. Men låt också din egen ökade förståelse ta plats i din samvaro med barnen, så att du inte gömmer undan ditt ”nya jag”. Ditt ökade medvetande är som näring för alla omkring dig; andlig näring, som alla människor växer av.

Medan du tar hand om din egen inre utveckling, står livet inte stilla. Du kanske har egna barn eller arbetar med barn, och vill förstås deras bästa på alla vis. Som jag ser det, är det mest väsentliga vi vuxna kan göra att stärka barnens självtillit.
Självtilliten är grunden till deras egen själskontakt.

Det är självtilliten som gör att barnen lyssnar till sitt inre och får kontakt med sitt eviga själv. Om ett barn är alltför upptagen med rädslan för att göra fel eller tror att all viktig information kommer utifrån, försvagas den inre kontakten – det som själskontakten vilar på. Om det uppfostras till att tro att de vuxna alltid har rätt, även när det känns fel för barnet, börjar barnet att tvivla på sin egen intuition – direktkontakten med sin högre medvetenhet. Självtillit uppstår när barnet får utrymme att expandera både fysiskt och psykiskt. Den fysiska expansionen innebär exempelvis att det får utrymme till fri lek. Att det får fysiskt utrymme att vara för sig själv med sina tankar. Att det får använda alla sina sinnen när det upptäcker den fysiska världen.
Den psykiska expansionen innebär bland annat att barnet får förtroendet av de vuxna, att klara av saker efter eget förstånd. Att det slipper vara rädd för arga vuxna. Att närvaron och kontakten med vuxna är stimulerande, bejakande och har sin egen tid. Att barnets känslor blir bekräftade av vuxna. Att det får spegla sin egen kärlek i sin omgivning. Dessa expansioner gör att barnet automatiskt ”släpper ut” sin aura – sitt eteriska livs- och förnimmelsefält. Detta innebär också att den inre kontakten förblir ostörd, att barnet med större lätthet kan uppleva ”sitt eviga jag” och stärkas av sina redan förvärvade kvaliteter. Det ökar i sin tur barnets livsaptit och koncentrationsförmåga, och gör att det lättare kan urskilja och uppmärksamma den information som det verkligen växer av.


För att sammanfatta de här tankarna, kan vi fråga oss: ”Hur kan jag hjälpa barnen att känna självtillit?” Och ”Hur kan jag hjälpa mig själv att utvecklas?” Jag har skrivit några punkter som jag tycker är viktiga:

HUR KAN JAG HJÄLPA BARNEN ATT ÖKA SIN SJÄLVTILLIT?


HUR KAN JAG HJÄLPA BARNEN ATT ÖKA SIN SJÄLVTILLIT?

• Prata med barnen om deras inre tankegångar och behov, sådant som annars är lätt att hoppa över och glömma bort. Det kan vara funderingar eller känslofrågor. Prata om detta även när ”ingenting särskilt har hänt”, alltså gör det till något naturligt och ofta återkommande. Hjälp de mindre barnen att sätta ord på sina tankar och känslor.

• Sitt med barnen eller gör något med barnen, och låt det vara din huvuduppgift just då. Låt barnen och du själv få känna att ingenting annat är viktigare, allt annat kommer i andra hand, även om ni bara småpratar eller spelar ett spel ihop. Låt barnen få höra att du avbryter t ex. ett telefonsamtal för att fortsätta att umgås med dem.

• Låt barnen få uppslukas av sin lek utan dina kommentarer – varken negativa eller positiva. När barnen leker koncentrerat är de i ett expanderat tillstånd, som kan avbrytas av anmärkningar, frågor och beröm. Låt barnet känna att leken är så viktig att du lämnar det ostört.

• Filosofera med barnen. När ni filosoferar tillsammans finns inga självklara svar, men en massa frågor som får er att växa och upptäcka er själva. Låt din egen ökade medvetenhet färga somliga frågor och se om barnen tycker att det är intressant. Om det inspirerar dem, fortsätt att filosofera om saken. Om de visar totalt ointresse, prata om något annat.

• Öva dig i att vara omedelbar med barnen. Det innebär att du inte tänker så mycket om dem eller om din roll i mötet med dem, utan låter dig följa med i mötet och överraskas. Barnen märker att du är sann och utan förväntningar på dem, vilket får dem att visa sig själva ännu mer.

• Låt din kärlek flöda. Bejaka kärleken du känner för barnen och var inte rädd för att visa den. Se på dem, berör dem, ta dig tid för dem. Kärleken kan också vara som en osynlig energiström från ditt hjärta, som expanderar din aura och påverkar alla omkring dig. Men älska inte barnen mer än de vuxna! Låt barnen uppleva att du bemöter alla människor med samma öppenhet.

• Visa att du litar på barnen i praktiken. Låt dem göra saker, som de vet innebär ett visst ansvar för dem. Som exempel kan jag berätta om mina barns dagis, där personalen lät de äldre barnen dagligen få gå utanför dagis grind (område) för att leka själva i skogen. De kände de vuxnas förtroende, och det ökade tilliten både till sig själva och till de vuxna.

• Se barnen i ett större perspektiv, som själar på resa genom liven. Den sorts ödmjukhet ett sådant perspektiv ger dig, gör avtryck hos barnen även om ni inte pratar om det. Du kommer även i kontakt med ditt eget ”eviga själv” och barnen kommer att känna sig bekräftade på en mycket djup nivå. Du kan också berätta om din egen upplevelse av odödlighet för barnen, eller läsa barnböcker som på olika sätt berör det ämnet. Det här är en sorts ”inre träning” som för vissa barn innebär en spontan kontakt med sitt andliga ursprung, vilket gör dem lugnare.

• Beröm kan vara bra, men din stilla närvaro är viktigare. En vardagskontakt med barnen är viktigare än hastiga stunder fyllda av uppmuntran och beröm. Barnen uppfattar när du är ”avskalad” och dig själv, och i den klara närvaron med dig blir de trygga. Barnen behöver inte uppleva att det ”händer saker hela tiden”, de söker snarare den expanderande energi som uppstår när du är sann mot dig själv. Den energin är som näring för barnen och gör dem lyckliga.

• Låt barnen höra att du funderar på existentiella frågor. När du visar dem att du inte ”vet” men utforskar livet med dina tankar och känslor, ger du möjlighet för barnen att själva tänka, känna och att utforska sig själva. Undra högt med barnen, släng ur dig frågor som du själv funderar på. Låt barnen bli ”samtänkare”; fundera tillsammans utan att söka absoluta svar. Låt funderingarna förtrolla er samvaro och slå upp inre dörrar till livets mystik. Stöd barnen i att tänka själva, genom att visa dem hur man gör.

• Ha i åtanke, att det är människors egen själskontakt som kan transformera dem till andligt medvetna varelser. Det är den inre kontakten som är grunden för deras potentiella språng till ”andlig invigning” och ”upplysning”. När vi stärker barnens självtillit, stärker vi deras ”jagkontakt”, som så småningom utvecklas till själskontakt. Vi bereder på så vis väg för deras utveckling till gudomligt medvetna varelser. Ingen ”upplysning” kommer utifrån, de inre ljustransformationerna sker inifrån oss själva när vi är mogna för det. Att få stödja barnen i detta stora arbete är gudomligt i sig.


HUR KAN JAG HJÄLPA MIG SJÄLV ATT ÖKA MIN MEDVETENHET?

• Öppna dig för att livet kan vara mycket större och mer fantastiskt än vad du kan föreställa dig. Undersök din egen djupa vilja att möta ”det gudomliga”. Den sorts längtan är din drivkraft att ta dig igenom begränsande medvetandeskikt,, till en vidare förståelse för vad livet och kärleken är. Om du känner en längtan efter att utvecklas andligen, håll då fast vid din längtan och låt den ta dig med på äventyr. Det är din egen vilja som kontaktar själen - din egen högre medvetenhet som vet allt om dina utvecklingsmöjligheter.

• Meditera. Meditation är din direktförbindelse med själen – med ditt ljusjag. Du behöver inte använda dig av vissa mantran, bara vara fokuserad på din egen inre kontakt. Meditation är för vissa människor att måla, att promenera, att cykla, att väva, att segla etc. Men att sätta sig ned och endast fokusera på sin egen högre medvetenhet, har oftast en starkare effekt för den som vill utvecklas andligen. Meditation är ett slags överlämnande åt din egen själ, ett sätt att säga att du är redo för en tätare inre kontakt, utan att ställa några villkor för vad den kontakten skall innebära. Använd inte meditation för att ”fly livet”. Använd meditation för att ”möta mer av livet”.

• Bestäm dig för att möta dig själv på djupet. Det innebär att du möter din själ, ditt gudomliga jag, men det betyder samtidigt att du möter alla de tankeformer och känslotillstånd hos dig själv som står i vägen för den kontakten. Var medveten om att det är en process att växa andligen. Andlighet och ett expanderat medvetande är inget som man får utifrån, utan något som händer inom en själv. Din egen själ har för avsikt att befria dig från alla begränsande tankeformer och att lyfta dig till de ljusplan som också existerar inom dig. Dessa ljusplan kan bli din permanenta livsnivå. För att detta ska bli möjligt måste lägre tankeformer omvandlas, och det är ditt eget arbete att åstadkomma detta tillsammans med själens aktiverande och helande energier.

• Slut ett förbund med din själ. Det innebär att du allt bättre lär dig urskilja vad som är din högre medvetenhet och vad som är dina gamla tankeformer. Att sluta förbund med din själ, betyder att du stärker kontakten med ditt eget eviga jag. Det skapar en verklig förankring inom dig och du möter livet utifrån perspektivet att utveckla dina högre kvaliteter av kärlek och livsförståelse. Ibland kan vi förväxla själen med våra gamla tanke- och känslomönster, och försvara dessa med orden; ”men sådan är jag!”. Träna dig i att se dina gamla mönster utifrån ditt eget eviga jag. Håll fast vid själen och låt dessa mönster transformeras. Håll fast vid den inre kärleken.

• Var medveten om att alla konflikter som uppstår i din vardag, speglar tanke- och känslomönster inom dig som inte harmonierar med din själ. Så länge som du skyller din inre oreda på andra människor, fördröjer du din egen möjliga utveckling. Bli medveten om dina egna känslomönster, de brukar visa sig mycket tydligt genom att de ofta upprepar sig. Våga närma dig de ursprungliga känslokomplexen, befinn dig till sist ”i” dem och låt dem upplösas genom att du behåller ditt lugn mitt i upplevelsen. Följ inte med egots reflex att försvara komplexen, bara iaktta dem med den kärlek och med det lugn som du förmår att uppbåda. Dessa känslokomplex är inte du, och det här är en väg att befria dig ifrån deras grepp om ditt sanna jag.

• Lär dig själens språk. Själen kommunicerar med dig genom din intuition, genom högre energier, genom synkronicitet, genom hjärtats impulser och genom din rena vilja. Och ibland, men mer sällan, genom en dröm. Själen ”pratar” inte med dig. Den är du, på ett högre plan än där din vardagsmedvetenhet befinner sig. Själen vill ”förvandla” dig till det ljusjag som är ditt ursprungliga jag, och på så sätt förverkliga sig själv på jorden. Dess mål är att du lär känna och till sist förkroppsligar ditt gudomliga jag. Själen utvecklar dig i den rytm som är lämplig för dig. När själen styr din utveckling, går ingenting fel. Allt sker helt naturligt, även om det periodvis kan vara påfrestande att släppa gamla livsmönster och expandera sin medvetenhet.

• Lyssna till själen. Själen är rent förnuft, ett högre förnuft. Träna dig i att lyssna till ditt inre, djupaste förnuft. Det rimmar inte alltid med det ”gamla förnuftet”, som ibland representerar låsta tankar och rädsla för nya möjligheter. Själens förnuft kan ibland verka ”oförnuftigt”, men det beror på att du ännu inte kan omfatta dess större perspektiv. När du står inför svåra beslut, lyssna då till ditt djupaste förnuft. Det handlar ofta om att släppa taget om något som begränsar dig och om att våga ta steget mot okända mål. När du lyssnar till själen och låter dig ledas av ditt djupa kärleksförnuft, uppstår ett slags lugn i kroppen hur besynnerligt ditt beslut än förefaller. Detta inre lugn visar att du följer dina gudomliga möjligheter.

• Uttryck din expanderade medvetenhet. Följ din spontana vilja att dela med dig av de inre gåvor som du har upptäckt och nu förkroppsligar. Det behöver inte ske i stor skala eller i en ”renodlad form”. Berätta för vänner som verkar intresserade. Lägg till ett ord eller en mening här och där, som kan inspirera andra. Många som expanderar sin medvetenhet vill på olika vis hjälpa till i världen och upptäcker en form för sitt tjänande. Men glöm inte att din inre expansion medför ett befriat ljus, som alltid påverkar omvärlden genom energin, med eller utan en bestämd uttrycksform. Därför är din egen inre medvetandeutveckling av största vikt. Alla människor som strävar efter enhetsmedvetande gör världen en tjänst.

Målet för alla människors utveckling är att expandera sin medvetenhet, vare sig vi är barn eller vuxna just nu och vare sig vi är andligt medvetna i detta liv eller inte. Vi är alla på väg mot samma transformation, eller snarare transformationer, eftersom vår utveckling ständigt fortsätter från en medvetandenivå till närmast högre nivå. Den andliga evolutionen pågår ständigt och alla människor är inkluderade i den. Ingen står utanför, vi är alla ett och rör oss som kollektiv mot en framtid då det är mer vanligt än ovanligt att leva som ”upplyst”. Det är den utvecklingen som vi kan hjälpa till att underlätta, bland annat genom att vara medvetna om vad ett barn egentligen är. Vi kan hjälpa barnen att älska och respektera sig själva, och att visa dem hur man kan utvecklas som människa genom att vi gör det själva. Vi kan prata med barnen om medkänsla och om att vi människor är som en stor enhet.

Men vi kan också omvandla oss själva så att vi förlöser det ljus inom oss, som alla barn känner igen och som får dem att känna sig hemma på jorden.
Vi kan vara med och transformera jorden, helt enkelt genom att befria oss själva.
Barnen kommer helt naturligt att följa oss.



© Nina Matthis, dec 2008


(Kontakt: www.herkules.nu)