Själens psykologi och vår väg mot ökad frihet - del 2

Hur själslig förståelse och inkoppling kan skapa en expanderad psykologi och fler terapeutiska redskap för ökad hälsa och utveckling.

Av Mikael Matthis

Del 2


Här följer fortsättningen på artikeln om "själens psykologi" om hur vi kan använda fler nivåer av livet och oss själva för att frigöra vår potential och vår djupare själsliga riktning. Denna expanderade psykologi är viktig för alla människor intresserade av sin större utveckling, inte minst verksamma inom dessa områden, alla slags terapeuter, coacher, psykologer, läkare, behandlare, konsulter etc.

Mikael Matthis är verksam som SoulWork-terapeut/coach och författare. Han har utevecklat metoden SoulWork som ett resultat av många års arbete med människor och längre perioder av egna inre uppvaknanden som uppstått spontant.


Skala bort gamla bilder kring terapins innebörd
Jag tror många kan ha en missförstådd bild av hur terapi verkar, för man är rädd för att ingå i det "sjukdomsklassande begreppet".
Detta kan till stor del bero på den freudianska präglingen och psykodynamiska skolors regler kring terapi (som fortfarande härskar i många fall), som därmed påverkat terapibegreppet på ett tyvärr ofta skevt sätt. Många värderar ”terapi” i första hand efter den psykoanalytiska föreställningen där terapeuten är någon sorts ”auktoritet” istället för att man möts i ett gemensamt och öppet utforsk-ande.
Denna attityd från förr, att terapeuten ska vara helt "neutral", inte visa några egna känslor, bara kyligt iaktta, vara tyst inför sin klients berättelser och känslor, att man inte får ha någon form av kroppskontakt när man möts eller skiljs åt i terapirummet, att en behandling måste bindas för lång tid, ofta under flera år, är ganska otidsenliga regler som jag ser det och något som i många fall är på väg att förändras överlag.
I en processinriktad behandling står klienten självklart alltid i fokus - med sina pågående behov och sin nu-situation. Detta är den naturliga grunden för all terapi, som jag ser det.

En god terapeut fångar upp klientens behov, de uttalade, men framförallt de dolda, som ofta har en själslig grund. Med det menar jag att de dolda behoven och deras förtydligande pekar i sig själva mot människans inre kvaliteter, hennes själsliga skapande. Det är en viktig iakttagelse.
All framgångsrik behandling - oavsett om den kallas terapi, coaching, själsutveckling, om det sker inom alternativmedicinen eller inom vården - bygger på att uppleva det pågående. Empati, närvaro, lyssnande, förståelse är kvaliteter som alltmer uppmärksammas som mycket viktiga för tillfrisknandet även inom den traditionella medicinska vården. Detta måste därför vara minst lika viktigt eller ännu viktigare i en psykoterapeutisk behandling; att vara människa, att vara levande i mötet.

I en terapeutisk process kan detta "nu" inkludera arbete med barndomen, men hela tiden utifrån det pågående. Det sker inte minst med uppmärksamhet på den fysiska kroppens reaktioner där alla uttryck får utrymme i ett större sammanhang.
Det är i det expanderade livsfältet som möjligheterna finns till en ökad medvetenhet, en mer inkopplad intuition, ett helande som innefattar fler nivåer av människan, inte minst den ofta överraskande, själsliga nivån.
Jag har under många år sett en bild av att vi är på väg mot en större genomslagskraft för det gemensamma och ändå metodiskt olika, inom "läkandets skola". Det kan fortfarande verka avlägset, men många samtal med olika enskilda terapeuter, psykologer och forskare som i det tysta verkar för en förnyelse, vittnar om dessa goda möjligheter.

Terapeut - att tjäna
Jag utgår främst från den intuitiva själsliga kontakten i mötet med klienten eller gruppen. (Jag beskriver bakgrunden till denna typ av träning och dessa erfarenheter mer längre fram). Jag har också fått träna mig i att uppfatta och se människans olika medvetandenivåer och former av sociala spel och hinder i "vardagens dimension", dvs personlighetens värld, där vår bakgrund, familje-historia och olika mönster präglar oss starkt.
Jag utgår från människors situationer och historier, energier och möjligheter precis där de är, för att stödja deras eget frigörande och "brobyggande", i det lilla, men också i det stora.
Ordet terapeut kommer från grekiskan och betyder bland annat "att tjäna”. Det är en bra utgångspunkt för all terapeutisk verksamhet i grunden, tycker jag; att hjälpa, att stödja, egentligen att bistå individen att skapa mer utveckling i sitt liv.

Idag törstar människor efter stöd för deras sanna inre natur. Människor önskar bli sedda mer utifrån sitt inre, sina livsfrågor, sina själsliga behov. Detta är den mest grundläggande och långsiktigt bärande lösning människan kan inrikta sig på. Att lära känna sig själv i ett större sammanhang.

Denna behandlingsform har jag under många år fortsatt utveckla i mitt arbete med klienter och grupper och kallar den sedan några år tillbaks för SoulWork. Idag använder jag denna själsliga form i kombination med relationsutveckling och organisationsarbete, där också metoden Konstellationsarbete (Hellingers Familjearbete) i olika former ingår en hel del.

Broar mellan psykologi och andlighet
Sedan tonåren, då jag läste bl a C. G. Jung, Fritz Perls´ gestaltterapi, R. D Laings behandlingsformer och den då nyskapade terapiformen Primal och fick väldiga aha-upplevelser, har jag sökt efter synteser och utbyten mellan andliga värden och den humanistiska, mer helhetsinriktade psykologin.
Att det blev så tror jag hade mycket att göra med att jag tidigt, runt 15-års åldern, fick uppleva starka själsliga uppvaknanden som tog plats helt spontant. Jag hade bl a en stark, omvälvande ljusupplevelse som gav mig djupa insikter om hur jag var en del av en enda stor enhet av kärlek och intelligens.
Sedan dess har jag genomgått olika faser av själslig omvandling som inbegriper både fysisk, psykisk och mental transformation. Under flera år från när jag var 23 år levde jag i ett så gott som konstant tillstånd av uppkoppling i mitt medvetande genom högre energier. Jag fick vara med om en mängd olika upplevelser av olika dimensioner och hur vi människor är delaktiga i en större, universell utveckling.
Flera av dessa faser utmärks av tillstånd som är mycket djupgående i sin psykiska och existentiella omvandling. Flera delar av detta har jag beskrivit i mina tidigare böcker, t ex i Uppstigningens tid (beskrivningar som idag till viss del känns ofullständiga, men ändå var ett steg på vägen). Min fru, Nina, har beskrivit sina upplevelser i boken Befruktelsen, som ger en genuin och spännande skildring av hur dessa processer kan ta form, utan att man själv sökt dem eller tänkt i de banorna.

Transpersonell psykologi
På senare år har jag sett hur många metoder inom det nytänkande medvetande-expanderande området kan ses som delar av en transpersonell psykologi.
Transpersonell psykologi innebär att man i mötet med klienter och i metodisk behandling utgår från att en människa utgör mer än bara den fysiska historien och dess fysiska, biologiska och kemiska bakgrund.
Det finns en hel del likheter inom den nya psykologin med olika andliga metoder och helhetsinriktade utvecklingssystem. Dessa likheter tycks finnas på främst erfarenhetsbasis men också i vissa arbetsmetoder. Man kan iaktta likheter främst i det allmängiltiga helhetsbaserade seendet och förståelsen för fler nivåer, dimensioner och uttryckssätt än den traditionella psykologin och psykiatrin hittills har kunnat erkänna eller ens börjat uppmärksamma.

Det finns många vedertagna namn inom det psykologiska fältet som fungerar som inspirationskällor till den transpersonella psykologin. Där finns Abraham Maslow som revolutionerade 1900-talets tidiga psykologi med sin forskning om "peak-experience”. Hans insikter lade en teoretisk grund för förståelsen inom psykologin för människans flerdimensionalitet.
C. G. Jungs arbete var förstås banbrytande och mycket betydelsefull. Idag kan man ändå fråga sig om inte Jungs arbete framförallt utgör mer av en viktig allmänmänsklig filosofisk gren snarare än ett effektivt terapeutiskt instrument? Jung betonade i vilket fall den själsliga dimensionens vikt inom människan (Självet, och från nyplatonismen, begreppet Daimon). Dessa insikter hade också stor inverkan på hans analytiska arbete.
Där finns också Viktor Frankls existensanalys, Otto Ranks arbete med "viljan", Wilhelm Reich och förståelsen för kroppens betydelse, Eric Fromms sociala engagemang. R. D. Laings ibland märkliga, gränslösa men ändå djupt humanistiska psykosarbete, Poul Bjerres själsliga syn.

Där finns också Familjeterapins föregångare som t ex Virgina Satir med sin fysiska kontakt och direkta gestaltande och Carl Whittakers överraskande, "galna" upptåg och utspel för att nå fram igenom klientens fastlåsta självfientliga bilder. Assagioli och Perls återkommer jag till strax.
En stor pionjär i detta sammanhang tycks Carl Rogers också vara, känd amerikansk psykoterapeut under 60- och 70-talen och sedan även mycket känd för sitt globalt humanitära förespråkande. Han anses av många som banbrytande för den så kallade klient-centrerande psykoterapin. Han uppmärksammade det "friska" hos individen och utgick från människans naturliga vilja till godhet och utveckling.
Rogers tangerar på flera sätt den själsliga psykologin som jag ser det. Ett citat från honom, som många terapeuter säkert kan känna igen: "När jag är nära mitt eget inre, intuitiva själv upplever jag terapin och mig själv som full av helande". Han beskriver erfarenheter som handlar om hur den terapeutiska relationen kan transcendera och bli en del av något större.

Dessa banbrytare inom psykologin har alla sökt ett större jag. Många av dem var elever till Freud, men bröt med hans teorier, eftersom de tycktes tvinga in människan i ett schematiskt, begränsande förhållningssätt snarare än att utforska människans möjligheter till växande Många av både gårdagens och dagens psykoterapeuter av olika slag har insett det bristfälliga och därmed det ibland direkt skadliga att använda Freuds teorier. Man kan därför undra varför Freud fortfarande (tvångsmässigt?) används som en portalfigur för psykologin, t ex inom utbildning? Ett synsätt som i grunden förmedlar en så begränsad och egentligen inte konstruktiv människobild kan väl inte vara ett mål, och knappast en god förebild?

Det arbete som företrädarna för den humanistiska psykologin skapade har, oavsett vad man tycker om deras olika metoder, bidragit till en uppöppnande verkan i vår värld. Många av dem har bildat skolor och metodriktningar, som snarast ska ses som steg på vägen tycker jag, inte att målet har nåtts. Det är en ständigt pågående process där många metoder kan korsbefrukta varann i olika former, och idag också gör det mer och mer.
Jag har under många år sett en bild av att vi är på väg mot en större genomslagskraft för det gemensamma och ändå metodiskt olika, inom "läkandets gemensamma skola".

Om metoderna Gestalt och Psykosyntes
Där finns också Fritz Perls´ och hans fru Laura Perls´ banbrytande arbete med utvecklingen av Gestaltterapin. Makarna Perls kom från den analytiska skolan, men lämnade den på sikt för att under 50-talet skapa en egen metod, delvis utifrån Gestaltpsykologins erfarenheter, men också i viss mån österländskt tänkande i form av zen-buddhism.
Jag tycker mycket om flera grundtankar inom Gestalt och har själv lärt mig mycket, både för min egen utvecklings del och för mitt arbetskunnande, genom metoden. Gestaltterapin bär t ex fram sina tydliga och starka redskap inom "närvaron i det som är" och området "kontakt". För mig har också metodikerna inom gränsförståelse och gränssättning, fungerat som viktiga medel för jagets växande.
Gestaltterapin har alltså ett direkt existentiellt utgångsläge, men undviker samtidigt att ge några definitioner eller riktmärken på hur de frigörande momenten ska uppmärksammas och kunna ge fler effekter, t ex i ett större själsligt sammanhang. Det kan jag tycka är lite synd, eftersom Gestalt tycks i vissa lägen skapa kontakt med denna dimension inom människan, men utan att gå vidare med den på ett medvetet sätt. Då menar jag inte som "tro" på något sätt, utan som mer tydliga redskap för en inre utveckling.

Många terapiformer, både humanistiska och konventionella, skulle vinna på att öppna sig för en större psykologisk människobild, tror jag. En bild som också kan upplevas mer direkt, som en större själslig verklighet.
Frigörelse är ett sådant exempel inom vissa terapiformer. Frigörelsens goda effekter är inte bara bundna till ett emotionellt utlevande. Jag har själv fått se och uppleva många gånger i terapisituationer hur frigörelsen kan fortsätta och kombineras med förståelsen för vår djupare sanna natur, t ex i arbetet med Familjekonstellationer eller i olika energiprocesser i själsligt arbete. Då kan frigörelsen vara väldigt tyst, enkel, odramatisk. Det är en ibland mer omvälvande närhet som uppstår där, egentligen utan att klienten ska frammanas eller provoceras till känsloutlevelse. Där blir det tydligt att de känslomässiga reaktionerna inte är styrande eller avgörande i sig.

Roberto Assagioli, italiensk psykiatriker som startade sin verksamhet i början av 1900-talet, har valt ett något större fokus. Han var en av Freuds nära medarbetare, men lämnade sedermera Freud och skapade sin egen metod, Psykosyntesen.
Hur hans metod praktiseras i sina uttolkningar vet jag ganska litet om rent praktiskt. Jag har gått en dels psykosyntesterapi själv, men inte haft någon dragning till deras utbildning. Jag har mest intresserat mig för Assagiolis egna erfarenheter och metodskildringar. Där är psykosyntesen intressant och viktig på många sätt i sina beskrivningar av psykets kopplingar och ursprung i en själslig verklighet. Han är också en av dem få (som jag har funnit hittills) som med psykologisk terminologi beskriver de kristillstånd som kan uppstå under en process av själslig transformation. Han har också beskrivit hur dessa tillstånd inte ska räknas som psykisk sjukdom.

Ett viktigt citat av Assagioli, som jag tycker är belysande för hela detta sammanhang, är när han säger säger att vårt samhälle behöver ett “...självförverkligande sett som en utveckling av personligheten där personen befriar sig från de hindrande problem och de neurotiska (eller barnsliga, eller fantasibaserade, eller onödiga, eller “overkliga”) problem, så att han får möjlighet att möta , utstå och begripa livets verkliga problem...” (Psychosynthesis, Assagioli, sid 39. 1965).
Denna problemtyp kallar Assagioli för “existentiella problem”. Detta är skillnaden mellan “skapade problem”, som uppstår ur konstruerade behov, och de problem som vi möter genom närhet till livsprocessen.

Metoden Familjekonstellationer
Den nydanande och själsligt inriktade familjeterapeuten Bert Hellinger har gett en rad konkreta instrument som han har införlivat från sina erfarenheter av etniskt arbete och olika upplevelseinriktade terapiformer. Hellingers arbete med förlösningar i människors liv, är ofta exklusivt konkreta, omruskande existentiella och synnerligen djupgående i all sin enkelhet och avskalade räckvidd. Där finns en inriktning på att följa, förstå och synliggöra "det dolda" i människors hindrande mönster, som jag upplever är unikt inom det terapeutiska fältet.
Hellingers metodik är befriad från trossatser, moral, spekulationer. Här handlar det främst om det “fenomenologiska”, dvs att se det som “är”, det som sker i stunden. Genom att inte blunda för det som saknas, det som varit smärtsamma misstag och svårigheter inom en familj, ofta i flera generationsled, kan man läka och återskapa de band av kärlek och kontakt som egentligen finns i grunden mellan alla människor, i alla relationer.
Detta synsätt, som genom denna metod tagit form under 30 års arbete och fortplantat sig över hela världen, ger en direkt intuitiv förståelse för hur själens grund finns i alla våra relationer. Det är en mycket stark och effektiv metod som jag själv fått väldigt mycket befrielse av att lära mig. Jag använder också metoden på olika sätt i mitt terapeutiska arbete, och även i vårt arbete med organisationer, som stöd för "utbrända" och i grupp- och chefsutveckling bland annat.

Utvecklingen av medvetandet genom en ytterligare dimension
När jag studerat och undersökt olika terapeutiska skolor och metoder, och i mitt arbete med många olika slags terapeuter, har det blivit tydligt för mig att "den själsliga kunskapen" eller "det själsliga seendet" finns ofta där, men omedvetet eller ovilligt att erkännas. Det gäller även terapeuter inom de helhetsinriktade terapiformerna.
En väg att uppmärksamma denna egentliga inre visdom som tas i bruk av terapeuten i mötet med sin klient eller grupp, är den frigörande kvalitet eller intelligens som är inneboende i vår fysiska kropp och i vårt psyke. Jag tror många terapeuter, även psykiatriker och analytiker, kan känna igen moment av djup enhet och förundran, kanske respekt blandad med viss bävan, inför den "högre" eller mer omfattande, till synes oförståeliga situation av läkning som kan uppstå i behandling. I¬¬¬bland av sig självt eller från ett helt oväntat håll. Som tycks finnas där hela tiden, en osynlig dimension av "lösningar"; inspiration, befruktelse, integrering, förnyelse. Som ger oss lösningar om vi tillåter denna "medverkan" att uppmärksammas, om vi lär oss dess språk.

Som psykoterapeut eller läkare verkar många samtidigt vara rädda om sitt "rykte", sin prestige, sin "position". Det gäller även inom de humanistiska skolorna. Man tycks därför ha en ovilja mot att tala om detta på ett öppet direkt sätt, som en inom oss alla pågående större verklighet av "andlighet" i våra liv. Det kan vara förståeligt på ett sätt, men är samtidigt lite märkligt eftersom dessa läkande samband dels blir allt mer uppmärksammade i vår värld idag, dels ju faktiskt är något som stödjer klientens växande. Och var det inte det som var själva syftet?

Samtidigt blir det allt tydligare, kanske främst i de amerikanska och europeiska klimaten av terapi och behandling, att själsperspektivet tar mer självklar plats, i alla fall som begrepp sett. Exempel på korsbefruktningen mellan traditionell psykologi och existentiella frågor är ett snabbt växande område.
Där finns t ex "klassiker" som psykologen Raymond Moodys arbete med människor med nära-döden-upplevelser, Elisabeth Kübler-Ross´ arbete med döende, eller psykiatern Brian Weiss hypnosarbete med tidigare-liv, som han har beskrivit i flera populära och engagerande böcker.
Där finns många andra namn, t ex Leonard Orrs sociala samhällsmodell där andlighet och terapeutisk frigörelse kombineras på ett ovanligt och intressant sätt, eller Grofs arbete med "spiritual emergency" (även om flera delar där kan upplevas som främmande för min del, t ex lsd-terapin).
Inom familjeterapin händer saker där korsbefruktningar sker (bl a Mia Anderssons arbete med ”kärlek” som en läkande kraft i terapin), och Gestaltterapin i USA experimenterar friskt med olika andliga och terapeutiska grepp (t ex New Orleans gestaltgrupper). Oavsett vad man tycker om dessa metoder och föregångare mer i detalj, så ger de en viktig impuls av hur en ökad större, praktisk kontakt med en expanderad människo- och verklighetssyn börjar ta mer tydlig form.

Den psykiska hälsan inneboende i våra “fält”
Inom vissa delar av psykologin talar man om "fält" och inom systemteorin talar man om människans “självorganiserande system". Många terapeuter talar om denna kraft som läker det skadade inom t ex en familj om man bara låter den komma fram och kan förstå att lyssna på den. Det handlar om att lita på "en större process". Jag kallar dessa fält ibland för "självgenererande fält" eller, mer direkt, för kontakt med vår egen "själsenergi".
I den själsliga helhetsmodellen är människan inte begränsad till ett enbart fysiskt fält, och heller inte bara till ett känslomässigt eller tankemässigt fält. Snarare använder vi flera fält eller nivåer av medvetande som också har en energimässig form.

Begreppet “självgenererande fält” innebär att något finns inom oss som läker våra psykiska smärtor, om vi kan låta det ske. Dessa fält vill man naturligtvis nå kontakt med och skapa förståelse för. Det är ett av terapins mål, som jag ser det. Ett annat av terapins mål är att hjälpa klienten våga se igenom de ofullständiga och ofta direkt hindrande och destruktiva “ersättningsfält” (eller mönster, tankeformer etc) som vi skaffat oss. Där vi avbrutit kontakten med vår mer fullständiga energi, vår frihet att välja vår egen medvetenhet.
Terapin kan inte och ska inte ersätta livet, den essentiella energi som vi egentligen redan har inneboende inom oss, som vi egentligen redan består av. Terapin och psykologins uppgifter borde därför istället vara att skapa metoder och redskap som passar olika typer av människor i deras olika processer att uppfatta, förstå och lita till sin egen livsessens som en frigörande kraft.

Denna själsliga läkande dimension kan ses som ett outforskat hav av nya möjligheter. Det är kontakten med själsenergin som finns potentiellt och ofta latent inom varje människa. En mer omfattande energinivå som verkar direkt befriande och läkande men som fungerar på ett helt annat sätt än våra vanliga begreppsramar.
Där finns en latent kunskap om hur förlösning sker genom att utveckla, integrera och frigöra personligheten och därmed skapa kontakt med den helhet som personligheten egentligen består av.
Likadant som dessa “fält” (som här också kan kallas “grundläggande livsenergier”) fungerar uppbyggande för oss, finns olika ämnen i vår fysiska organism som skapar och också kan öka hälsa och balans i vår fysiska kropp. Idag talar man även inom den medicinska forskningen därför mycket om “kroppens egna läkandekraft”. Ett exempel är att för bara några år sedan trodde forskarna att hjärncellernas antal var permanenta och att hjärncellerna inte kunde förnyas. Senare rön har helt ändrat den bilden. Idag vet man att nya hjärnceller skapas kontinuerligt. (DN, nov. 1998) Det sker bl a genom att ämnet endorfin uppstår, något som psykiska och existentiella processer skapar underlag för snarare än de rent fysiska mekanismerna som snarare utför processen. Endorfiner och andra uppbyggliga ämnen skapas bl a genom att vi har livskontakt, upplever harmoni och är i kontakt med vår inre kärna. Att vi känner mening och livsglädje, gemenskap och närhet, att vi skrattar och njuter.

Hur tillvaratas den helhetsinriktade psykologin i samhället?
Det som de flesta psykologiska metoder överlag missar eller inte vill beakta, är de bakomliggande livs- och medvetandeprinciperna inom en människa. Det är klart, har man ingen egen erfarenhet av dessa uttryck som möjliga utvecklingsmodeller, är det omöjligt att sätta in dem i ett klargjort logiskt sammanhang av psykologisk och livsmässig behandlingsmetodik
Samtidigt kunde man ju önska sig att klimatet för korsbefruktning och en mer ödmjuk, undersökande attityd skulle kunna öka. Främst för att stötta människors problem idag. För "problemet" idag med dagens behandlingsformer, är att många människor reagerar inte konstruktivt på de gamla systemens sätt att tänka och handla, utan kan dras in i spiraler av onödigt försvårande omständigheter (t ex mediciners biverkningar, sociala problem genom samhällets struktur, obekräftade eller osedda tillgångar som istället ses som problem eller ”sjukdom” etc).

Det kan också gälla traditionell samtalsterapi (oavsett skola) där människor inte får möjlighet att hitta en större utveckling genom sina problem. Att intellektuellt förstå och orientera sig i sina problem är en god start, men räcker ofta inte för dagens människa. Många människor har en djupare existentiell förståelse latent verksam eller groende inom sig. Man behöver praktiska lösningar. Dessa lösningsmodeller sker enklast genom egen direkt upplevelse, t ex genom att direkt koppla samman fler medvetandenivåer inom sig.

Ser man på dagens institutionella utbildningsformer inom psykologi och psykiatri ser man att fortfarande fungerar denna vårduppfattning genom ett slags "maskinellt" tänkande. Den egna utvecklingen finns knappt med, och ett större gemensamt utvecklingsperspektiv tycks ofta fullständigt saknas. Detta leder till att de som utbildas inom dessa system - om de inte väljer andra former av utbildning i efterhand - lär sig system som graderar, värderar och behandlar folkmassans psykologiska och psykiatriska behov på ett ganska begränsat sätt.
I dagens samhälle ökar behoven snabbt av att människan relaterar till en större helhet där fler praktiska instrument behövs för att förstå och tillvarata en bredare existentiell tillvaro. De humanistiska, på olika sätt själsligt anknutna psykologiska metoderna skiljer sig därför markant från den traditionella psykiatrin där man hittills beaktar allt som är annorlunda eller icke-fysiskt inom människans upplevelsefält som onormalt eller som symtom på störningar eller sjukdom. Dessa symtom "botar" eller undanstoppar man på biologisk-kemisk väg i första hand.

Dock på senare tid har man börjat uppmärksamma att tillstånd av kris, borderline, psykos etc kan innebära ett slags uppvaknande som inte är sjukligt. Att människan tycks ha fler medvetandenivåer som kan uttrycka sig, ofta på väldigt kaotiska och ibland skrämmande sätt, men som egentligen inte är sjukliga eller felaktiga.
Dessa insikter beskrivs också i den internationella rekommendationen för psykiatrisk vård. “Diagnoskategorin Spiritual Emergency har nyligen tagits med i den internationellt accepterade Psychiatric Diagnostic System DSM IV”. Det psykiatriska systemet uppmanar alla professionella inom detta område att “ha en bättre förståelse för den andliga dimensionen”. (Hemsida för transpersonell psykologi, aug. 1999 http://www.algonet.se/~d43207/nordic/.)



© Carl Mikael Matthis, Stockholm augusti 2003. Uppdaterad feb 2004, juli 2009, okt 2009.


Kontakt för mer info:
E-post: info@herkules.nu
Hemsida www.herkules.nu

Själens psykologi och vår väg mot ökad frihet - del 1

Hur själslig förståelse och inkoppling kan skapa en expanderad psykologi och fler terapeutiska redskap för ökad hälsa och utveckling.

Av Mikael Matthis

Del 1

Denna artikel belyser i två delar hur vi kan använda fler nivåer av livet och oss själva för att frigöra vår potential och vår djupare själsliga riktning. Denna expanderade psykologi är viktig för alla människor intresserade av sin större utveckling, inte minst verksamma inom dessa områden, alla slags terapeuter, coacher, psykologer, läkare, behandlare, konsulter etc.

Mikael Matthis är verksam som SoulWork-terapeut/coach och författare. Han har utevecklat metoden SoulWork som ett resultat av många års arbete med människor och längre perioder av egna inre uppvaknanden som uppstått spontant.


En grundtanke har under många år varit att den traditionella psykologin och samhällets förståelse för och tillämpning av psykologi, terapi och hälsa överlag, skulle kunna berikas enormt genom att öppna sig för ett utbyte med ett större existentiellt perspektiv.
Detta perspektiv återfinns på olika sätt idag inom flera olika terapiskolor, hälsometoder och själsliga redskap som t ex själsmeditation. Men det skulle kunna förstås ännu mer och användas ännu mer effektivt och läkande genom att rikta fokus mot själens innebörder, framförallt i termer av förståelsen för och användningen av läkande och utvecklande energier.

Ny utveckling i världen idag
Att vårt samhälle och hela vår värld allt mer går in i en större, egentligen själslig (eller ”andlig” i bemärkelsen ”helhetsomfattande”) utveckling är något som vissa anser är otänkbart, andra ser det som ett hot eller en flykt. Man säger: "Men se på hur världen ser ut! Hur kan det finnas plats för en god, sund själslig utveckling här?".
Många kreativa, starka och duktiga människor tycks leva efter ett måtto av att det är bra med goda, sunda tankar, men att göra något åt situationen är ”omöjligt”, även i sitt eget liv.

Just därför behövs den själsliga synen så väl idag, i rent praktiska termer. Just därför utvecklas också så många människor så fort idag, för de ser världen, de ser sig själva, på helt nya sätt. De ser att de har stora behov av att förändras mot något nytt. Och de tar tillvara den möjlighet som idag erbjuds, som är unik i mänskligheten historia.
Denna utveckling tar plats i världen på grund av många olika skäl. En grundläggande syn är att hela vår värld tar ett stort steg i sin utveckling, och vi som mänsklighet behöver följa med, vare sig vi förstår eller inte. Det viktigaste skälet till detta, är att människor idag är mogna för denna förnyelse. Mänskligheten har uppnått en ny nivå av sin kollektiva medvetenhet och sin kontakt med en större livsimpuls. Även om mycket tycks tala emot detta när vi ser oss omkring i världen, handlar detta om inre värden och om medvetandets utveckling.

Detta behov av förändring skapas av en i grunden andlig impuls. Det finns ingen speciell grupp eller någon "ledare" som formulerar och "styr" denna utveckling. Det är en kollektiv händelse och samtidigt en individuell process hos var och en.
Jag tror att människans kommande psykologi och terapi kommer att breddas enormt den närmsta framtiden, något jag tycker mig se många tecken på redan nu.
Jag tror också detta är en del av psykologins större funktion, att gå i bräschen för ett mer humanistiskt och själsligt synsätt där människans större helhet och förmågor till det goda och sanna bejakas och tillvaratas, oavsett vilken skola eller riktning man väljer att arbeta med.

Detta perspektiv är extra viktigt idag tycker jag, i förhållande till den till synes outsinliga, men ändå kortsiktiga och förmodligen snart utdöende våg av våldsuttryck och fördumning som tar sig uttryck i vårt samhälle, genom massmedia och andra utbud och stilbildare.
Denna självcentrerade, ofta egoistiska och förtryckande mentalitet ser jag som uttryck dels för de starka reaktioner som vill och försöker hindra en större utveckling att ta plats idag, dels uttryck för den mänskliga kollektiva skuggan som nu möter oss alla allt mer tydligt, både individuellt och allmänmänskligt. Att detta egentligen är en positiv utveckling och tecken på att mänsklighetens energinivå nu kan klara denna ”konfrontation” kan vara svårt att se hela tiden, men egentligen är det ett tillfälle för oss alla att ta nya steg.

En själslig grund
En stor grupp människor (klienter, kursdeltagare och andra) som vi mött och arbetat med under årens lopp, har genomgått transformerande andliga upplevelser och hur de behövt stöd i olika slags krissituationer som en följd av deras större utveckling.
Eftersom jag och min fru Nina under många år själva genomgick många olika faser av andlig och psykisk bearbetning och transformation, både tillsammans och var och en för sig innan, har jag fått lära mig genom många olika tillstånd och symtom som kan uppstå i dessa omvandlingar, som uppstår i kontakten med ett "större jag", med "själens verklighet", och med de högre dimensioners energier som själen fungerar som en "port" för.
Jag har också arbetat under lång tid med att skapa en själslig terapeutisk utvecklingsform, en energibaserad processform som nu kallas SoulWork-metoden. Denna metod bygger på förlösning, inre kontakt och integrering. Både av jag-kärnan i det personliga livsfältet och med ett större själsjag genom ökad inkoppling med högre medvetandenivåer.
Denna behandlingsform kan användas mycket fritt både med människor som har en större andlig längtan och strävan, men också med människor med framförallt personliga behov. Den kan användas som en kombination inom flera inriktningar; terapi, coaching, relationsutveckling och familjefrågor, chefsstöd och organisationsarbete. Metoden Konstellationsarbete (Hellingers Familjearbete) ingår här också till viss del.

Historisk värdegemenskap
Jag kan se att denna form av behandling ingår i ett bredare skikt av nydanande psykologi. Denna psykologi har inte uppstått ur ”tomma intet” utan har en sorts gemensamhetsbakgrund, en historisk värdegemenskap.
Denna utvecklingsform tycks ha uppstått genom många olika fristående företrädare och metoder inom den humanistiska psykologin under 1900-talets första hälft. Många har också kommit till under den andra hälften av 1900-talet, då med ännu tydligare samröre eller utbyten med andliga eller direkt medvetandeexpanderande synsätt och tekniker.
Denna del av psykologin kallas ibland för Transpersonell psykologi. Det innebär att överskrida det personliga, men ändå innefatta det i ett större sammanhang. Andra namn, som jag själv ibland använder, kan vara Själspsykologi.

Som jag tolkar den själsliga psykologin har den ett extra, avgörande perspektiv. Detta perspektiv ser möjligheten i att inte bara ”bota personligheten” genom att balansera och "trassla ut" individens egen historia och dess symtom. Denna utökade metodik ger en rad olika praktiska arbetsredskap och visar oss också hur vi kan befria vår personlighet genom att uppleva en direkt transformativ kontakt, som påverkar och förändrar vårt ¬eget liv och vår förståelse för människans plats i ett större existentiellt sammanhang.

En spontan utveckling
När det mänskliga psyket upplever hur personligheten egentligen ingår i en större helhet får man en transformerande upplevelse. Transformationen innebär att gå ”bortom” det som vanligtvis utmärker mänsklig aktivitet och mänskliga ramar. Dessa upplevelser skiljer sig på många sätt, både i form och i hur djupt de förändrar en människa. En djupare transformerande upplevelse förändrar personen i ett ögonblick, hon blir aldrig mer densamme. Sedan kan det ta månader eller år att förstå och införliva upplevelsen (ofta fler, som en rad insikter, sammansmältanden etc) med det vardagliga livet.

Dessa stadier av själslig utveckling hos människan framträder i många fall på ett spontant sätt, men kan också utlösas av en personlig kris. Upplevelser som tangerar dessa transcendenta tillstånd, där det mänskliga psyket ser sig ingå i en större helhet, kan också uppstå på forcerad väg, t ex genom starkt förlösande terapi eller genom vissa andliga tekniker.

Ibland forcerar människor sin andliga utveckling, endera på grund av nyfikenhet eller på grund av ett djupt sökande behov. Dessa behov bottnar inte alltid i den egna integreringen, varför de kan utlösa kriser av olika slag som leder till många svårigheter som eventuellt skulle kunna undvikits genom en lugnare utveckling.
Kriserna är inte negativa i sig, men är ibland svåra att både förstå och hantera, och de kan underlättas av en sann mental förståelse. Denna förståelse grundar sig inte bara på teoretiska kunskaper, t ex att ha läst böcker, utan innefattar egentligen en djupare själslig förståelse för processen.

Denna förståelse innebär bland annat: Att processen är god och att processens styrs av en inre visdom. Att denna process ofta "ställer allt på ända" därför den har en transformerande och förvandlande effekt på människans både inre och yttre liv. Att processen ingår i en naturlig utveckling, men förflyttar människans medvetandefokus till en helt ny "plats" inom henne och i världen som hittills inte förståtts eller erkänts av personligheten. Den har framförallt inte förståtts eller undersökts på en kollektiv nivå och kan därför upplevas som hotfull och motarbetas eller fördunklas på ett omedvetet sätt i många fall.

Själen som lösningsmodell
Själen är den potential vi alla utgör, även om det inte syns eller avgörs i fysiska, biologiska termer. Själen är också den energi- och visdomskälla vi på sikt lär oss använda för att lösa våra problem, våra livs- och utvecklingsproblem. Uttryck som “våga vara dig själv" eller "allt lyckas för den som kan lyssna på sitt eget inre” är förenklade, men i grunden sanna uttryck för hur den själsliga existensen inom oss ger oss redskap för att leva bättre liv helt enkelt. Liv där våra förmågor kan utvecklas och slå ut. Där det vi vill ge till andra lättare och mer sant kan ges energi, innehåll och form.

I mitt behandlingsarbete utgår jag från själen i varje människa. Inte som en tro eller en symbol, utan som en avläsning och inkoppling av just den själskvaliteten och dess energier hos den människan och vad som hindrar dess uttryck.
Själen är inte en avgränsad del av oss, avlägsen i någon “himmel” eller något “nirvana”. Själen är vårt sanna jag, vårt inre jag, vår inre visdom och intuition, källan för vår kärlek, våra förmågor och kvaliteter.

Själen är en utvecklingsväg som vi alla delar, men som vi har frihet att välja uttryck för så som det passar våra egna speciella val av aktivitet och våra förmågor.
Själen är inte bunden till en religion eller en filosofi, utan fristående alla tolkningar. Direkt kontakt med själens verklighet upplever vi genom energi, genom ljus, genom intuition, genom inre bilder, genom insikt, förståelse, kärlek. Detta språk finns på alla nivåer, men vi kan bara ta emot och förstå det om vi upplever enheten. Det gör vi genom vårt hjärta. Genom hjärtat kan vi direkt och konkret förstå att vi är del av en upplevelse, ett möte, en vidarebefordran. Detta skapar spontan glädje, sanning, förståelse. Dessa upplevelser genererar frihet, kraft, förverkligande i våra liv.

Många människor har mer själslig kontakt och själslig kunskap än vad de ofta tror. Detta beror på att många av oss inte värdesätter oss själva som själsliga varelser, dvs varelser av kärlek, kraft och glädje. Att vi inte förstår att uppskatta oss så som vi är. Vi tror ofta att vi är mer separerade och utelämnade än vad vi är. Vi styrs ofta av vårt förflutnas tankeformer som regerar vårt medvetande genom att ockupera våra medvetandefält och styra vår uppmärksamhet.

Genom att möta dessa inkapslade upplevelser som vi bär på inom oss på ett¬ horisontellt plan, kan vi få större tillgång till vårt vertikala plan, dvs vår högre själsliga inkoppling och dess energikanal. På så sätt arbetar vi inom SoulWork ofta med både människors personliga frigörelse och integrering, samtidigt som deras själsliga process kan tydliggöras och förstås. Var och en vet bäst själv hur dessa tillstånd sedan ska användas förstås.

Del 2 (klicka)


© Mikael Matthis 2003, Uppdaterad feb 2004, juli 2009.
Solar Wisdom okt 2009.

Mer info: www.herkules.nu

Insikt i och omvandling av lägre psykiska mönster genom själslig terapi

Perspektiv på mänskliga psykiska mönster och hur dessa kan omvandlas med själslig psykologi/terapi och SoulWork-metoden.

Av Mikael Matthis


Den här artikeln beskriver olika psykiska mekanismer, framförallt “skuldens börda”. Detta i ett sammanhang av större själslig grund där känslo- och reaktionsmönster kan lösas med ökad medvetenhet. Den spontana tanken kom från början från orden: VARFÖR KÄNNA SIG “DÅLIG” NÄR MAN EGENTLIGEN ÄR SÅ “HIMLA BRA”?!

”Den själsliga grunden” här ska ses som en högre medvetenhet som alla människor har med sig helt naturligt, även om kontakten behöver väckas upp och utvecklas i en rad steg. SoulWork-metoden är ett sätt att skapa denna ökade kontakt, tillsammans med den personliga integreringen. På så sätt ger också SoulWork möjligheten av att utgöra en utökad psykologi/terapiform.

Att använda skuld som en “avledningsmanöver” för vår sanna utveckling kan ofta lätt spåras i vår sociala och mänskliga bakgrund som lätt gör att vi trycker ner oss själva. Vi tror oss vara “dåliga” fastän vi egentligen inte gjort något “fel”. Vi känner oss dåliga för att vi tror oss sakna egenskaper eller kraft att leva så som vi vill. Vi kanske blir ”använda” av andra människor som använder sitt ego för att trycka ner andra och tar på oss ”skuld” istället för att stå upp för vår rätt.
Varför inte stärka vårt eget inre, följa den autentiska tonen inom oss, och sluta med att känna oss som “offer”?

Även inom den traditionella psykologin och psykoterapin börjar man få upp ögonen för det “friska” och rikta intresse mot vad det är som egentligen skapar välmående snarare än “älta eländet”.
Detta synsätt är en av många infallsvinklar som inleder en själslig psykologi. Att se och uppmuntra det friska i människan, är att börja bejaka det själsliga.
Ett exempel som tar flera steg vidare är metoden SoulWork där vi kombinerar det terapeutiska med andliga perspektiv på ett väldigt praktiskt sätt. Där ser man själskontakt och närvaro som ett direkt läkande och förverkligande för människan. Detta utan att ”trosformen” (religion eller andra former) behöver vara den drivande kraften, utan snarast som ett direkt upplevande och en kontinuerlig förändringsprocess.

Många människor känner sig mer eller mindre värdelösa inom sig själva.
De kan känna sig dåliga som människor, eller dåliga i sitt yrkesliv, dåliga i sina relationer, mot sin familj osv. Många, kanske speciellt kvinnor, dras med ett konstant “dåligt samvete” när det gäller de egna barnen.
Detta “samvete” ska man lyssna på i vissa lägen. Det kan vara viktigt att höra om man ska ändra sina rutiner och skapa mer balans i sitt familjeliv t ex. Samtidigt är det förödande att styras av skuld, då den hotar att ödelägga vår självkänsla och vår livskraft.

Därav följer att vissa typer av ”samvete” snarast är en social konstruktion, och egentligen inte från vårt eget inre. Skuld, medveten eller oftast omedveten, yttrar sig som osäkerhet. Eller tvärtom, som ett kompenserat självförtroende. Man kompenserar för det som man upplever saknas och överdriver, blir osann, bullrig, överdriven. Eller förtryckande gentemot andra, för att ”tvinga dem” att tro på denna falska bild. Det kan låta långsökt kanske, men det är faktiskt inte så ovanligt.

Att “känna sig dålig” är därför inte samma sak som att “må dåligt”, även om tillstånden kan likna varann. “Må dåligt” är något pågående, kan vara en del av en läkande process, som vi kan uppmärksamma och på så sätt förstå tillståndet.
Där har vi möjlighet att bli mer medvetna.
Att “känna sig dålig” är egentligen svårare, därför det ikläder sig oftast mer karaktären av undvikande och att inte kunna eller vilja ta mer direkt ansvar. Många lägger också över sitt ”dåliga mående” på andra. Endera genom projektioner, som skapar deras ”illamående” och därmed ofta reflekterar det, så att de ändå på sätt och vis tvingas möta detta inom sig. Eller genom att skuldbelägga sig själva, och tappa kraft, gå in i ”offerrollen”.

Vi har en grundläggande svårighet att inse vår självklara roll som fria människor med ansvar för vårt eget liv och vår egen kraft.
Vi har kanske trott oss vara tvungna att “ge bort” vår kraft någonstans på vägen. Det kan vara olika händelser där vi ibland kanske ”utnyttjats” av andra (som förstås samtidigt har sin förklaring, men inte skäl att återupprepa, i skördelagen)
Att inse att vi har delar inom oss (“delpersonligheter” eller sidor) som “känner sig dålig” kan vara en början till att se en förklaring, en början till att förstå varför vi mår dåligt.
När vi studerar och också mer praktiskt lär oss innebörder av ”den tidlösa visdomens” kunskaper, inser vi också att våra egna höljen och vår personlighet, bygger på material som på sikt kan och också ska omvandlas och förnyas i ett ”större ljus”, en högre medvetenhet.


Vad är det vi tror oss sakna - vad är det vi behöver?
Många känner sig dåliga därför de tror sig sakna något. Egentligen är det något inom oss som påkallar vår uppmärksamhet. Det är en sorts signal, ungefär som en förkylning eller kanske som en diffus smärta i kroppen vill berätta något för oss. Att det finns någon obalans inom oss, i vårt livssystem, att vi kanske behöver något inifrån oss själva. Det är signaler om att vi behöver undersöka vårt inre, fylla på med ny energi, med närhet, med kontakt. Kanske med uttryck, med befrielse, med formulering. Eller med kunskap, insikt, förståelse.

Vi jämför gärna med andra och tycker oss se att de har något vi själva tror oss sakna, som vi gärna skulle vilja ha. Många av oss projicerar vår saknad på det yttre, på tingen omkring oss. Det sker ofta i form av prestige, av statussaker, att känna att man får tillhöra genom att använda symboler som är tecken på framgång och materiellt värde. Men det kan lika gärna vara andra värden, egenskaper, möjligheter, relationer, närhet.
Vi kan se här, att samma sak gäller när vi betraktar våra medmänniskor. Vi önskar gärna ha deras egenskaper, deras lugn, deras energi, deras framåtanda, deras tålamod. Vi tycker oss vara sämre, ofta därför att vi tror oss vara utan det vi ser att andra har. “Varför är jag inte sån?!” frågar vi oss upprört självanklagande och samtidigt bedjande martyriskt.
Den mer konstruktiva frågan vore: “Varför tar jag inte mina behov på allvar och ser vad jag kan göra för att utveckla de här egenskaperna hos mig själv? Om jag nu saknar det här så mycket, vad behöver jag då för att kunna bli sån själv?!”

Detta är ingen omöjlighet att skapa. Detta kan vara ett ämne för meditation eller strukturerat tänkande där dessa kvaliteter eller egenskaper frammålas inom personens medvetenhet. Också viktigt är det att känna detta, leva sig in i detta tillstånd, inte bara ”se” som något yttre, avlägset. Upplev det direkt inom dig, i ditt hjärta, i det pågående medvetandet. Därmed används den mänskliga känslo- eller begärsfunktionen, men medvetet och med ett större syfte.


Att bära på osynligt dåligt självförtroende – när livsenergin inte når sitt ”syftesflöde”
Att känna sig “dålig” eller ”utan värde” kan vara tillstånd människor bär på ofta utan att reflektera över det närmare. Många människor märker det först vid en kris eller vid en behandling, t ex i terapi eller genom annan utveckling, t ex en själslig eller andlig typ av kontakt. De flesta kör på “så länge det håller” och hoppas ingen ska ”märka” att de bär på dåligt självförtroende.

Många människor (t ex inom “kändisskapet”, artister, filmstjärnor osv) kan man läsa om och jag har ibland även stött på det hos klienter, att de tror att de snart ska bli “avslöjade”, gjorda till åtlöje. Detta därför de egentligen ser sig själva som så misslyckade, att de egentligen inte kan utöva det de gör.

Men det intressanta är att oftast (så gott som alltid) gör de det de kan väldigt bra. Detta visar på hur människor ofta använder “en omvänd kraft”. Det sker en omvänd formulering av personens uttryck. Man vill göra något bra, man gör också något bra, men man ser det inte själv eller kan inte ta emot att andra uppskattar det.
Man straffar sig själv genom att klanka ner på sig själv genom att vara rädd, orolig. Man straffar sig genom att bära på ”skuld”, kanske helt omedvetet.

Man kanske på detta sätt fyller ut något inom sig där det finns ett tomrum. Istället för att möta tomrummet och verkligen gå ”till botten” med dessa konstruktioner, dessa mönster och deras kärna, cirklar personligheten runt dessa. Det skapar ofta ”tyngd” helt enkelt därför dessa tankeformer drar ner energin. Den sanna, genuina livsimpulsen, som egentligen genomströmmar alla människor från en större livskälla (själen m fl olika benämningar), fastnar i gamla hjulspår, kan man säga. Energin, som övergår i mer personlig kraft, ”centrifugerar” inte riktigt som den ska.

Energin flödar egentligen alltid i spiralform (synlig t ex i snäckans form som den syns i arten ”Pärlbåten” uttrycker den s k logaritmiska spiralen. Kan också jmf med fibonacci-formen). Energin strömmar från högre medvetandenivåer in i respektive form, och fördelas fritt för att uttrycka det högre livsuttrycket.
Men när människans förstenade tankeformer hindrar flödet, kan heller inte energin (och kraften) fördelas och ”spiraliseras” fritt och med sitt bakomliggande syfte mer intakt. Detta förvränger livssyftet och därmed också uttrycket. Det skapar i sin tur illusion, på en rad olika sätt och på olika nivåer inom människans världar.

När vi uppfattar en människans livskraft, kan den i det yttre upplevas som stor eller stark på vissa sätt. I ”rampljuset” eller genom olika sätt att få uppmärksamhet och bekräftelse kan en person ta stor plats och nå stor framgång. Detta kan återspegla att hon eller han nått en utvecklingsnivå som en kröning på ett kollektivt stadium (civilisationsstadiet). Hon är fortfarande inte så andligt inkopplad, men hungrar ständigt efter utveckling. Hon tror dock hon utvecklas mest genom det yttre fortfarande. Men inom sig känner sig personen vilsen och sökande efter mer äkta kontakt. Detta gäller alla människor i olika lägre stadier.

På sikt når vi en växande medvetenhet. Denna ökande ”inre kontakt” som kan vara diffus eller mer tydlig, leder oss framåt, in i ett växande som kan ha mer ”andliga” eller själsliga förtecken. Den kan också vara mer ”vanlig”, men med en mer tydlig, genuin humanistisk, altruistisk grund.
Människan blir alltmer varse att hon kan omvandla sina hinder inom sig. Inte bara på materiell grund, för att nå egen vinning, utan för att hon upplever sig alltmer som en del av världen, av ett större liv. Hon vill samverka, hon vill bidra.
Ofta bär vi på sådana fantastiska resurser som egentligen visar att vi är mycket mer. Vi kanske inte är så begränsade som något inom oss (eller utanför oss?) vill få oss att tro?
Varifrån kommer dessa “negativa röster”? Tillhör de andra människors konflikter, t ex våra föräldrars från vår ursprungsfamilj eller andra släktingars ouppklarade affärer tillbaks i tiden? Är det detta inre möte vi undviker egentligen?


Olika mönster av skuld
Människor använder ofta olika former av skuldkomplex för att omedvetet hålla sig tillbaks. Genom att “ha skuld” skapar det lägre jaget (oftast känslokomplexet) en legitimitet för oss att inte gå vidare i vår utveckling, inte ta ansvar för vår inre kraft, vår inre vilja.
Det är vårt undermedvetna, det förflutnas ouppklarade “lagringar” i våra energifält/vårt psyke/vår personlighet, som påverkar och styr oss.
Genom att namnge skulden och se hur familje- och/eller gruppmönstret fungerar med sina förtryckande, repressiva punkter och band, kan individen på sikt återerövra sin egen frihet.

Många depressiva mönster handlar om att vi omedvetet inte vågar ta ställning för vår helhet. Inte kan eller vågar ta ställning för vår inre kraft, det som vi inom SoulWork kallar vår ”jag-punkt” (som vissa mer helhetsinriktade psykologiska utvecklingsformer kan kalla t ex ”självet”).
Jaget och dess odödliga länk med själen är egentligen vår grund, vår lösning på alla våra problem. När vi kan aktivera och medvetandegöra dels vår egen jag-kontakt, och därmed också vår egen inre och högre själskontakt, hittar vi ett nytt fokus. Det sker ofta spontant. Detta innebär samtidigt en ständig träning, att bli medveten och skapa en allt mer varaktig kontakt.

Skuld utarmar och försvagar oss, får oss att tro att vi måste “stå ut” med olika mönster och tillstånd hos oss själva, ofta i förhållande till andra. Att vi t ex alltid måste vara “trevliga och glada” mot andra. Eller att vi inte får uttrycka vår egen åsikt för starkt. Att vi inte ska hävda vår rätt och vår frihet i olika frågor, kanske i samhället, kanske i ett förhållande osv.


Barnet bär åt den vuxne
I arbetet med den praktiska metoden Familjekonstellationer framstår det ofta mycket tydligt att barnet försöker “hjälpa” den vuxne som är utsatt och som inte förmår bära sitt eget öde. De vuxna försöker lägga “locket på”, ibland på grund av sociala konventioner, på grund av släkttryck, skam, eller på grund av att de tror att de gör sina barn en tjänst genom att inte alls prata om problemen.
Så kan så kallade “familjehemligheter” eller bara grundläggande problem som en allmän atmosfär i hemmet, kan påverka energi- och känslostrukturen hos nästkommande generationsled.

Genom att omedvetet axla t ex skuld för en förälder eller annan släkting längre tillbaks, försöker barnet omedvetet, men samtidigt aktivt, skapa ny balans i familjens energi.
Det kan också vara så att barnet upplever skuld därför det måste bära, omedvetet förstår det att det egentligen är den vuxnes sak, ändå tar det på sig bördan.
Skuld kan uppstå därför att föräldrar har konflikter som de inte förmår ta ansvar för på ett riktigt helt sätt. Det kan vara dolda konflikter eller hemliga konflikter.


Ny trend inom psykologin – att må bra är inte fel!
Idag börjar även den traditionella psykologin och psykoterapin rikta ögonen mot vad det är som egentligen får människor att må bra. Man måste inte bara fokusera på att “gräva” fram eländet, utan man kan också rikta energin mot det som skapar motivation, lust, energi, framgång för varje individ.
Det sker också en efterlängtad korsbefruktning mellan så kallad “vetenskaplig” psykologi och den mera helhetsinriktade psykologin och den andligt uppbyggda psykologin.

Idag är det också många personlighetsmetoder, beteendemetoder m fl, som använder sig av denna utgångspunkt. Risken där är att målet blir alltför snävt materiellt och självcentrerat. Att man mäter individens ”kraft” efter hur väl hon lyckas materiellt i samhället enligt traditionella värderingar. Detta är inte det genuina målet, som jag ser det. Även om detta är ett steg för många kan nog alltfler människor ändå inse att det finns större, mer livsomfattande mål.

Perspektiv av hälsa, välgång och växande bygger också på begreppet “sanna relationer”. Sanna relationer utgår från det hela jaget, det “helade jaget”, där människan fungerar genom att ta ansvar för sina handlingar, känslor och tankar i en helhet. Detta har “andliga” eller själsliga implikationer eftersom det leder till en expanderad livshållning och fördjupad livsinställning.
Våra relationer blir i ett sådant sammanhang än mer tydligt värdefulla, dels för oss själva, dels för vår partner, vår familj, vår omgivning.
Att se på livet och våra medmänniskor utifrån ett helhetssammanhang ger mening, vi skapar mening utifrån att sammanlänkas med det som förenar och bygger snarare än det som hindrar och är destruktivt.


Möte med ett “större jag”
Vi behöver ständigt möta oss själva genom vårt eget liv, den större enhet som vi deltar i och genom alla de relationer vi deltar i. Det kan vara många olika sorters upplevelser av insikter, kärlek, kommunikation, deltagande, mening som uppstår i samspelet mellan vårt eget medvetande på en nivå och ett större medvetande, ett “större jag”, som vi är en del av (oavsett vad vi vill ge detta mer omfattande medvetande för namn).

Något sker bortanför vår egen person, ett utbyte uppstår som visar oss vilka vi är bortanför de ramar av känslo- och tankemönster som vi annars tror oss tillhöra och fullkomligt vara.
Att genomgå dessa medvetandeexpanderande processer på olika sätt kan skapa grunder för ett sant, respektfullt förhållande till en växande helhet inom oss.

Denna helhet är livsviktig för oss i våra nära relationer med vår familj, våra barn, vänner, arbetskamrater. Men också i vår upplevelse av och relation till vår natur, till människor överlag, och därmed till den abstrakta helhet vi är en del av i “kosmos”. Ju mer vi kan bejaka denna växande helhetsförståelse, desto lättare uppfattar vi den ömsesidiga respekt och kärlek som tycks finnas inneboende i alla livsformer...
Det innebär ett förhållande som ständigt får växa och förändras.



© Mikael Matthis, aug 2001. Uppdat. feb 2008, juli 2009.

Länkar: www.herkules.nu
http://nyatiden.blogspot.com

Om barn och den nya tidens andlighet

Av Nina Matthis


Länge har jag tänkt att skriva något om barn och om den nya tidens andlighet, men dragit mig för det eftersom det har tagit emot att skriva om ”de andliga barnen”, när alla barn är andliga då alla människor har en själ och ett högre medvetande. Det är så lätt att det blir missförstånd.

För att vi skall bli mer ödmjuka inför alla barn, har jag bestämt mig för att ändå skriva om detta ämne ”barn och andlighet”. Inte för att skapa nya pedagogiska eller psykologiska teorier om barn, utan för att lyfta på slöjan som skymmer den visdom vi alla äger. Den tidlösa visdomen om vår ständiga medvetandeutveckling och om vår egentliga odödlighet.

Och det finns en sundhet i att låta barnen få vara ifred från våra ”vuxentankar” om dem. Det finns så mycket tankar redan, om vad som är rätt och bra för barnen. Tankar som förändras efter fem, tio år eller tjugo år och som kan verka nästan skrattretande när de nya tankarna har etablerats och framstår som självklara. Det är så lätt att ha tankar om vad som är bra för barnen, eftersom de knappast säger emot. De är intresserade av helt andra saker än teorier om ”deras bästa” – att ”bara vara” till exempel, det som många vuxna går på kurs för att lyckas med.


Att skriva om barn och andlighet har som sagt sina risker. Vad är egentligen andlighet? Några kan tro att det har med religion att göra. Några kan tro att det har med medialitet att göra. Några kan få för sig att ”andliga barn” är mer intressanta än ”vanliga barn” och börjar att utveckla förödande klassificeringar. Några värnar om ”de anliga barnen” med ett emotionellt patos, som om de vore synd om dem på något sätt. Några av dessa pratar mest om sitt eget inre barn, som inte fick tillräckligt med respons i barndomen. Barnfrågor kan uppröra oss väldigt då vi alla har ett litet barn inom oss, helt enkelt för att vi alla en gång har varit barn. Det är bland annat därför som det kan vara en sådan balansgång att skriva om barn. Det berör oss ofta så starkt, att vi har svårt att samtidigt vara klarsynta.

Om vi återgår till frågan om vad andlighet egentligen är, så skulle mitt första svar vara; överfysisk verklighet.
Andlighet kan beskrivas som verkligheten, på det vis att det finns överfysiska verkligheter som vi inte kan se eller ta på, men som ändå existerar.
På så sätt finns det inget ”mystiskt” med andlighet. Det är en verklighet av en mycket fin, för oss osynlig materia, som inga vetenskapliga instrument ännu kan registrera. Den andliga verkligheten kan vi endast uppfatta inom oss, genom upplevelser och erfarenheter av den. Men andlighet är också utveckling, att allt mer bli det som vi potentiellt är.
I vår kärna finns den visdom, den villkorslösa kärlek och det enhetsmedvetande som är universellt och som är vår födslorätt att upptäcka. Andlighet handlar om att bli det vi egentligen är, långsamt och grundligt, genom våra upplevelser och erfarenheter.

Vi är alla andliga varelser eftersom vi hela tiden utvecklas och allt mer avtäcker vår ”gudomliga natur”. Det enda som egentligen skiljer oss åt är hur gamla vi är som själar, alltså hur mycket erfarenheter som vi hittills har förvärvat och vaskat fram livsförståelse ur. Detta innebär att vi inte bara föds en enda gång utan att vår egen själ har ett ”födslodatum” årtusenden tillbaka, och att vi om och om igen ”får en kropp” att göra dessa nödvändiga livserfarenheter med. Din själ och min själ har inte samma födelsedag. Alla själar har sitt eget datum för sin tillblivelse. Allt annat är sig annars mycket likt; vi återföds vid vissa tidpunkter, blir barn på nytt, växer upp och gör nya erfarenheter, lämnar vår kropp igen och förbereder oss för ett nytt jordeliv. Vi vandrar alla mot vår egen fullkomning – att stegvis bli vår universella, gudomliga natur.

Om vi ska förstå barnen omkring oss, får vi lov att inse att de är olika som individer och ändå ett. De är ”äldre själar” och ”yngre själar” på sin vandring mot samma mål. De är också olika till temperament, vilja, egenheter, färdigheter, beteende osv. De har dessutom olika läggning och intressen. Vissa barn är häpnadsväckande kunniga på ett särskilt område, och om vi som vuxna litar till vår intuition kan vi snabbt förstå att det inte är första gången som detta barn spelar ett instrument, skriver en dikt eller sitter och målar sådär skickligt. Talangen ifråga viskar om ett förflutet av många liv i träning för just denna färdighet.

Vi kan bara beundra dem och konstatera att även om vi själva är trettio eller fyrtio år äldre än dessa talangfulla barn, så skulle vi inte kunna göra detta med samma inlevelse och precision som de förmår. Det finns också barn som säger oerhört kloka saker, eller visar förståelse för situationer på ett ovanligt moget sätt. Det finns barn som filosoferar kring stora livsfrågor och det finns barn som visar på tekniska kunnigheter, som om de vore små miniatyringenjörer. Det finns också barn som visar på ett ovanligt lugn, eller på en utvecklad empatisk förmåga. Det finns barn som gör andra lugna endast genom att ”vara där” och det finns barn som har mogna och rättvisa ledaregenskaper, så små de är. Alla dessa förmågor och talanger är en fortsättning på en lång historia av liv. När vi upplever detta hos barnen, kan vi inte låta bli att respektera dem på djupet. Därför är den förståelsen grundläggande för vår relation med barnen. Dessa barn är en naturlig fortsättning på tiotusentals eller hundratusentals liv, beroende på deras själs ”födelsedag”. Precis som vi själva är.

Av detta kan vi förstå att vissa själar är äldre i förhållande till de som är yngre. Ofta kan vi förnimma ”gamla själar” bland barnen vi möter. Det handlar inte alltid om deras uppenbara intelligens. Det tycks mer handla om den livsförståelse och den mognad de utstrålar, trots sin ringa ålder. Kvaliteter av kärlek, glädje, medkänsla, integritet, tålamod, förnuft, djärvhet, känslighet, humor, äventyrslust, lugn och andra ”mogna kvaliteter” kan vara utmärkande hos en gammal själ, som genom årtusenden har funnit att kärlek och visdom är de mest väsentliga kvaliteterna. Vi har som vuxna många gånger träffat barn som är betydligt äldre än vi själva själsligen, även om vi inte har varit medvetna om det. Vi kanske har blivit rasande på ett barn som har vägrat att sitta stilla, eftersom det barnet instinktivt har känt att det hämmat deras upptäckarlust och kreativitet – i alla fall just då. Vi kanske har tagit barnets oräddhet och integritet för trots, och för principens skull tvingat det på plats.


Att börja med sig själv

Om vi som vuxna vill hjälpa barnen att utveckla sitt medvetande, får vi lov att börja med oss själva. Det viktigaste är inte vad du säger till ett barn utan vad du själv ser och upplever hos barnet. Om du själv utvecklar din egen andlighet eller snarare din egen medvetenhet, så kan du inte undgå att stimulera dessa kvaliteter hos barnen omkring dig – bara genom din närvaro. Barnen ”blir” det som du uppfattar och ser hos dem. Så din egen medvetenhet kommer ofrånkomligen att påverka dem. Din egen inre förståelse och ditt allt mer befriade jag, kommer att stimulera barnens förståelse och få dem att känna sig mer fria.

Det är på sätt och vis en fråga om energi. Din egen ”energi” av ökat medvetande skapar ett medvetandefält hos dig, som barnen omedvetet ”plockar upp” och införlivar i sitt eget medvetandefält. Ju mer du befriar dig själv från gamla, begränsande tankeformer och expanderar din kärlek och din medvetenhet, desto friare och lugnare blir barnen i din närhet. Därför kommer den här texten inte bara att handla om barn. Den kommer även att vidröra sådant som stimulerar din egen inneboende visdom.

Om du vill hjälpa barnen, måste du också hjälpa dig själv. Det här skriver jag utan betänkligheter, därför att vi lever i en tid när människors medvetande expanderar i rekordfart och det finns ingenting att ”vänta på” eller ”skjuta upp” vad gäller detta område. Denna tid bjuder också in många ”gamla själar” till att födas och växa upp som barn, för att möjligheterna till ytterligare medvetandeväxt är så gynnsamma. Hur ska vi då göra för att på bästa sätt välkomna dessa barn? blir den naturliga frågan. Först och främst, som jag ser det, att öka vår egen kärlek och medvetenhet.

Det pågår ett stort befrielsearbete hos människor över hela planeten. Den här gången handlar det inte om att befrias från inkräktare, fattigdom och yttre förtryck. Den här gången handlar det om befrielsen från egna inre begränsningar av tankar och känslor, som hindrar vår själ att blomma. Framför allt i västerlandet är människor fullt upptagna med sin inre, personliga utveckling.
Hundratals terapiformer vittnar om det stora intresset hos människor att utveckla och att läka sig själva. Man kan höra människor på bussar och på caféer prata om sin förkylning som en ”utrensning”. Allt fler blir medvetna om att den egna kroppen och det egna psyket kan renas från ”gammalt skräp” för att släppa in ny energi.

Själva ordet ”energi” används allt oftare vad det gäller vår personliga hälsa och utan att någon direkt undrar vad det innebär. Det kollektiva medvetandet har införlivat ny förståelse för den inre utvecklingen. Många hoppar på tåget till Det Inre Välbefinnandet. Det är trend att skapa ljus och ny energi i hemmet genom fueng shui och inom sig själv genom exempelvis yoga, mindfulness eller meditation. Inre harmoni är ett välkänt begrepp, och allt fler förstår kopplingen mellan att släppa gamla tankemönster och att befria och läka sig själv.

Vi kan lätt få för oss att detta slags befrielsearbete endast handlar om oss själva, att jag tar tag i mitt liv för att utvecklas själv. Men vi är alla en enhet. Vi är ett kollektiv, och varje människa som tar sin inre utveckling på allvar och söker djupare inom sig efter större klarhet och större frihet, påverkar hela kollektivet. Det är inte bara en fråga om nya intresseområden som sprids från mun till mun, det är också en energifråga. Ju mer vi släpper våra egna, begränsande tankeformer, desto mer själsljus fyller oss – ett ”medvetandeljus” som genast sprids i kollektivet.

Detta befriade ljus är en sorts ”gudomlig materia”, eller snarare; det innehar en högre frekvens än vad vår tidigare tankemateria hade. Detta ljus är mer vårt ursprungliga jag och det lyser upp och påverkar kollektivet med sin snabbt vibrerande energi. Vårt eget förlösta ljus blir på så vis ”allas ljus”. Det ljuset ingår i den kollektiva enheten och påskyndar den globala medvetenhetsutvecklingen. Vi är alla med och skapar den nya världen genom vår egen befriade ljusenergi, även om vi inte tänker på det.

Alla människor ”är ljus”. Vår inre kärna är som en komprimerad ljuskapsel, som innehåller alla de gudomliga egenskaper vi längtar efter. Vi skulle inte längta efter dessa egenskaper om vi inte anade att de fanns någonstans inom oss. Vi längtar efter enhet, villkorslös kärlek, glädje, hälsa, mening, frid, livsförståelse, frihet, kraft och visdom. Vi vill inte känna oss isolerade. Vi vill inte känna oss elaka, småsinta, begränsade eller känna att livet är meningslöst. De vibrationer dessa tankar och handlingar skapar inom oss harmonierar inte med vår sanna natur.
Men när vi upplever gränslös kärlek, glädje, generositet och självförglömmelse expanderar vi, då dessa vibrationer harmonierar med vår innersta och större natur – med vår egen själ, vår egen högre medvetenhet. Även detta är alltså en fråga om energi, och ju mer vi undersöker oss själva kommer vi att upptäcka att ALLT ÄR ENERGI. Vi kommer att upptäcka att tankar och känslor är energi.
Och vi kommer att bekanta oss med själens energi, som ljus, som kärlek, som glädje, som bergsprängare (när den penetrerar våra begränsande tankar och känslor), som förlösaren, vägvisaren, helaren och välgöraren. Vi kommer att upptäcka att vi har en högre medvetenhet som är inriktad på att befria oss från allt som stoppar vår inre utveckling till den vi egentligen är; till vår egen gudomlighet.

Vår egen själ är gudomlig i relation till våra begränsande tankeformer och hindrande känslor. Egentligen är den alldeles naturlig. Den är vad vi är. Och den är det mål vi har framför oss; att bli själen. Att förverkliga våra inneboende potentialer innebär att vi integrerar vår egen högre medvetenhet med vår fysiska kropp. Vi smälter samman med själen, med vårt eget ljusjag, stegvis och rytmiskt, här på jorden. Erfarenheten av villkorslös kärlek och upplevelsen av enhet med allt levande, gör att vi till sist lever vår egen gudomlighet. Vi vet att vi har nått dit vi tidigare har längtat, helt enkelt för att inte längtar längre.

Vi längtar ingenstans. Vi är precis där vi vill vara, för vi lider inte längre. Vi har allt omkring oss som vi behöver och önskar, eftersom vi är uppfyllda av vår själ och den villkorslösa kärleken. Vi har befriat oss från vårt personliga jag och transformerats till vårt själsjag. Ett mirakel har skett. Ett mirakel som inte är något mirakel egentligen, utan endast vår fullt möjliga utvecklingspotential. Ingenting med det är konstigt eller fantastiskt. Det är en naturlig följd av alla våra liv och erfarenheter, som har utvecklat vår egen medvetenhet och förlöst vår egen själ i vår fysiska kropp. Det är helt enkelt vad det är. Det är ljusets expansion i materien.


Att stödja barnen

När vi själva inser att vi ”är ljus”, eller snarare att vår innersta kärna består av ett kosmiskt ljus som kan förlösas och befria oss från begränsande medvetandenivåer, blir hela livet oerhört rikt och intressant. Det ger också perspektiv på vad som är viktigt i livet. Livets mening blir uppenbar för oss; som människans oavbrutna medvetandeutveckling. Vi förstår att vår egen utvecklingen hör ihop med den stora, kosmiska utvecklingen, och att den för oss allt närmre vårt gudomliga ursprung där vi är ett med allt utan att förlora vår egen individualitet. Vi blir till sist medvetna medhjälpare till den stora, kosmiska plan, som utvecklar liv. För varje utvecklingssteg befriar vi oss allt mer och ingår i Det Stora Samarbetet som pågår på högre nivåer av utveckling. Nivåer som vi ännu inte vet mycket om, men som vi blir allt mer förtrogna med ju mer vårt medvetande expanderar. Vår allt mer utvecklade kärlek gör bekantskapen med dessa nivåer möjlig, för utan villkorslös kärlek kan vi inte hantera den större informationen och kunskapen. Vi kanske skulle missbruka dessa kunskaper om vi fortfarande styrdes av vårt personliga ego. Så alltså hålls vissa dörrar stängda tills vår inre nyckel passar till ”det kosmiska låset”. Det är vår medvetandeutveckling som är nyckeln. Det är den utvecklingen som gör det möjligt att följa den erbjudna vägen till vårt gudomliga och verkliga jag.

Vad har då detta att göra med barnen, kanske du undrar. Allt, skulle jag vilja säga. Barnen är inte en isolerad grupp minimänniskor utan de ingår i den stora kosmiska utvecklingen, precis som alla människor gör. Ett barn har relativt nyligen satt sin fot på jorden. Men inte för första gången. Och inte för sista gången heller. Barnet är här för att vidga sin medvetenhet, så mycket det bara kan. Beroende på barnets själsliga ålder och på de uppgifter det har planerat att ta itu med under sin jordevandring denna gång, har det vissa existentiella mål för sin nuvarande existens.
Dessa mål är förstås olika från barn till barn, från människa till människa. Men alla barn har, som jag ser det, rätt att få veta mer om sin egen själsnatur. I den här tiden, då det återföds många högt utvecklade barn eller vad man enklare kallar för ”gamla själar”, är denna rättighet kanske ännu mer väsentlig än tidigare.

Om vi som vuxna kan återspegla deras djupa visdom, kan deras utveckling gå betydligt fortare och lättare. Det innebär inte att vi börjar att undervisa dem om allt som själva har förstått. Vi har inte rätt att pracka på barnen ”våra sanningar”. Det har redan religiösa fantaster gjort i historien, och vissa naturvetenskapliga fantaster fortsätter i samma anda och säger ”sanningar” till barnen, som de inte får ifrågasätta utan att verka dumma. Men vi har alla möjlighet att väcka barnens fantasi, att fråga dem vad de tror och upplever utan att korrigera deras svar. Vi kan som vuxna lyssna på barnen med den djupaste respekt, för vi vet inte vem som sitter framför oss – kanske är det en själ som är tiotusentals år äldre än vi själva, en liten flicka vars livsförståelse ännu så länge bara lyser och gnistrar i hennes ögon. Flickan vet förmodligen inte om sin kunskap, men ju mer meningsfulla frågor vi ställer desto lättare kan hon upptäcka sig själv.

Att hjälpa till att utveckla barnen, börjar alltså med vår egen medvetenhet och inställning till barnen. Ju mer expanderad vår egen medvetenhet är, desto mer väsentliga frågor kan vi ställa till dem. Vi kan ställa frågor som väcker deras inneboende visdom till liv, som stimulerar dem att tänka själva i den riktning som deras egna svar för dem. När någon vuxen med största intresse lyssnar till barnens svar, lyssnar de sedan automatiskt till sina egna funderingar och till sina egna svar och finner dem intressanta. Redan där har barnet startat en dialog med sig själv, en dialog som förbinder det med sitt eget ursprung och med sin egen själ – den sanna vägvisaren i livet.

Det viktigaste vi kan göra är att stärka barnens självtillit. Det handlar mindre om att berömma dem när de gör vissa saker som vi uppskattar, och mera om att vi på djupet öppnar oss för deras inneboende kvaliteter och att vi uppmärksammar dem. Självtilliten hos barnen ökar när vi riktar vår energi mot dem. Vi gör det inte på grund av att vi vill ha vissa bestämda resultat av dem; att de ska vara duktiga på fotbollsmatchen eller för att vi förhör dem på skolläxan. Det sistnämnda är förstås också bra. Men den energi jag talar om här, innehåller den kärlek och öppenhet som man riktar mot någon man verkligen uppskattar – inte för att den personen presterar något som faller oss i smaken, utan för att vi förnimmer dess obegränsade väsen. Vi släpper alla föreställningar om vad ett barn ”är”, och öppnar oss villkorslöst för den person som vi har framför oss. Vi släpper vår roll som ”uppfostrare”, så mycket som vi förmår, och låter vår kärlek och respekt ”lyfta” barnet till att känna kärlek och respekt för sitt eget jag. Vi stödjer barnet med vår energi, ansträngningslöst, till att upptäcka och lita till sig själv.

Alla barn har inte behov av att reflektera och filosofera, men många fler än vad vi vanligtvis tror. Att prata om livet, om döden, om känslor, om ”vår inre kärna”, om särskilda upplevelser, om drömmar, om längtan, om relationer, om kärlek, om fantasitankar; att kanske fråga sig om djuren längtar, om växterna drömmer eller om stenarna sover hela dagarna, väcker glädjen att få tänka och uppleva saker och sammanhang fritt. Barn ser ofta allting som levande, och de har även en subtil känsla för hur allt detta levande hänger ihop. När vi pratar med barnen på det här viset, behöver vi inte ”dra i dem” som vi ofta får göra med de vuxna. Barnen har inga svårigheter att se Det Levande i allt. Även om de har blivit itutade att döden är ett faktum, så kan de ofta, när inspirationen tar över, lämna den begränsande tanken och upptäcka nya möjligheter hos sig själva.

Det som sätter igång fantasin med raketfart, är att vuxna verkligen intresserar sig för dessa frågor och uppmuntrar dem att tänka själva. Att leka med existentiella frågor, är att utveckla barnens medvetande. De kommer i kontakt med den kunskap de redan äger, och de har möjlighet att fantisera vidare, uppmuntrad av sina vuxna förebilder. När de vuxna inte rättar dem, men ställer nya, inspirerande frågor, får barnen kontakt med sig själva på ett nytt sätt. De lär sig att tänka fritt, att se allmänna sanningar som idéer snarare än som obevekliga ”lagar”. De upptäcker också glädjen i att utveckla sin medvetenhet, att bli ”större inuti”, istället för att anpassa sig och bara lära sig vad de vuxna säger åt dem. Det skapar den ”inre plattform” som de kan stå på, luta sig mot, hämta kraft ifrån, finna lösningar hos, i vardagen och under livets påfrestningar. Man kan säga, att den plattformen är grunden för deras begynnande själskontakt.



Att inspirera barnen

I den här tiden föds många barn som i framtiden kommer att fungera som ”andliga lärare”. Dessa barn beter sig som alla andra barn och går igenom sina stadier av barndom och tonår, och vi behöver inte gissa vilka dessa barn kan tänkas vara. De finns mitt bland oss, och smälter in bland sina jämnåriga. Även om de ser ut som ”fjortisar” i tonåren eller verkar vara helt normala, självupptagna ungdomar, så kan vi inte veta när deras utvecklade erfarenheter aktiveras och leder dem mot den inre visdom de redan har förvärvat genom de många liven. Det kan vara en bok, som får dem att minnas. Eller en film, som öppnar dem för gammal kunskap. En vän kanske bjuder in dem till en meditationskväll – och plötsligt aktiveras själskontakten och deras slumrande vetskap och förmågor. Vissa av dem är mer ”andliga” som små, och stänger av den inre kontakten under tonårstiden för att sedan ”vakna” igen. Några av dem har varit helgon i tidigare liv och känner instinktivt att de inte ska upprepa den erfarenheten, utan att de är på väg att förvärva nya kunskaper. De kanske tar avstånd från den mer ”känsloladdade andligheten” och uppfattas som ”mentala” och till och med ”oandliga”. De är mer intresserade av att lära sig om den överfysiska verkligheten och om livslagarna, rent konkret, än att sitta vid en gurus fötter – eftersom de både har suttit vid sådana fötter och själva har varit en guru förut. Nya erfarenheter väntar dem, och nya kunskaper att förvärva. Utvecklingen går hela tiden framåt och utmanar oss.

Vi inte kan bedöma barnens utvecklingsnivå. Vi kan förstås ana och gissa deras själsliga ålder, men det tjänar i stort sätt inget till. Det fina med detta är att vi bemöter alla barn lika. Alla barn behöver stimulera sina slumrande kunskaper, för alla har de vandrat långt, genom de tusentals liven, för att komma just hit, där de är idag. Vi vet inte. Vi vuxna vet inte. Vi kan bara konstatera att vi befinner oss tillsammans med dessa gudomliga själar, som vill lära känna sig själva och utvecklas. Men som vuxna har vi ett ansvar - att inspirera dem! Lekar och andra påhitt behöver vi inte inspirera barnen till, det klarar de så bra ändå. Men den mentala och kärleksfulla stimulansen, som hjälper dem att tänka, att minnas, att plötsligt veta inom sig – det kan vi hjälpa dem med. Vi kan hjälpa dem att känna trygghet i sig själva, så att de i lugn och ro kan återupptäcka sig själva som de andliga varelser de är. Vi behöver inte säga: ”Det finns ett ljus inom dig!” Men vi kan fråga: ”Kan du känna, att det finns som ett ljus inom dig? Eller som en liten sol? I så fall, hur känns det?” Och om de ställer samma fråga till oss, kan vi svara (om vi upplever det): ”Ja, ofta känns det så. Ja, jag tror det. En gång upplevde jag den där solen såhär…” Sådana samtal förenar oss på ett sällsamt vis. De inre upplevelserna visar tillsist, att vi är väldigt lika. Vi ser olika ut, har olika kön, olika hudfärg, olika ålder och olika intressen, men våra existentiella upplevelser förenar oss. Om inte annat, så inspirerar vi varandra till att upptäcka oss själva.

Vi behöver inte dämpa barnens funderingar, fantasiförslag och förståelse angående de stora sammanhangen. Vi behöver inte korrigera dem eller bli oroliga för att själva ”säga fel”. Vi kan alltid säga: ”Jag upplever det såhär. Vad upplever du?”, utan att förvänta oss vissa svar. Vi behöver inte invända när ett litet barn plötsligt säger till oss: ”Jag är mycket äldre än du!” Vi kan fascineras istället för att påpeka vår faktiska åldersskillnad. För vad vet vi, egentligen? Vi behöver inte göra barnen ”mer andliga” och vi behöver heller inte hejda deras existentiella fantasier. Vår huvudsakliga uppgift är att utveckla vårt eget enhetsmedvetande och den villkorslösa kärlek som uppstår i det medvetandet. Då kommer vi automatiskt att hjälpa barnen att utveckla sin egen kärlek, som reflekteras hos oss.

Barnen behöver inte ”bli mer andliga”, för de är redan andliga i sin omedelbarhet. Det är vi vuxna som efter decennier av social anpassning, har glömt vår egen andlighet och som kan återuppliva vår andliga grund. Vi kan inte göra barnen till något som vi själva inte är. Vi kan inte förvänta oss att barnen skall ha empati, om vi själva är fyllda av konflikter. Vi kan inte ”uppfostra” barn i andliga värden om de inte ser att dessa värden är naturliga hos oss vuxna. Vi kan inte forma barnen till något, som vi själva inte förmår att vara. Barn är inga degklumpar som vi kan knåda till efter våra egna behov, även om våra föresatser är ”upphöjda och goda”. Barnen reflekterar oss själva. Den insikten är grunden för vår samvaro med barnen, och för alla våra goda försatser. Vi kan inte skapa ”paradiset på jorden” med våra teorier. Om vi som vuxna vill förändra världen måste vi förvandla oss själva. Efter egna inre energiomvandlingar kommer vi att märka att ingenting utanför oss själva behöver ”knådas till” över huvud taget. Önskvärda förändringar sker automatiskt, när vi förlöser vårt eget ljus. Så om du vill göra barnen en tjänst i deras utveckling, se då din egen, inre utveckling, som nyckeln till barnens utveckling. Men låt också din egen ökade förståelse ta plats i din samvaro med barnen, så att du inte gömmer undan ditt ”nya jag”. Ditt ökade medvetande är som näring för alla omkring dig; andlig näring, som alla människor växer av.

Medan du tar hand om din egen inre utveckling, står livet inte stilla. Du kanske har egna barn eller arbetar med barn, och vill förstås deras bästa på alla vis. Som jag ser det, är det mest väsentliga vi vuxna kan göra att stärka barnens självtillit.
Självtilliten är grunden till deras egen själskontakt.

Det är självtilliten som gör att barnen lyssnar till sitt inre och får kontakt med sitt eviga själv. Om ett barn är alltför upptagen med rädslan för att göra fel eller tror att all viktig information kommer utifrån, försvagas den inre kontakten – det som själskontakten vilar på. Om det uppfostras till att tro att de vuxna alltid har rätt, även när det känns fel för barnet, börjar barnet att tvivla på sin egen intuition – direktkontakten med sin högre medvetenhet. Självtillit uppstår när barnet får utrymme att expandera både fysiskt och psykiskt. Den fysiska expansionen innebär exempelvis att det får utrymme till fri lek. Att det får fysiskt utrymme att vara för sig själv med sina tankar. Att det får använda alla sina sinnen när det upptäcker den fysiska världen.
Den psykiska expansionen innebär bland annat att barnet får förtroendet av de vuxna, att klara av saker efter eget förstånd. Att det slipper vara rädd för arga vuxna. Att närvaron och kontakten med vuxna är stimulerande, bejakande och har sin egen tid. Att barnets känslor blir bekräftade av vuxna. Att det får spegla sin egen kärlek i sin omgivning. Dessa expansioner gör att barnet automatiskt ”släpper ut” sin aura – sitt eteriska livs- och förnimmelsefält. Detta innebär också att den inre kontakten förblir ostörd, att barnet med större lätthet kan uppleva ”sitt eviga jag” och stärkas av sina redan förvärvade kvaliteter. Det ökar i sin tur barnets livsaptit och koncentrationsförmåga, och gör att det lättare kan urskilja och uppmärksamma den information som det verkligen växer av.


För att sammanfatta de här tankarna, kan vi fråga oss: ”Hur kan jag hjälpa barnen att känna självtillit?” Och ”Hur kan jag hjälpa mig själv att utvecklas?” Jag har skrivit några punkter som jag tycker är viktiga:

HUR KAN JAG HJÄLPA BARNEN ATT ÖKA SIN SJÄLVTILLIT?


HUR KAN JAG HJÄLPA BARNEN ATT ÖKA SIN SJÄLVTILLIT?

• Prata med barnen om deras inre tankegångar och behov, sådant som annars är lätt att hoppa över och glömma bort. Det kan vara funderingar eller känslofrågor. Prata om detta även när ”ingenting särskilt har hänt”, alltså gör det till något naturligt och ofta återkommande. Hjälp de mindre barnen att sätta ord på sina tankar och känslor.

• Sitt med barnen eller gör något med barnen, och låt det vara din huvuduppgift just då. Låt barnen och du själv få känna att ingenting annat är viktigare, allt annat kommer i andra hand, även om ni bara småpratar eller spelar ett spel ihop. Låt barnen få höra att du avbryter t ex. ett telefonsamtal för att fortsätta att umgås med dem.

• Låt barnen få uppslukas av sin lek utan dina kommentarer – varken negativa eller positiva. När barnen leker koncentrerat är de i ett expanderat tillstånd, som kan avbrytas av anmärkningar, frågor och beröm. Låt barnet känna att leken är så viktig att du lämnar det ostört.

• Filosofera med barnen. När ni filosoferar tillsammans finns inga självklara svar, men en massa frågor som får er att växa och upptäcka er själva. Låt din egen ökade medvetenhet färga somliga frågor och se om barnen tycker att det är intressant. Om det inspirerar dem, fortsätt att filosofera om saken. Om de visar totalt ointresse, prata om något annat.

• Öva dig i att vara omedelbar med barnen. Det innebär att du inte tänker så mycket om dem eller om din roll i mötet med dem, utan låter dig följa med i mötet och överraskas. Barnen märker att du är sann och utan förväntningar på dem, vilket får dem att visa sig själva ännu mer.

• Låt din kärlek flöda. Bejaka kärleken du känner för barnen och var inte rädd för att visa den. Se på dem, berör dem, ta dig tid för dem. Kärleken kan också vara som en osynlig energiström från ditt hjärta, som expanderar din aura och påverkar alla omkring dig. Men älska inte barnen mer än de vuxna! Låt barnen uppleva att du bemöter alla människor med samma öppenhet.

• Visa att du litar på barnen i praktiken. Låt dem göra saker, som de vet innebär ett visst ansvar för dem. Som exempel kan jag berätta om mina barns dagis, där personalen lät de äldre barnen dagligen få gå utanför dagis grind (område) för att leka själva i skogen. De kände de vuxnas förtroende, och det ökade tilliten både till sig själva och till de vuxna.

• Se barnen i ett större perspektiv, som själar på resa genom liven. Den sorts ödmjukhet ett sådant perspektiv ger dig, gör avtryck hos barnen även om ni inte pratar om det. Du kommer även i kontakt med ditt eget ”eviga själv” och barnen kommer att känna sig bekräftade på en mycket djup nivå. Du kan också berätta om din egen upplevelse av odödlighet för barnen, eller läsa barnböcker som på olika sätt berör det ämnet. Det här är en sorts ”inre träning” som för vissa barn innebär en spontan kontakt med sitt andliga ursprung, vilket gör dem lugnare.

• Beröm kan vara bra, men din stilla närvaro är viktigare. En vardagskontakt med barnen är viktigare än hastiga stunder fyllda av uppmuntran och beröm. Barnen uppfattar när du är ”avskalad” och dig själv, och i den klara närvaron med dig blir de trygga. Barnen behöver inte uppleva att det ”händer saker hela tiden”, de söker snarare den expanderande energi som uppstår när du är sann mot dig själv. Den energin är som näring för barnen och gör dem lyckliga.

• Låt barnen höra att du funderar på existentiella frågor. När du visar dem att du inte ”vet” men utforskar livet med dina tankar och känslor, ger du möjlighet för barnen att själva tänka, känna och att utforska sig själva. Undra högt med barnen, släng ur dig frågor som du själv funderar på. Låt barnen bli ”samtänkare”; fundera tillsammans utan att söka absoluta svar. Låt funderingarna förtrolla er samvaro och slå upp inre dörrar till livets mystik. Stöd barnen i att tänka själva, genom att visa dem hur man gör.

• Ha i åtanke, att det är människors egen själskontakt som kan transformera dem till andligt medvetna varelser. Det är den inre kontakten som är grunden för deras potentiella språng till ”andlig invigning” och ”upplysning”. När vi stärker barnens självtillit, stärker vi deras ”jagkontakt”, som så småningom utvecklas till själskontakt. Vi bereder på så vis väg för deras utveckling till gudomligt medvetna varelser. Ingen ”upplysning” kommer utifrån, de inre ljustransformationerna sker inifrån oss själva när vi är mogna för det. Att få stödja barnen i detta stora arbete är gudomligt i sig.


HUR KAN JAG HJÄLPA MIG SJÄLV ATT ÖKA MIN MEDVETENHET?

• Öppna dig för att livet kan vara mycket större och mer fantastiskt än vad du kan föreställa dig. Undersök din egen djupa vilja att möta ”det gudomliga”. Den sorts längtan är din drivkraft att ta dig igenom begränsande medvetandeskikt,, till en vidare förståelse för vad livet och kärleken är. Om du känner en längtan efter att utvecklas andligen, håll då fast vid din längtan och låt den ta dig med på äventyr. Det är din egen vilja som kontaktar själen - din egen högre medvetenhet som vet allt om dina utvecklingsmöjligheter.

• Meditera. Meditation är din direktförbindelse med själen – med ditt ljusjag. Du behöver inte använda dig av vissa mantran, bara vara fokuserad på din egen inre kontakt. Meditation är för vissa människor att måla, att promenera, att cykla, att väva, att segla etc. Men att sätta sig ned och endast fokusera på sin egen högre medvetenhet, har oftast en starkare effekt för den som vill utvecklas andligen. Meditation är ett slags överlämnande åt din egen själ, ett sätt att säga att du är redo för en tätare inre kontakt, utan att ställa några villkor för vad den kontakten skall innebära. Använd inte meditation för att ”fly livet”. Använd meditation för att ”möta mer av livet”.

• Bestäm dig för att möta dig själv på djupet. Det innebär att du möter din själ, ditt gudomliga jag, men det betyder samtidigt att du möter alla de tankeformer och känslotillstånd hos dig själv som står i vägen för den kontakten. Var medveten om att det är en process att växa andligen. Andlighet och ett expanderat medvetande är inget som man får utifrån, utan något som händer inom en själv. Din egen själ har för avsikt att befria dig från alla begränsande tankeformer och att lyfta dig till de ljusplan som också existerar inom dig. Dessa ljusplan kan bli din permanenta livsnivå. För att detta ska bli möjligt måste lägre tankeformer omvandlas, och det är ditt eget arbete att åstadkomma detta tillsammans med själens aktiverande och helande energier.

• Slut ett förbund med din själ. Det innebär att du allt bättre lär dig urskilja vad som är din högre medvetenhet och vad som är dina gamla tankeformer. Att sluta förbund med din själ, betyder att du stärker kontakten med ditt eget eviga jag. Det skapar en verklig förankring inom dig och du möter livet utifrån perspektivet att utveckla dina högre kvaliteter av kärlek och livsförståelse. Ibland kan vi förväxla själen med våra gamla tanke- och känslomönster, och försvara dessa med orden; ”men sådan är jag!”. Träna dig i att se dina gamla mönster utifrån ditt eget eviga jag. Håll fast vid själen och låt dessa mönster transformeras. Håll fast vid den inre kärleken.

• Var medveten om att alla konflikter som uppstår i din vardag, speglar tanke- och känslomönster inom dig som inte harmonierar med din själ. Så länge som du skyller din inre oreda på andra människor, fördröjer du din egen möjliga utveckling. Bli medveten om dina egna känslomönster, de brukar visa sig mycket tydligt genom att de ofta upprepar sig. Våga närma dig de ursprungliga känslokomplexen, befinn dig till sist ”i” dem och låt dem upplösas genom att du behåller ditt lugn mitt i upplevelsen. Följ inte med egots reflex att försvara komplexen, bara iaktta dem med den kärlek och med det lugn som du förmår att uppbåda. Dessa känslokomplex är inte du, och det här är en väg att befria dig ifrån deras grepp om ditt sanna jag.

• Lär dig själens språk. Själen kommunicerar med dig genom din intuition, genom högre energier, genom synkronicitet, genom hjärtats impulser och genom din rena vilja. Och ibland, men mer sällan, genom en dröm. Själen ”pratar” inte med dig. Den är du, på ett högre plan än där din vardagsmedvetenhet befinner sig. Själen vill ”förvandla” dig till det ljusjag som är ditt ursprungliga jag, och på så sätt förverkliga sig själv på jorden. Dess mål är att du lär känna och till sist förkroppsligar ditt gudomliga jag. Själen utvecklar dig i den rytm som är lämplig för dig. När själen styr din utveckling, går ingenting fel. Allt sker helt naturligt, även om det periodvis kan vara påfrestande att släppa gamla livsmönster och expandera sin medvetenhet.

• Lyssna till själen. Själen är rent förnuft, ett högre förnuft. Träna dig i att lyssna till ditt inre, djupaste förnuft. Det rimmar inte alltid med det ”gamla förnuftet”, som ibland representerar låsta tankar och rädsla för nya möjligheter. Själens förnuft kan ibland verka ”oförnuftigt”, men det beror på att du ännu inte kan omfatta dess större perspektiv. När du står inför svåra beslut, lyssna då till ditt djupaste förnuft. Det handlar ofta om att släppa taget om något som begränsar dig och om att våga ta steget mot okända mål. När du lyssnar till själen och låter dig ledas av ditt djupa kärleksförnuft, uppstår ett slags lugn i kroppen hur besynnerligt ditt beslut än förefaller. Detta inre lugn visar att du följer dina gudomliga möjligheter.

• Uttryck din expanderade medvetenhet. Följ din spontana vilja att dela med dig av de inre gåvor som du har upptäckt och nu förkroppsligar. Det behöver inte ske i stor skala eller i en ”renodlad form”. Berätta för vänner som verkar intresserade. Lägg till ett ord eller en mening här och där, som kan inspirera andra. Många som expanderar sin medvetenhet vill på olika vis hjälpa till i världen och upptäcker en form för sitt tjänande. Men glöm inte att din inre expansion medför ett befriat ljus, som alltid påverkar omvärlden genom energin, med eller utan en bestämd uttrycksform. Därför är din egen inre medvetandeutveckling av största vikt. Alla människor som strävar efter enhetsmedvetande gör världen en tjänst.

Målet för alla människors utveckling är att expandera sin medvetenhet, vare sig vi är barn eller vuxna just nu och vare sig vi är andligt medvetna i detta liv eller inte. Vi är alla på väg mot samma transformation, eller snarare transformationer, eftersom vår utveckling ständigt fortsätter från en medvetandenivå till närmast högre nivå. Den andliga evolutionen pågår ständigt och alla människor är inkluderade i den. Ingen står utanför, vi är alla ett och rör oss som kollektiv mot en framtid då det är mer vanligt än ovanligt att leva som ”upplyst”. Det är den utvecklingen som vi kan hjälpa till att underlätta, bland annat genom att vara medvetna om vad ett barn egentligen är. Vi kan hjälpa barnen att älska och respektera sig själva, och att visa dem hur man kan utvecklas som människa genom att vi gör det själva. Vi kan prata med barnen om medkänsla och om att vi människor är som en stor enhet.

Men vi kan också omvandla oss själva så att vi förlöser det ljus inom oss, som alla barn känner igen och som får dem att känna sig hemma på jorden.
Vi kan vara med och transformera jorden, helt enkelt genom att befria oss själva.
Barnen kommer helt naturligt att följa oss.



© Nina Matthis, dec 2008


(Kontakt: www.herkules.nu)

Att ingå i en större enhet av liv – läkning inifrån människan

En artikel om våra psykiska vanor och varför vi ofta tycks fly från möjligheten att verkligen förändras.


Av Mikael Matthis

(2001)


I den här artikeln tittar jag på olika inre och yttre förhållningssätt och psykiska mekanismer i förhållande till vårt “mående”. Det handlar om värderingar , vanor och vår möjlighet att vilja förändras och verkligen ta emot förändring. Hur låter vi oss styras av utifrånkommande värderingar, t ex vår familjs värderingar och olika samhällsriktningar som dominerar stora grupper.

Många människor ställer då och då den självanklagande och ibland lite självömkande frågan: “Är det bara jag som mår så här?! Alla andra ser ut att må så himla bra! Och så måste jag gå omkring och känna mig såhär.”
Så formulerar man sina känslor ofta i början av utforskandet av sig själv och sitt inre. När man kanske inleder en mer regelbunden terapi eller en djupare utveckling, kanske för första gången på allvar i sitt liv.
För visst kan det vara lätt att känna sig utanför när man mår dåligt. Eller när man förändras. Man tror att man “avviker”. Man tror att man är ensam om att känna sig svag eller “må dåligt”.

Och så kan det verkligen se ut. Samhället har ett så högt tempo. Människor håller masken. På jobbet, i skolan, på tunnelbanan, i affären möts vi, ser varann, läser av varandras signaler, men visar oss ändå inte som vi är, hur vi mår.
Dessa mönster av skam för våra känslor eller att vi inte duger som vi är, kan vara så hårt inympade i oss, att vi inte ens visar våra “svaga” känslor för de som är närmast oss, våra partners, barn, vänner, släktingar.

Att förnya sig och hitta fler livsperspektiv kan i och för sig stå högt i kurs i dag, inte minst inom näringslivet där man börjar förstå värdet av “positivt kaos”, förbättrade relationer, mer öppenhet och etik. Men bara inom vissa ramar. Att verkligen gå djupt in i sig själv och möta sitt eget inre kaos är inte lika uppskattat. Och inte så lätt.


Vill samhället utveckla fler mänskliga kapaciteter?
Upplevelsen av ensamhet och utanförskap är reell för den som har känslan. Och samtidigt är det en illusion.
Alla tillhör egentligen, eftersom vi lever. Att inte tro på sin rätt att leva, tänka, känna och vara den man vill vara, är en problematik många människor idag brottas med i sitt inre och i relation med andra.
Denna problematik vittnar om vår avsaknad av vilja och medvetenhet, vilja att ta ansvar för oss själva, medvetenhet om vad som är bäst för vår utveckling. Det vittnar också om avsaknad av perspektiv på vilka vi är i ett större mänskligt och livsmässigt sammanhang.

Människan är inte bara en fysisk ”robot” eller ”ett djur” som många inom både naturvetenskap och kulturella etablissemang väljer att tro fortfarande. Människan har en större livsbakgrund och till en större enhet av liv.
Har vi ingen känsla av denna enhet, inte någon förståelse eller mer uttalad medvetenhet, skapar vi lätt projektioner av problemen på omvärlden. Vi använder “samhället” (eller andra företeelser) som en mall, en verklighet som vi gör uppror mot, eller tävlar med. Som vi vill få bekräftelse av, dukar under av, står utanför eller ingår i på en mängd olika sätt.

Egentligen kanske detta speglar något i vår egen ursprungsfamilj. Och kanske inte bara för våra egna föräldrar, utan även i en större släkthistoria. Det kan vara någon annan i vår familj som inte blev erkänd, som inte kunde ta sin plats, som därmed skapar dessa ”intrasslingar”, dess omedvetna svårigheter som tycks ”ärvas” genom släktleden.

När vi utvecklar sin egen identitet utanför de givna ramarna av vad samhället ställt upp som traditionella normer, upptäcker vi hur mycket många jämför sig med andra, kanske jämför med traditionell framgångshysteri och andra snedvridna ideal. Vi kanske känner skuld eller oro därför vi är på väg att lämna vår “stam”, vår grupp, vår ursprungsfamiljs värderingar och osynliga, hållna regler. Vi kanske är på väg att lämna ett tänkande i samhället i stort.


IQ, EQ - och nu SQ
Den traditionella förståelsen av intelligens, IQ, kompletteras idag av andra uppfattade intelligensområden och livsaktiviteter. Dessa består i utforskandet av mänsklig EQ, som handlar om inre eller så kallade “känslomässiga” värden. Dessa värden är egentligen inte känslor, utan snarare kopplingar till egenskaper, själsliga kvaliteter, “odödliga värden”. Exempel är empati (medkänsla), inlevelseförmåga, kommunikationsförmåga, uppriktighet (ärlighet), förmåga att uttrycka och ta emot uppskattning, konfliktlösning, tålamod etc.

Vissa utvecklingsforskare menar på att vi har också ännu mer omfattande intelligens i form av SQ, “själslig intelligens”. Forskaren och ledarskapstränaren Danah Zohar har formulerat detta på sitt sätt i en kombination av andlighet, psykologi, kvantfysisk forskning och medicinsk neurobiologisk forskning. Det är många med henne som ger anvisningar utifrån ett helhetsförankrat livsperspektiv på hur samhället och vår världsutveckling kan utvecklas mer mångdimensionellt och på så sätt möta våra svåra praktiska problem som vi har idag.


Avledning och anledning
När vi talar om varför man mår dåligt rent psykiskt finns det förstås en rad olika yttre problem och anledningar i vår vardag. Det kan vara att bilen gått sönder, att man har lite pengar, att relationerna i familjen inte fungerar så bra, att man saknar en partner, att man är sjuk, att man känner sig oförmögen att göra något bra, t ex på sitt jobb.
Ofta är dessa upplevelser grundade i en yttre “saknad”. Det är något som inte fungerar som det brukar. Det finns en saknad som kan skapa känslor av obehag, oro eller ångest. Vi kanske inte alltid vet vad det är, men vill gärna hitta en bra “förklaring”.

Dessa händelser eller dagliga tillstånd är något som egentligen kan ses som “andra-hands-problem” och “andra-hands-känslor”. Ett vanligt förekommande och socialt förenklat exempel är när man pratar om vädret: “Idag är det ett så styggt väder. Jag känner mig så grå när det är såna här dagar”. Det kan säkert stämma ibland, vi påverkas av vädret. Men det kan också vara så att vi egentligen uttrycker något som vi känner inom oss. Vädret reflekterar dessa känslor, men i andra-hand. Det är vår upplevelse av vädret som vi berättar om, egentligen en upplevelse av något vi känner, men som vi inte kan eller vill vara medvetna om på ett djupare plan.

Dessa typer av “andra-hands-vägar” säger inte mycket om varför problemet uppstått i sig, utan fungerar snarare, som jag ofta ser i mitt arbete, som en “fördelningsplats”.
Genom denna plats, genom denna typ av tillfälliga och egentligen av oss själva fabricerade känsla av “andrum” och trygghet, kan vi få möjlighet att börja kontakta “anledningen” till dessa känslor inom oss. Vi får samtidigt tillgång till en funktion av “avledning”, vi behöver inte möta känslan direkt.
De yttre händelserna skapar “symtom” som vi sedan kan “skylla på” eller använda som trygghet, för vi tycker oss förstå vad det är.


Möta det djupare behovet
Eftersom många människor “nöjer sig” med dessa stora eller små självbedrägerier skulle det kunna stanna där.
Och i många fall gör det det - så länge det nu går. I längden verkar inte livet tillåta ett statiskt fasthållande av våra illusioner och glamourer.
Speciellt inte i tider som denna då många människors liv påverkas starkt av olika faktorer som tvingar dem att förändra sig. Det

När vi möter dessa symtom, t ex från en stresssituation som leder till sjukskrivning och överkänslighet inom flera områden, kan vi tro att det bara handlar om “arbetet”. Vi “skyller på” vår arbetsplats, kanske skyller på arbetsbörda, arbetskamrater, chefen. Eller så är det andra relationer, vår partner eller vår familj, kanske vår mamma som “terroriserar” oss.
På så sätt har vi undgått att behöva möta den djupare frågan inom; varför vi tror oss vara tvungna att välja en sån felaktig livsväg att vi bränner ut oss. Vi missar då också att uppleva vårt grundläggande behov inom oss som vi försökt att ersätta med ett så starkt prestationsbeteende.

Det vi ibland inser i sådana här situationer där vi behöver möta oss själva, är att dessa känslor redan fanns där innan situationen uppstod. Om vi upplever en situation där vi t ex känner oss svikna, återskapar det undermedvetna minnet av andra gånger vi blev svikna. Det sker automatiskt. Vi hinner ofta inte tänka detta medvetet, det sker som en instinktiv försvarsinställning. Det är dels vissa delar av vår hjärna (“försvarsdelen” eller “reptilhjärnan”) som aktiveras, dels vissa av kemiska reaktioner som tar plats i vår fysiska kropp.
Men dessa reaktioner är inte grunden för upplevelsen. Reaktionerna i kroppen kommer inte först, utan i andra hand. Det finns något där innan, en mer grundläggande tanke som tillhör en tidigare händelse som skapar minnet och därmed, senare, reaktionen. Jag kallar detta ursprungliga för “tankeformens kärna”.

Genom att öka vår medvetenhet om vilka vi är i grunden och vilka mekanismer vi lärt oss som barn och på väg in i vuxenlivet, kan vi träna oss i att använda vårt större, mer mångdimensionella livsfält. På så sätt befriar vi på sikt oss från de reaktioner och upplevelsemönster som hindrar oss.
Genom upplevelseorienterad terapi, själslig utveckling, meditation och andra metoder kan vi få mer tillgång till vårt ursprungliga jag, ett jag som vill och kan utvecklas fritt. I denna kontakt ligger ett oskattbart värde, främst i termer av ökad energi, kraft, utveckling av positiva egenskaper och sanna relationer etc.
En annan stor kraft för oss är att uppleva kärlek som en grundläggande livsenergi - inom oss, men också med andra. Att omvandla våra mönster är att våga möta människor djupare och ärligare i våra relationer, t ex med vår partner, med vänner, genom att ha barn, på jobbet etc. Då utvecklar vi vår empati och kärleksförmåga. Detta hjälper oss att se och förstå våra rädslor och motstånd mot att utvecklas och lämna bakom oss de mönster som hindrar vår sanna utveckling.


Att ta eget ansvar - en humanistisk utvecklingssyn
“Det är onödigt att må dåligt” är ett utryck som vissa terapeuter ibland använder för att skaka om lite (läkaren och terapeuten Bengt Stern använde detta för många år sedan bland andra).
Egentligen är uttrycket missvisande. För visst är det bra att “må dåligt” i bemärkelsen att våga se och möta våra känslor.
Samtidigt är det så att om vi verkligen kan möta och se oss själva så som vi är, så skapas en förändring. Och då mår vi inte heller dåligt. I alla fall inte på samma sätt. Vi börjar då “ta ansvar för våra känslor”.

Dessa faser av uppvaknande, att vi faktiskt är här i livet på eget ansvar, är väldigt viktiga i människans utveckling. Det är en av de grundläggande insikter vi använder i en sann, ofta helhetsinriktad terapi eller genom andra utvecklingsmetoder.
Genom att ta ansvar för oss själva kan vi inte lika lätt projicera våra problem på omvärlden. Inte på våra relationer (ofta de vi älskar mest) eller på ting eller händelser i vårt dagliga liv. Det kanske inte är bilen som är själva problemet som gör att vi känner ångest. Att bilen går sönder kanske framkallar de känslorna, men det har egentligen inget med bilen att göra. Vi börjar istället att ta hand om vårt eget inre och se varifrån känslorna av upprördhet (oro, ensamhet, sorg, ilska, ångest etc) kommer.


Lager på lager - “undvikandets” problem
Ofta döljer vi kärnan av problemet för oss själva. I många typer av terapier döljer klienten omedvetet vad problemet egentligen handlar om. I de egna beskrivningarna och användningen av orden döljer sig ofta problemet. Fritz Perls, en av gestaltmetodens skapare, påpekar detta.
Detta kallas också med en psykologisk term för “undvikande”. Olika psykoterapeutiska och själsliga metoder försöker skapa lösningar på detta problem på olika sätt. Vissa metoder försöker genom talet och orden hitta lösningar där klienten kan se den språkliga vägen ut ur sitt intrasslade förhållande. Andra metoder hoppar gärna över språket som anses vara en barriär och ofta en förlängning av försvaret. Genom olika metoder av upplevelse, närvaroträning, fysisk grundning i kroppen och genom olika former av möte med sig själv skapas andra vägar att upptäcka och se vidare. Gestalt, Psykosyntes och Familjekonstellationer är några sådana exempel. Meditation och kroppsterapier är andra.

Därför är det sällan själva problemet, den ursprungliga smärtan, som visas. Det är istället ett annat problem. Eller problem på problem, känsla på känsla.
Att nysta upp dessa föreställningar är ett mycket intressant “detektivarbete” för både klient och terapeut. Det kan också vara ett otroligt vackert arbete. Det sker ibland i en långsam process under flera år, ibland mycket fort och ändå mjukt, respektfullt och just ansvarstagande. Där blir det så tydligt synliggjort också att det är klienten som har det avgörande ansvarstagandet.

När vi undviker vad vi egentligen känner uppstår ett ytterligare problem. Ibland (ofta) vet vi inte varför vi mår dåligt. Då börjar vi nysta i våra känslor som består av olika fysiska händelser. Dessa händelser kan vara olika “symtom”. De är inte grundorsaken egentligen till varför vi känner som vi gör.
I många terapeutiska skolor och framförallt i själsliga och existentiella utvecklingsformer talar man ofta om att människan är som en lök - man skalar lager efter lager för att nå in till kärnan. Ett intressant perspektiv är att kärnan - samtidigt som den är så väl dold - existerar hela tiden och kan egentligen bli nådd på många olika sätt i vårt eget nu.


Destruktiv identifikation ersätter närhet
Mångas känsla av ofullkomlighet, att man inte räcker till eller är nog bra som den man är, är ett grundläggande västerländskt utvecklingsproblem hos så gott som alla människor.
Denna problematik har förstås en social värdemässig relation, som jag tog upp tidigare. Samhället (de styrande intressena i samhället) premierar det vi kommit att uppfatta och förstå som “framgång”; materiella tillgångar, fin bil, stort hus etc. Det kan också handla om social status, t ex att ha många vänner, vara smal och snygg, ha akademisk utbildning, ha makt på olika sätt.

Dessa psykiska handlingsformer och ofta näranog rituella mönster som markerar tillhörighet och framgångsuppfattning, kan också utgöra ett “undvikande”. Vi undviker att möta oss själva genom att tro oss vara någon annan, identifiera oss med en roll som vi fått lära oss är bra, ger trygghet, som vi tror är vår sanning.
Men - alla de saker jag tidigare nämnde berättar egentligen inget om vilka vi är eller vad vi har här att göra. Om vi inte använder dessa tillstånd och resurser på rätt sätt, t ex kunskap eller makt, blir vi förblindade av deras yttre sken. Det kallas ofta för illusioner (mentalt) och glamourer (emotionellt).
Det finns många olika psykiska problembilder som uttrycker sig genom fysiska symtom på obalans hos människor i dagens samhälle. Några exempel är hetsätning (eller överhuvudtaget viktproblem), sexproblem (över- och understimulering), egentligen alla typer av missbruk egentligen. Dessa uttryck tycks fungera som ersättning för kontakten med vårt eget inre, ersättning för kärlek och enhet. Det fungerar också som ett avledande för kontakten med det som smärtar.

Den mekanism som vi kallar "egot" (motstånd mot utveckling) är programmerat att reagera mot allt som tycks "skada" oss. Därför vill denna undermedvetna mekanism "skydda oss" från smärtan genom att skapa former av "undvikande". Att t ex äta för mycket är ofta relaterat till att "fylla upp plats" åt sig själv som inte kan fyllas på ett direkt sätt, genom närhet. Det kan också handla om att fylla upp plats åt någon annan i familjen (systemet) som inte tog sin rätta plats.

I dessa exempel är undvikandet mer eller mindre skadligt för oss själva. Det är som att individen undermedvetet utsätter sig för den fara som han eller hon upplever inom sig, som en ersättning för "närhet". Närheten i dessa fall sker genom det destruktiva, och genom en destruktiv identifikation. Kontakten sker genom "döden", det nedbrytande, istället för genom livet, det uppbyggliga.

Genom att binda oss till och gå vilse i en yttre föreställning om vilka vi är, ofta genom socialt accepterade föreställningar, tror vi oss kunna få erkännande, respekt, framgång etc. Allt för att fylla oss med det vi kanske egentligen saknar inom oss.
Det är därför livsviktigt för oss att vi kan lära oss förstå och frigöra oss från dessa typer av falska identiteter och istället se vad som skapar verklig mening i våra liv.


Olika typer av separation från “enhet”
Utifrån detta resonemang ser man tydligt, att frågan om vårt “mående” är ofta intimt sammanknuten med vårt behov av “att tillhöra”.
Vi vill ingå i någon form av “enhet”, vi vill “vara med” i vår familj, bli sedda, känna oss delaktiga i vår grupp, i vårt samhälle.
Det är en sund och naturlig mänsklig respons, egentligen en själslig kraft i grunden. Vi vill bidra med det vi kan och förstår. Redan på små barn märker man denna naturliga respons mycket tydligt. På så sätt skapar vi mening i våra liv.
Men när vi som små barn eller i tonåren lär oss ofullständiga och osanna mönster för dessa själsimpulser av att ge, att verka, att tillhöra, blir lätt vår ursprungliga kraft förvriden och självdestruktiv i mer eller mindre utsträckning.

Vi lär oss olika mönster som handlar om hur vi ska hålla tillbaks kraft, dölja vår kraft, dölja vår sanning.
Det sker i grunden genom de mönster som familjen erbjuder. Barnet vill och måste oftast anpassa sig för att få den kärlek och omvårdnad det behöver. Denna form av tillhörighet skapar ofta bindningar som senare behöver rätas ut och separeras. Men barnet kan också separera sig för tidigt genom att axla ett vuxenansvar åt den vuxne. Den vuxna (föräldrarna eller andra ansvariga vuxna inom släkten, i skolan etc) ser inte barnet som ett eget jag, och ser heller inte sina egna projektioner på barnet. Tar inte den vuxne ansvar för sina relationer (t ex man och hustru) eller tar inte ansvar för sina egna känslor på ett öppet, klargörande sätt, är det risk att barnet gör det åt den vuxne.

Det sker, som Bert Hellinger så klarseende beskriver, i en handling av ”kärlek” för att försöka återskapa ordning eller balans i familjen, eller i andra grupper (“orders of love”). Men det blir ofta en snedvriden, misstagligjord riktning för denna kärlekskraft.
Detta synsätt är känt och förklarat genom “systemtänkandet” inom framförallt familjeterapin, men också inom gestalt och andra terapiformer ser man till den bakomliggande helheten som individen präglats av och som hans verklighet på många sätt står under inflytande av, ofta omedvetet.


Att söka en större enhet
I många psykologiska skolor hänför man separationen inom människan till barndomen, separationen från mamman och pappan, separationen genom olika händelser som ibland är direkt fientliga mot barnet, men också kan vara av en mer existentiell utvecklingsart.
Separationen från enheten tycks dock gå bortanför vår barndom. Den tycks ingå i en större livsprocess, att mogna som själsliga varelser bortanför de personliga kraven på bekräftelse. Separationen innefattar vår livsexistens utifrån de villkor vi lever under, att födas och verka under en begränsad tid för att sedan lämna det fysiska livet.

Har vi större insikt i den cirkulära, återkommande livsenheten som tycks innefatta men samtidigt gå bortanför döden, kan vi se saken på ett annat, mindre hotfullt sätt.
Många kan då förmodligen uppnå en enorm befrielse i sin livssyn då. Men för majoriteten av mänskligheten, kanske speciellt i västerlandet, är döden något högst skrämmande som vi helst undviker och alienerar oss från.
Denna kollektiva tankebana som ständigt påverkar oss av undvikande, hindrar oss från att växa upp som mer ansvarstagande individer. Genom att inte möta de verkliga livsvillkor som vi egentligen ingår med, störs vår livsförståelse och vår insikt att vi är delaktiga mycket mer i världen och relationer än vad vi tror.

Men vi måste inte ansluta oss till denna typ av reaktion, denna typ av bundet tänkande. Vi har ständigt ett eget val. Medvetenheten om att vi har ett val växer inom oss ju mer vi blir medvetna om vilka vi är i vår grund.
Denna enhet finns att söka i vårt eget medvetande, i vårt eget “varande”, i vår livsupplevelse, om vi bara förmådde att ge oss den möjligheten att ta till oss det lyssnandet, det mötet.

Denna fråga har därför egentligen en andlig grund. Det är inte samma sak som en religiös fråga, något som ofta missförstås. Istället handlar det om varje människas utforskande, upplevande och självständiga förståelse av sin livsutveckling. Denna grund har jag ända sedan jag var i tonåren upplevt som avgörande, på en rad olika sätt och i olika förståelsefaser.
I många (de flesta) psykologiska utvecklingsformer och -skolor försöker man isolera denna grundläggande fråga. Man bortser ofta ifrån eller kopplar inte samman de existentiella villkoren med människans problemsituation.


Att försöka förändra sig är inte “navelskåderi”
Vissa människor kritiserar dessa psykologiska och själsliga perspektiv, ibland med rätta, ibland på grund av en tydlig rädsla. Man tycker att man inte ska ägna sig åt “navelskåderi” eller självrannsakan. Jag läste en kolumn i tidningen Metro för ett tag sedan där någon skribent tyckte det var idiotiskt att överhuvudtaget tänka på hur man mår. “Vad ska det leda till - jo, bara bekymmer”, skrev han.

Det låter som förr i tiden. Och det var vad skribenten förmodligen hörde i sitt inre - en “röst” från det förflutna. Den rösten som sade dessa ord kan mycket väl ha kommit från någon farmor eller pappa som kanske inte kunde bära sitt öde mer öppet och medvetet, utan hellre bara slog ifrån sig.
Det överdrivna användandet av dessa perspektiv kan samtidigt vara förödande. När man möter det i vissa faser i människors utveckling kan det låta mycket pretantiöst och vara ansträngande att lyssna på (som från en nyfrälst). Att ha självdistans och humor är alltid en god medicin. Det måste även gälla för en god terapeut.
Det är också lätt att psykologisera många sociala och samhälleliga problem. Man kan inte bara säga att uteliggare eller alkoholister har haft “en dålig barndom” och att det räcker som en förklaring eller som ett medkännande. Det krävs alltid praktiska lösningar i samhällets utveckling.

En hjälp för att ta dessa beslut på ett mer riktigt sätt hos makthavare och politiker kan dock vara att öka sin egen personliga utveckling och lösa sina egna inre problem - samtidigt som fokus ligger på den praktiska verkligheten. Genom att förstå oss själva kan vi också förstå andra bättre, den enkla sentensen håller alltid.
Vissa faser kan vi dock vara så utslagna av vår egen utveckling att vi inte orkar leva upp till de krav och normer som säger att vi ska bete oss likadant hela tiden. Och det är heller inte målet, tycker jag. Målet är att kunna se och acceptera olika livsfaser på ett mer sunt och berättigat sätt. En hjälp för att kunna se vår livsprocess i ett sådant större sammanhang är att utgå från vår själsliga grund.




© Mikael Matthis, mars 2001. Uppdaterad apr 2009.


(För mer information om SoulWork-själslig coaching/terapi och arbete med Familjekonstellationer: www.herkules.nu)