Om barn och den nya tidens andlighet

Av Nina Matthis


Länge har jag tänkt att skriva något om barn och om den nya tidens andlighet, men dragit mig för det eftersom det har tagit emot att skriva om ”de andliga barnen”, när alla barn är andliga då alla människor har en själ och ett högre medvetande. Det är så lätt att det blir missförstånd.

För att vi skall bli mer ödmjuka inför alla barn, har jag bestämt mig för att ändå skriva om detta ämne ”barn och andlighet”. Inte för att skapa nya pedagogiska eller psykologiska teorier om barn, utan för att lyfta på slöjan som skymmer den visdom vi alla äger. Den tidlösa visdomen om vår ständiga medvetandeutveckling och om vår egentliga odödlighet.

Och det finns en sundhet i att låta barnen få vara ifred från våra ”vuxentankar” om dem. Det finns så mycket tankar redan, om vad som är rätt och bra för barnen. Tankar som förändras efter fem, tio år eller tjugo år och som kan verka nästan skrattretande när de nya tankarna har etablerats och framstår som självklara. Det är så lätt att ha tankar om vad som är bra för barnen, eftersom de knappast säger emot. De är intresserade av helt andra saker än teorier om ”deras bästa” – att ”bara vara” till exempel, det som många vuxna går på kurs för att lyckas med.


Att skriva om barn och andlighet har som sagt sina risker. Vad är egentligen andlighet? Några kan tro att det har med religion att göra. Några kan tro att det har med medialitet att göra. Några kan få för sig att ”andliga barn” är mer intressanta än ”vanliga barn” och börjar att utveckla förödande klassificeringar. Några värnar om ”de anliga barnen” med ett emotionellt patos, som om de vore synd om dem på något sätt. Några av dessa pratar mest om sitt eget inre barn, som inte fick tillräckligt med respons i barndomen. Barnfrågor kan uppröra oss väldigt då vi alla har ett litet barn inom oss, helt enkelt för att vi alla en gång har varit barn. Det är bland annat därför som det kan vara en sådan balansgång att skriva om barn. Det berör oss ofta så starkt, att vi har svårt att samtidigt vara klarsynta.

Om vi återgår till frågan om vad andlighet egentligen är, så skulle mitt första svar vara; överfysisk verklighet.
Andlighet kan beskrivas som verkligheten, på det vis att det finns överfysiska verkligheter som vi inte kan se eller ta på, men som ändå existerar.
På så sätt finns det inget ”mystiskt” med andlighet. Det är en verklighet av en mycket fin, för oss osynlig materia, som inga vetenskapliga instrument ännu kan registrera. Den andliga verkligheten kan vi endast uppfatta inom oss, genom upplevelser och erfarenheter av den. Men andlighet är också utveckling, att allt mer bli det som vi potentiellt är.
I vår kärna finns den visdom, den villkorslösa kärlek och det enhetsmedvetande som är universellt och som är vår födslorätt att upptäcka. Andlighet handlar om att bli det vi egentligen är, långsamt och grundligt, genom våra upplevelser och erfarenheter.

Vi är alla andliga varelser eftersom vi hela tiden utvecklas och allt mer avtäcker vår ”gudomliga natur”. Det enda som egentligen skiljer oss åt är hur gamla vi är som själar, alltså hur mycket erfarenheter som vi hittills har förvärvat och vaskat fram livsförståelse ur. Detta innebär att vi inte bara föds en enda gång utan att vår egen själ har ett ”födslodatum” årtusenden tillbaka, och att vi om och om igen ”får en kropp” att göra dessa nödvändiga livserfarenheter med. Din själ och min själ har inte samma födelsedag. Alla själar har sitt eget datum för sin tillblivelse. Allt annat är sig annars mycket likt; vi återföds vid vissa tidpunkter, blir barn på nytt, växer upp och gör nya erfarenheter, lämnar vår kropp igen och förbereder oss för ett nytt jordeliv. Vi vandrar alla mot vår egen fullkomning – att stegvis bli vår universella, gudomliga natur.

Om vi ska förstå barnen omkring oss, får vi lov att inse att de är olika som individer och ändå ett. De är ”äldre själar” och ”yngre själar” på sin vandring mot samma mål. De är också olika till temperament, vilja, egenheter, färdigheter, beteende osv. De har dessutom olika läggning och intressen. Vissa barn är häpnadsväckande kunniga på ett särskilt område, och om vi som vuxna litar till vår intuition kan vi snabbt förstå att det inte är första gången som detta barn spelar ett instrument, skriver en dikt eller sitter och målar sådär skickligt. Talangen ifråga viskar om ett förflutet av många liv i träning för just denna färdighet.

Vi kan bara beundra dem och konstatera att även om vi själva är trettio eller fyrtio år äldre än dessa talangfulla barn, så skulle vi inte kunna göra detta med samma inlevelse och precision som de förmår. Det finns också barn som säger oerhört kloka saker, eller visar förståelse för situationer på ett ovanligt moget sätt. Det finns barn som filosoferar kring stora livsfrågor och det finns barn som visar på tekniska kunnigheter, som om de vore små miniatyringenjörer. Det finns också barn som visar på ett ovanligt lugn, eller på en utvecklad empatisk förmåga. Det finns barn som gör andra lugna endast genom att ”vara där” och det finns barn som har mogna och rättvisa ledaregenskaper, så små de är. Alla dessa förmågor och talanger är en fortsättning på en lång historia av liv. När vi upplever detta hos barnen, kan vi inte låta bli att respektera dem på djupet. Därför är den förståelsen grundläggande för vår relation med barnen. Dessa barn är en naturlig fortsättning på tiotusentals eller hundratusentals liv, beroende på deras själs ”födelsedag”. Precis som vi själva är.

Av detta kan vi förstå att vissa själar är äldre i förhållande till de som är yngre. Ofta kan vi förnimma ”gamla själar” bland barnen vi möter. Det handlar inte alltid om deras uppenbara intelligens. Det tycks mer handla om den livsförståelse och den mognad de utstrålar, trots sin ringa ålder. Kvaliteter av kärlek, glädje, medkänsla, integritet, tålamod, förnuft, djärvhet, känslighet, humor, äventyrslust, lugn och andra ”mogna kvaliteter” kan vara utmärkande hos en gammal själ, som genom årtusenden har funnit att kärlek och visdom är de mest väsentliga kvaliteterna. Vi har som vuxna många gånger träffat barn som är betydligt äldre än vi själva själsligen, även om vi inte har varit medvetna om det. Vi kanske har blivit rasande på ett barn som har vägrat att sitta stilla, eftersom det barnet instinktivt har känt att det hämmat deras upptäckarlust och kreativitet – i alla fall just då. Vi kanske har tagit barnets oräddhet och integritet för trots, och för principens skull tvingat det på plats.


Att börja med sig själv

Om vi som vuxna vill hjälpa barnen att utveckla sitt medvetande, får vi lov att börja med oss själva. Det viktigaste är inte vad du säger till ett barn utan vad du själv ser och upplever hos barnet. Om du själv utvecklar din egen andlighet eller snarare din egen medvetenhet, så kan du inte undgå att stimulera dessa kvaliteter hos barnen omkring dig – bara genom din närvaro. Barnen ”blir” det som du uppfattar och ser hos dem. Så din egen medvetenhet kommer ofrånkomligen att påverka dem. Din egen inre förståelse och ditt allt mer befriade jag, kommer att stimulera barnens förståelse och få dem att känna sig mer fria.

Det är på sätt och vis en fråga om energi. Din egen ”energi” av ökat medvetande skapar ett medvetandefält hos dig, som barnen omedvetet ”plockar upp” och införlivar i sitt eget medvetandefält. Ju mer du befriar dig själv från gamla, begränsande tankeformer och expanderar din kärlek och din medvetenhet, desto friare och lugnare blir barnen i din närhet. Därför kommer den här texten inte bara att handla om barn. Den kommer även att vidröra sådant som stimulerar din egen inneboende visdom.

Om du vill hjälpa barnen, måste du också hjälpa dig själv. Det här skriver jag utan betänkligheter, därför att vi lever i en tid när människors medvetande expanderar i rekordfart och det finns ingenting att ”vänta på” eller ”skjuta upp” vad gäller detta område. Denna tid bjuder också in många ”gamla själar” till att födas och växa upp som barn, för att möjligheterna till ytterligare medvetandeväxt är så gynnsamma. Hur ska vi då göra för att på bästa sätt välkomna dessa barn? blir den naturliga frågan. Först och främst, som jag ser det, att öka vår egen kärlek och medvetenhet.

Det pågår ett stort befrielsearbete hos människor över hela planeten. Den här gången handlar det inte om att befrias från inkräktare, fattigdom och yttre förtryck. Den här gången handlar det om befrielsen från egna inre begränsningar av tankar och känslor, som hindrar vår själ att blomma. Framför allt i västerlandet är människor fullt upptagna med sin inre, personliga utveckling.
Hundratals terapiformer vittnar om det stora intresset hos människor att utveckla och att läka sig själva. Man kan höra människor på bussar och på caféer prata om sin förkylning som en ”utrensning”. Allt fler blir medvetna om att den egna kroppen och det egna psyket kan renas från ”gammalt skräp” för att släppa in ny energi.

Själva ordet ”energi” används allt oftare vad det gäller vår personliga hälsa och utan att någon direkt undrar vad det innebär. Det kollektiva medvetandet har införlivat ny förståelse för den inre utvecklingen. Många hoppar på tåget till Det Inre Välbefinnandet. Det är trend att skapa ljus och ny energi i hemmet genom fueng shui och inom sig själv genom exempelvis yoga, mindfulness eller meditation. Inre harmoni är ett välkänt begrepp, och allt fler förstår kopplingen mellan att släppa gamla tankemönster och att befria och läka sig själv.

Vi kan lätt få för oss att detta slags befrielsearbete endast handlar om oss själva, att jag tar tag i mitt liv för att utvecklas själv. Men vi är alla en enhet. Vi är ett kollektiv, och varje människa som tar sin inre utveckling på allvar och söker djupare inom sig efter större klarhet och större frihet, påverkar hela kollektivet. Det är inte bara en fråga om nya intresseområden som sprids från mun till mun, det är också en energifråga. Ju mer vi släpper våra egna, begränsande tankeformer, desto mer själsljus fyller oss – ett ”medvetandeljus” som genast sprids i kollektivet.

Detta befriade ljus är en sorts ”gudomlig materia”, eller snarare; det innehar en högre frekvens än vad vår tidigare tankemateria hade. Detta ljus är mer vårt ursprungliga jag och det lyser upp och påverkar kollektivet med sin snabbt vibrerande energi. Vårt eget förlösta ljus blir på så vis ”allas ljus”. Det ljuset ingår i den kollektiva enheten och påskyndar den globala medvetenhetsutvecklingen. Vi är alla med och skapar den nya världen genom vår egen befriade ljusenergi, även om vi inte tänker på det.

Alla människor ”är ljus”. Vår inre kärna är som en komprimerad ljuskapsel, som innehåller alla de gudomliga egenskaper vi längtar efter. Vi skulle inte längta efter dessa egenskaper om vi inte anade att de fanns någonstans inom oss. Vi längtar efter enhet, villkorslös kärlek, glädje, hälsa, mening, frid, livsförståelse, frihet, kraft och visdom. Vi vill inte känna oss isolerade. Vi vill inte känna oss elaka, småsinta, begränsade eller känna att livet är meningslöst. De vibrationer dessa tankar och handlingar skapar inom oss harmonierar inte med vår sanna natur.
Men när vi upplever gränslös kärlek, glädje, generositet och självförglömmelse expanderar vi, då dessa vibrationer harmonierar med vår innersta och större natur – med vår egen själ, vår egen högre medvetenhet. Även detta är alltså en fråga om energi, och ju mer vi undersöker oss själva kommer vi att upptäcka att ALLT ÄR ENERGI. Vi kommer att upptäcka att tankar och känslor är energi.
Och vi kommer att bekanta oss med själens energi, som ljus, som kärlek, som glädje, som bergsprängare (när den penetrerar våra begränsande tankar och känslor), som förlösaren, vägvisaren, helaren och välgöraren. Vi kommer att upptäcka att vi har en högre medvetenhet som är inriktad på att befria oss från allt som stoppar vår inre utveckling till den vi egentligen är; till vår egen gudomlighet.

Vår egen själ är gudomlig i relation till våra begränsande tankeformer och hindrande känslor. Egentligen är den alldeles naturlig. Den är vad vi är. Och den är det mål vi har framför oss; att bli själen. Att förverkliga våra inneboende potentialer innebär att vi integrerar vår egen högre medvetenhet med vår fysiska kropp. Vi smälter samman med själen, med vårt eget ljusjag, stegvis och rytmiskt, här på jorden. Erfarenheten av villkorslös kärlek och upplevelsen av enhet med allt levande, gör att vi till sist lever vår egen gudomlighet. Vi vet att vi har nått dit vi tidigare har längtat, helt enkelt för att inte längtar längre.

Vi längtar ingenstans. Vi är precis där vi vill vara, för vi lider inte längre. Vi har allt omkring oss som vi behöver och önskar, eftersom vi är uppfyllda av vår själ och den villkorslösa kärleken. Vi har befriat oss från vårt personliga jag och transformerats till vårt själsjag. Ett mirakel har skett. Ett mirakel som inte är något mirakel egentligen, utan endast vår fullt möjliga utvecklingspotential. Ingenting med det är konstigt eller fantastiskt. Det är en naturlig följd av alla våra liv och erfarenheter, som har utvecklat vår egen medvetenhet och förlöst vår egen själ i vår fysiska kropp. Det är helt enkelt vad det är. Det är ljusets expansion i materien.


Att stödja barnen

När vi själva inser att vi ”är ljus”, eller snarare att vår innersta kärna består av ett kosmiskt ljus som kan förlösas och befria oss från begränsande medvetandenivåer, blir hela livet oerhört rikt och intressant. Det ger också perspektiv på vad som är viktigt i livet. Livets mening blir uppenbar för oss; som människans oavbrutna medvetandeutveckling. Vi förstår att vår egen utvecklingen hör ihop med den stora, kosmiska utvecklingen, och att den för oss allt närmre vårt gudomliga ursprung där vi är ett med allt utan att förlora vår egen individualitet. Vi blir till sist medvetna medhjälpare till den stora, kosmiska plan, som utvecklar liv. För varje utvecklingssteg befriar vi oss allt mer och ingår i Det Stora Samarbetet som pågår på högre nivåer av utveckling. Nivåer som vi ännu inte vet mycket om, men som vi blir allt mer förtrogna med ju mer vårt medvetande expanderar. Vår allt mer utvecklade kärlek gör bekantskapen med dessa nivåer möjlig, för utan villkorslös kärlek kan vi inte hantera den större informationen och kunskapen. Vi kanske skulle missbruka dessa kunskaper om vi fortfarande styrdes av vårt personliga ego. Så alltså hålls vissa dörrar stängda tills vår inre nyckel passar till ”det kosmiska låset”. Det är vår medvetandeutveckling som är nyckeln. Det är den utvecklingen som gör det möjligt att följa den erbjudna vägen till vårt gudomliga och verkliga jag.

Vad har då detta att göra med barnen, kanske du undrar. Allt, skulle jag vilja säga. Barnen är inte en isolerad grupp minimänniskor utan de ingår i den stora kosmiska utvecklingen, precis som alla människor gör. Ett barn har relativt nyligen satt sin fot på jorden. Men inte för första gången. Och inte för sista gången heller. Barnet är här för att vidga sin medvetenhet, så mycket det bara kan. Beroende på barnets själsliga ålder och på de uppgifter det har planerat att ta itu med under sin jordevandring denna gång, har det vissa existentiella mål för sin nuvarande existens.
Dessa mål är förstås olika från barn till barn, från människa till människa. Men alla barn har, som jag ser det, rätt att få veta mer om sin egen själsnatur. I den här tiden, då det återföds många högt utvecklade barn eller vad man enklare kallar för ”gamla själar”, är denna rättighet kanske ännu mer väsentlig än tidigare.

Om vi som vuxna kan återspegla deras djupa visdom, kan deras utveckling gå betydligt fortare och lättare. Det innebär inte att vi börjar att undervisa dem om allt som själva har förstått. Vi har inte rätt att pracka på barnen ”våra sanningar”. Det har redan religiösa fantaster gjort i historien, och vissa naturvetenskapliga fantaster fortsätter i samma anda och säger ”sanningar” till barnen, som de inte får ifrågasätta utan att verka dumma. Men vi har alla möjlighet att väcka barnens fantasi, att fråga dem vad de tror och upplever utan att korrigera deras svar. Vi kan som vuxna lyssna på barnen med den djupaste respekt, för vi vet inte vem som sitter framför oss – kanske är det en själ som är tiotusentals år äldre än vi själva, en liten flicka vars livsförståelse ännu så länge bara lyser och gnistrar i hennes ögon. Flickan vet förmodligen inte om sin kunskap, men ju mer meningsfulla frågor vi ställer desto lättare kan hon upptäcka sig själv.

Att hjälpa till att utveckla barnen, börjar alltså med vår egen medvetenhet och inställning till barnen. Ju mer expanderad vår egen medvetenhet är, desto mer väsentliga frågor kan vi ställa till dem. Vi kan ställa frågor som väcker deras inneboende visdom till liv, som stimulerar dem att tänka själva i den riktning som deras egna svar för dem. När någon vuxen med största intresse lyssnar till barnens svar, lyssnar de sedan automatiskt till sina egna funderingar och till sina egna svar och finner dem intressanta. Redan där har barnet startat en dialog med sig själv, en dialog som förbinder det med sitt eget ursprung och med sin egen själ – den sanna vägvisaren i livet.

Det viktigaste vi kan göra är att stärka barnens självtillit. Det handlar mindre om att berömma dem när de gör vissa saker som vi uppskattar, och mera om att vi på djupet öppnar oss för deras inneboende kvaliteter och att vi uppmärksammar dem. Självtilliten hos barnen ökar när vi riktar vår energi mot dem. Vi gör det inte på grund av att vi vill ha vissa bestämda resultat av dem; att de ska vara duktiga på fotbollsmatchen eller för att vi förhör dem på skolläxan. Det sistnämnda är förstås också bra. Men den energi jag talar om här, innehåller den kärlek och öppenhet som man riktar mot någon man verkligen uppskattar – inte för att den personen presterar något som faller oss i smaken, utan för att vi förnimmer dess obegränsade väsen. Vi släpper alla föreställningar om vad ett barn ”är”, och öppnar oss villkorslöst för den person som vi har framför oss. Vi släpper vår roll som ”uppfostrare”, så mycket som vi förmår, och låter vår kärlek och respekt ”lyfta” barnet till att känna kärlek och respekt för sitt eget jag. Vi stödjer barnet med vår energi, ansträngningslöst, till att upptäcka och lita till sig själv.

Alla barn har inte behov av att reflektera och filosofera, men många fler än vad vi vanligtvis tror. Att prata om livet, om döden, om känslor, om ”vår inre kärna”, om särskilda upplevelser, om drömmar, om längtan, om relationer, om kärlek, om fantasitankar; att kanske fråga sig om djuren längtar, om växterna drömmer eller om stenarna sover hela dagarna, väcker glädjen att få tänka och uppleva saker och sammanhang fritt. Barn ser ofta allting som levande, och de har även en subtil känsla för hur allt detta levande hänger ihop. När vi pratar med barnen på det här viset, behöver vi inte ”dra i dem” som vi ofta får göra med de vuxna. Barnen har inga svårigheter att se Det Levande i allt. Även om de har blivit itutade att döden är ett faktum, så kan de ofta, när inspirationen tar över, lämna den begränsande tanken och upptäcka nya möjligheter hos sig själva.

Det som sätter igång fantasin med raketfart, är att vuxna verkligen intresserar sig för dessa frågor och uppmuntrar dem att tänka själva. Att leka med existentiella frågor, är att utveckla barnens medvetande. De kommer i kontakt med den kunskap de redan äger, och de har möjlighet att fantisera vidare, uppmuntrad av sina vuxna förebilder. När de vuxna inte rättar dem, men ställer nya, inspirerande frågor, får barnen kontakt med sig själva på ett nytt sätt. De lär sig att tänka fritt, att se allmänna sanningar som idéer snarare än som obevekliga ”lagar”. De upptäcker också glädjen i att utveckla sin medvetenhet, att bli ”större inuti”, istället för att anpassa sig och bara lära sig vad de vuxna säger åt dem. Det skapar den ”inre plattform” som de kan stå på, luta sig mot, hämta kraft ifrån, finna lösningar hos, i vardagen och under livets påfrestningar. Man kan säga, att den plattformen är grunden för deras begynnande själskontakt.



Att inspirera barnen

I den här tiden föds många barn som i framtiden kommer att fungera som ”andliga lärare”. Dessa barn beter sig som alla andra barn och går igenom sina stadier av barndom och tonår, och vi behöver inte gissa vilka dessa barn kan tänkas vara. De finns mitt bland oss, och smälter in bland sina jämnåriga. Även om de ser ut som ”fjortisar” i tonåren eller verkar vara helt normala, självupptagna ungdomar, så kan vi inte veta när deras utvecklade erfarenheter aktiveras och leder dem mot den inre visdom de redan har förvärvat genom de många liven. Det kan vara en bok, som får dem att minnas. Eller en film, som öppnar dem för gammal kunskap. En vän kanske bjuder in dem till en meditationskväll – och plötsligt aktiveras själskontakten och deras slumrande vetskap och förmågor. Vissa av dem är mer ”andliga” som små, och stänger av den inre kontakten under tonårstiden för att sedan ”vakna” igen. Några av dem har varit helgon i tidigare liv och känner instinktivt att de inte ska upprepa den erfarenheten, utan att de är på väg att förvärva nya kunskaper. De kanske tar avstånd från den mer ”känsloladdade andligheten” och uppfattas som ”mentala” och till och med ”oandliga”. De är mer intresserade av att lära sig om den överfysiska verkligheten och om livslagarna, rent konkret, än att sitta vid en gurus fötter – eftersom de både har suttit vid sådana fötter och själva har varit en guru förut. Nya erfarenheter väntar dem, och nya kunskaper att förvärva. Utvecklingen går hela tiden framåt och utmanar oss.

Vi inte kan bedöma barnens utvecklingsnivå. Vi kan förstås ana och gissa deras själsliga ålder, men det tjänar i stort sätt inget till. Det fina med detta är att vi bemöter alla barn lika. Alla barn behöver stimulera sina slumrande kunskaper, för alla har de vandrat långt, genom de tusentals liven, för att komma just hit, där de är idag. Vi vet inte. Vi vuxna vet inte. Vi kan bara konstatera att vi befinner oss tillsammans med dessa gudomliga själar, som vill lära känna sig själva och utvecklas. Men som vuxna har vi ett ansvar - att inspirera dem! Lekar och andra påhitt behöver vi inte inspirera barnen till, det klarar de så bra ändå. Men den mentala och kärleksfulla stimulansen, som hjälper dem att tänka, att minnas, att plötsligt veta inom sig – det kan vi hjälpa dem med. Vi kan hjälpa dem att känna trygghet i sig själva, så att de i lugn och ro kan återupptäcka sig själva som de andliga varelser de är. Vi behöver inte säga: ”Det finns ett ljus inom dig!” Men vi kan fråga: ”Kan du känna, att det finns som ett ljus inom dig? Eller som en liten sol? I så fall, hur känns det?” Och om de ställer samma fråga till oss, kan vi svara (om vi upplever det): ”Ja, ofta känns det så. Ja, jag tror det. En gång upplevde jag den där solen såhär…” Sådana samtal förenar oss på ett sällsamt vis. De inre upplevelserna visar tillsist, att vi är väldigt lika. Vi ser olika ut, har olika kön, olika hudfärg, olika ålder och olika intressen, men våra existentiella upplevelser förenar oss. Om inte annat, så inspirerar vi varandra till att upptäcka oss själva.

Vi behöver inte dämpa barnens funderingar, fantasiförslag och förståelse angående de stora sammanhangen. Vi behöver inte korrigera dem eller bli oroliga för att själva ”säga fel”. Vi kan alltid säga: ”Jag upplever det såhär. Vad upplever du?”, utan att förvänta oss vissa svar. Vi behöver inte invända när ett litet barn plötsligt säger till oss: ”Jag är mycket äldre än du!” Vi kan fascineras istället för att påpeka vår faktiska åldersskillnad. För vad vet vi, egentligen? Vi behöver inte göra barnen ”mer andliga” och vi behöver heller inte hejda deras existentiella fantasier. Vår huvudsakliga uppgift är att utveckla vårt eget enhetsmedvetande och den villkorslösa kärlek som uppstår i det medvetandet. Då kommer vi automatiskt att hjälpa barnen att utveckla sin egen kärlek, som reflekteras hos oss.

Barnen behöver inte ”bli mer andliga”, för de är redan andliga i sin omedelbarhet. Det är vi vuxna som efter decennier av social anpassning, har glömt vår egen andlighet och som kan återuppliva vår andliga grund. Vi kan inte göra barnen till något som vi själva inte är. Vi kan inte förvänta oss att barnen skall ha empati, om vi själva är fyllda av konflikter. Vi kan inte ”uppfostra” barn i andliga värden om de inte ser att dessa värden är naturliga hos oss vuxna. Vi kan inte forma barnen till något, som vi själva inte förmår att vara. Barn är inga degklumpar som vi kan knåda till efter våra egna behov, även om våra föresatser är ”upphöjda och goda”. Barnen reflekterar oss själva. Den insikten är grunden för vår samvaro med barnen, och för alla våra goda försatser. Vi kan inte skapa ”paradiset på jorden” med våra teorier. Om vi som vuxna vill förändra världen måste vi förvandla oss själva. Efter egna inre energiomvandlingar kommer vi att märka att ingenting utanför oss själva behöver ”knådas till” över huvud taget. Önskvärda förändringar sker automatiskt, när vi förlöser vårt eget ljus. Så om du vill göra barnen en tjänst i deras utveckling, se då din egen, inre utveckling, som nyckeln till barnens utveckling. Men låt också din egen ökade förståelse ta plats i din samvaro med barnen, så att du inte gömmer undan ditt ”nya jag”. Ditt ökade medvetande är som näring för alla omkring dig; andlig näring, som alla människor växer av.

Medan du tar hand om din egen inre utveckling, står livet inte stilla. Du kanske har egna barn eller arbetar med barn, och vill förstås deras bästa på alla vis. Som jag ser det, är det mest väsentliga vi vuxna kan göra att stärka barnens självtillit.
Självtilliten är grunden till deras egen själskontakt.

Det är självtilliten som gör att barnen lyssnar till sitt inre och får kontakt med sitt eviga själv. Om ett barn är alltför upptagen med rädslan för att göra fel eller tror att all viktig information kommer utifrån, försvagas den inre kontakten – det som själskontakten vilar på. Om det uppfostras till att tro att de vuxna alltid har rätt, även när det känns fel för barnet, börjar barnet att tvivla på sin egen intuition – direktkontakten med sin högre medvetenhet. Självtillit uppstår när barnet får utrymme att expandera både fysiskt och psykiskt. Den fysiska expansionen innebär exempelvis att det får utrymme till fri lek. Att det får fysiskt utrymme att vara för sig själv med sina tankar. Att det får använda alla sina sinnen när det upptäcker den fysiska världen.
Den psykiska expansionen innebär bland annat att barnet får förtroendet av de vuxna, att klara av saker efter eget förstånd. Att det slipper vara rädd för arga vuxna. Att närvaron och kontakten med vuxna är stimulerande, bejakande och har sin egen tid. Att barnets känslor blir bekräftade av vuxna. Att det får spegla sin egen kärlek i sin omgivning. Dessa expansioner gör att barnet automatiskt ”släpper ut” sin aura – sitt eteriska livs- och förnimmelsefält. Detta innebär också att den inre kontakten förblir ostörd, att barnet med större lätthet kan uppleva ”sitt eviga jag” och stärkas av sina redan förvärvade kvaliteter. Det ökar i sin tur barnets livsaptit och koncentrationsförmåga, och gör att det lättare kan urskilja och uppmärksamma den information som det verkligen växer av.


För att sammanfatta de här tankarna, kan vi fråga oss: ”Hur kan jag hjälpa barnen att känna självtillit?” Och ”Hur kan jag hjälpa mig själv att utvecklas?” Jag har skrivit några punkter som jag tycker är viktiga:

HUR KAN JAG HJÄLPA BARNEN ATT ÖKA SIN SJÄLVTILLIT?


HUR KAN JAG HJÄLPA BARNEN ATT ÖKA SIN SJÄLVTILLIT?

• Prata med barnen om deras inre tankegångar och behov, sådant som annars är lätt att hoppa över och glömma bort. Det kan vara funderingar eller känslofrågor. Prata om detta även när ”ingenting särskilt har hänt”, alltså gör det till något naturligt och ofta återkommande. Hjälp de mindre barnen att sätta ord på sina tankar och känslor.

• Sitt med barnen eller gör något med barnen, och låt det vara din huvuduppgift just då. Låt barnen och du själv få känna att ingenting annat är viktigare, allt annat kommer i andra hand, även om ni bara småpratar eller spelar ett spel ihop. Låt barnen få höra att du avbryter t ex. ett telefonsamtal för att fortsätta att umgås med dem.

• Låt barnen få uppslukas av sin lek utan dina kommentarer – varken negativa eller positiva. När barnen leker koncentrerat är de i ett expanderat tillstånd, som kan avbrytas av anmärkningar, frågor och beröm. Låt barnet känna att leken är så viktig att du lämnar det ostört.

• Filosofera med barnen. När ni filosoferar tillsammans finns inga självklara svar, men en massa frågor som får er att växa och upptäcka er själva. Låt din egen ökade medvetenhet färga somliga frågor och se om barnen tycker att det är intressant. Om det inspirerar dem, fortsätt att filosofera om saken. Om de visar totalt ointresse, prata om något annat.

• Öva dig i att vara omedelbar med barnen. Det innebär att du inte tänker så mycket om dem eller om din roll i mötet med dem, utan låter dig följa med i mötet och överraskas. Barnen märker att du är sann och utan förväntningar på dem, vilket får dem att visa sig själva ännu mer.

• Låt din kärlek flöda. Bejaka kärleken du känner för barnen och var inte rädd för att visa den. Se på dem, berör dem, ta dig tid för dem. Kärleken kan också vara som en osynlig energiström från ditt hjärta, som expanderar din aura och påverkar alla omkring dig. Men älska inte barnen mer än de vuxna! Låt barnen uppleva att du bemöter alla människor med samma öppenhet.

• Visa att du litar på barnen i praktiken. Låt dem göra saker, som de vet innebär ett visst ansvar för dem. Som exempel kan jag berätta om mina barns dagis, där personalen lät de äldre barnen dagligen få gå utanför dagis grind (område) för att leka själva i skogen. De kände de vuxnas förtroende, och det ökade tilliten både till sig själva och till de vuxna.

• Se barnen i ett större perspektiv, som själar på resa genom liven. Den sorts ödmjukhet ett sådant perspektiv ger dig, gör avtryck hos barnen även om ni inte pratar om det. Du kommer även i kontakt med ditt eget ”eviga själv” och barnen kommer att känna sig bekräftade på en mycket djup nivå. Du kan också berätta om din egen upplevelse av odödlighet för barnen, eller läsa barnböcker som på olika sätt berör det ämnet. Det här är en sorts ”inre träning” som för vissa barn innebär en spontan kontakt med sitt andliga ursprung, vilket gör dem lugnare.

• Beröm kan vara bra, men din stilla närvaro är viktigare. En vardagskontakt med barnen är viktigare än hastiga stunder fyllda av uppmuntran och beröm. Barnen uppfattar när du är ”avskalad” och dig själv, och i den klara närvaron med dig blir de trygga. Barnen behöver inte uppleva att det ”händer saker hela tiden”, de söker snarare den expanderande energi som uppstår när du är sann mot dig själv. Den energin är som näring för barnen och gör dem lyckliga.

• Låt barnen höra att du funderar på existentiella frågor. När du visar dem att du inte ”vet” men utforskar livet med dina tankar och känslor, ger du möjlighet för barnen att själva tänka, känna och att utforska sig själva. Undra högt med barnen, släng ur dig frågor som du själv funderar på. Låt barnen bli ”samtänkare”; fundera tillsammans utan att söka absoluta svar. Låt funderingarna förtrolla er samvaro och slå upp inre dörrar till livets mystik. Stöd barnen i att tänka själva, genom att visa dem hur man gör.

• Ha i åtanke, att det är människors egen själskontakt som kan transformera dem till andligt medvetna varelser. Det är den inre kontakten som är grunden för deras potentiella språng till ”andlig invigning” och ”upplysning”. När vi stärker barnens självtillit, stärker vi deras ”jagkontakt”, som så småningom utvecklas till själskontakt. Vi bereder på så vis väg för deras utveckling till gudomligt medvetna varelser. Ingen ”upplysning” kommer utifrån, de inre ljustransformationerna sker inifrån oss själva när vi är mogna för det. Att få stödja barnen i detta stora arbete är gudomligt i sig.


HUR KAN JAG HJÄLPA MIG SJÄLV ATT ÖKA MIN MEDVETENHET?

• Öppna dig för att livet kan vara mycket större och mer fantastiskt än vad du kan föreställa dig. Undersök din egen djupa vilja att möta ”det gudomliga”. Den sorts längtan är din drivkraft att ta dig igenom begränsande medvetandeskikt,, till en vidare förståelse för vad livet och kärleken är. Om du känner en längtan efter att utvecklas andligen, håll då fast vid din längtan och låt den ta dig med på äventyr. Det är din egen vilja som kontaktar själen - din egen högre medvetenhet som vet allt om dina utvecklingsmöjligheter.

• Meditera. Meditation är din direktförbindelse med själen – med ditt ljusjag. Du behöver inte använda dig av vissa mantran, bara vara fokuserad på din egen inre kontakt. Meditation är för vissa människor att måla, att promenera, att cykla, att väva, att segla etc. Men att sätta sig ned och endast fokusera på sin egen högre medvetenhet, har oftast en starkare effekt för den som vill utvecklas andligen. Meditation är ett slags överlämnande åt din egen själ, ett sätt att säga att du är redo för en tätare inre kontakt, utan att ställa några villkor för vad den kontakten skall innebära. Använd inte meditation för att ”fly livet”. Använd meditation för att ”möta mer av livet”.

• Bestäm dig för att möta dig själv på djupet. Det innebär att du möter din själ, ditt gudomliga jag, men det betyder samtidigt att du möter alla de tankeformer och känslotillstånd hos dig själv som står i vägen för den kontakten. Var medveten om att det är en process att växa andligen. Andlighet och ett expanderat medvetande är inget som man får utifrån, utan något som händer inom en själv. Din egen själ har för avsikt att befria dig från alla begränsande tankeformer och att lyfta dig till de ljusplan som också existerar inom dig. Dessa ljusplan kan bli din permanenta livsnivå. För att detta ska bli möjligt måste lägre tankeformer omvandlas, och det är ditt eget arbete att åstadkomma detta tillsammans med själens aktiverande och helande energier.

• Slut ett förbund med din själ. Det innebär att du allt bättre lär dig urskilja vad som är din högre medvetenhet och vad som är dina gamla tankeformer. Att sluta förbund med din själ, betyder att du stärker kontakten med ditt eget eviga jag. Det skapar en verklig förankring inom dig och du möter livet utifrån perspektivet att utveckla dina högre kvaliteter av kärlek och livsförståelse. Ibland kan vi förväxla själen med våra gamla tanke- och känslomönster, och försvara dessa med orden; ”men sådan är jag!”. Träna dig i att se dina gamla mönster utifrån ditt eget eviga jag. Håll fast vid själen och låt dessa mönster transformeras. Håll fast vid den inre kärleken.

• Var medveten om att alla konflikter som uppstår i din vardag, speglar tanke- och känslomönster inom dig som inte harmonierar med din själ. Så länge som du skyller din inre oreda på andra människor, fördröjer du din egen möjliga utveckling. Bli medveten om dina egna känslomönster, de brukar visa sig mycket tydligt genom att de ofta upprepar sig. Våga närma dig de ursprungliga känslokomplexen, befinn dig till sist ”i” dem och låt dem upplösas genom att du behåller ditt lugn mitt i upplevelsen. Följ inte med egots reflex att försvara komplexen, bara iaktta dem med den kärlek och med det lugn som du förmår att uppbåda. Dessa känslokomplex är inte du, och det här är en väg att befria dig ifrån deras grepp om ditt sanna jag.

• Lär dig själens språk. Själen kommunicerar med dig genom din intuition, genom högre energier, genom synkronicitet, genom hjärtats impulser och genom din rena vilja. Och ibland, men mer sällan, genom en dröm. Själen ”pratar” inte med dig. Den är du, på ett högre plan än där din vardagsmedvetenhet befinner sig. Själen vill ”förvandla” dig till det ljusjag som är ditt ursprungliga jag, och på så sätt förverkliga sig själv på jorden. Dess mål är att du lär känna och till sist förkroppsligar ditt gudomliga jag. Själen utvecklar dig i den rytm som är lämplig för dig. När själen styr din utveckling, går ingenting fel. Allt sker helt naturligt, även om det periodvis kan vara påfrestande att släppa gamla livsmönster och expandera sin medvetenhet.

• Lyssna till själen. Själen är rent förnuft, ett högre förnuft. Träna dig i att lyssna till ditt inre, djupaste förnuft. Det rimmar inte alltid med det ”gamla förnuftet”, som ibland representerar låsta tankar och rädsla för nya möjligheter. Själens förnuft kan ibland verka ”oförnuftigt”, men det beror på att du ännu inte kan omfatta dess större perspektiv. När du står inför svåra beslut, lyssna då till ditt djupaste förnuft. Det handlar ofta om att släppa taget om något som begränsar dig och om att våga ta steget mot okända mål. När du lyssnar till själen och låter dig ledas av ditt djupa kärleksförnuft, uppstår ett slags lugn i kroppen hur besynnerligt ditt beslut än förefaller. Detta inre lugn visar att du följer dina gudomliga möjligheter.

• Uttryck din expanderade medvetenhet. Följ din spontana vilja att dela med dig av de inre gåvor som du har upptäckt och nu förkroppsligar. Det behöver inte ske i stor skala eller i en ”renodlad form”. Berätta för vänner som verkar intresserade. Lägg till ett ord eller en mening här och där, som kan inspirera andra. Många som expanderar sin medvetenhet vill på olika vis hjälpa till i världen och upptäcker en form för sitt tjänande. Men glöm inte att din inre expansion medför ett befriat ljus, som alltid påverkar omvärlden genom energin, med eller utan en bestämd uttrycksform. Därför är din egen inre medvetandeutveckling av största vikt. Alla människor som strävar efter enhetsmedvetande gör världen en tjänst.

Målet för alla människors utveckling är att expandera sin medvetenhet, vare sig vi är barn eller vuxna just nu och vare sig vi är andligt medvetna i detta liv eller inte. Vi är alla på väg mot samma transformation, eller snarare transformationer, eftersom vår utveckling ständigt fortsätter från en medvetandenivå till närmast högre nivå. Den andliga evolutionen pågår ständigt och alla människor är inkluderade i den. Ingen står utanför, vi är alla ett och rör oss som kollektiv mot en framtid då det är mer vanligt än ovanligt att leva som ”upplyst”. Det är den utvecklingen som vi kan hjälpa till att underlätta, bland annat genom att vara medvetna om vad ett barn egentligen är. Vi kan hjälpa barnen att älska och respektera sig själva, och att visa dem hur man kan utvecklas som människa genom att vi gör det själva. Vi kan prata med barnen om medkänsla och om att vi människor är som en stor enhet.

Men vi kan också omvandla oss själva så att vi förlöser det ljus inom oss, som alla barn känner igen och som får dem att känna sig hemma på jorden.
Vi kan vara med och transformera jorden, helt enkelt genom att befria oss själva.
Barnen kommer helt naturligt att följa oss.



© Nina Matthis, dec 2008


(Kontakt: www.herkules.nu)

Att ingå i en större enhet av liv – läkning inifrån människan

En artikel om våra psykiska vanor och varför vi ofta tycks fly från möjligheten att verkligen förändras.


Av Mikael Matthis

(2001)


I den här artikeln tittar jag på olika inre och yttre förhållningssätt och psykiska mekanismer i förhållande till vårt “mående”. Det handlar om värderingar , vanor och vår möjlighet att vilja förändras och verkligen ta emot förändring. Hur låter vi oss styras av utifrånkommande värderingar, t ex vår familjs värderingar och olika samhällsriktningar som dominerar stora grupper.

Många människor ställer då och då den självanklagande och ibland lite självömkande frågan: “Är det bara jag som mår så här?! Alla andra ser ut att må så himla bra! Och så måste jag gå omkring och känna mig såhär.”
Så formulerar man sina känslor ofta i början av utforskandet av sig själv och sitt inre. När man kanske inleder en mer regelbunden terapi eller en djupare utveckling, kanske för första gången på allvar i sitt liv.
För visst kan det vara lätt att känna sig utanför när man mår dåligt. Eller när man förändras. Man tror att man “avviker”. Man tror att man är ensam om att känna sig svag eller “må dåligt”.

Och så kan det verkligen se ut. Samhället har ett så högt tempo. Människor håller masken. På jobbet, i skolan, på tunnelbanan, i affären möts vi, ser varann, läser av varandras signaler, men visar oss ändå inte som vi är, hur vi mår.
Dessa mönster av skam för våra känslor eller att vi inte duger som vi är, kan vara så hårt inympade i oss, att vi inte ens visar våra “svaga” känslor för de som är närmast oss, våra partners, barn, vänner, släktingar.

Att förnya sig och hitta fler livsperspektiv kan i och för sig stå högt i kurs i dag, inte minst inom näringslivet där man börjar förstå värdet av “positivt kaos”, förbättrade relationer, mer öppenhet och etik. Men bara inom vissa ramar. Att verkligen gå djupt in i sig själv och möta sitt eget inre kaos är inte lika uppskattat. Och inte så lätt.


Vill samhället utveckla fler mänskliga kapaciteter?
Upplevelsen av ensamhet och utanförskap är reell för den som har känslan. Och samtidigt är det en illusion.
Alla tillhör egentligen, eftersom vi lever. Att inte tro på sin rätt att leva, tänka, känna och vara den man vill vara, är en problematik många människor idag brottas med i sitt inre och i relation med andra.
Denna problematik vittnar om vår avsaknad av vilja och medvetenhet, vilja att ta ansvar för oss själva, medvetenhet om vad som är bäst för vår utveckling. Det vittnar också om avsaknad av perspektiv på vilka vi är i ett större mänskligt och livsmässigt sammanhang.

Människan är inte bara en fysisk ”robot” eller ”ett djur” som många inom både naturvetenskap och kulturella etablissemang väljer att tro fortfarande. Människan har en större livsbakgrund och till en större enhet av liv.
Har vi ingen känsla av denna enhet, inte någon förståelse eller mer uttalad medvetenhet, skapar vi lätt projektioner av problemen på omvärlden. Vi använder “samhället” (eller andra företeelser) som en mall, en verklighet som vi gör uppror mot, eller tävlar med. Som vi vill få bekräftelse av, dukar under av, står utanför eller ingår i på en mängd olika sätt.

Egentligen kanske detta speglar något i vår egen ursprungsfamilj. Och kanske inte bara för våra egna föräldrar, utan även i en större släkthistoria. Det kan vara någon annan i vår familj som inte blev erkänd, som inte kunde ta sin plats, som därmed skapar dessa ”intrasslingar”, dess omedvetna svårigheter som tycks ”ärvas” genom släktleden.

När vi utvecklar sin egen identitet utanför de givna ramarna av vad samhället ställt upp som traditionella normer, upptäcker vi hur mycket många jämför sig med andra, kanske jämför med traditionell framgångshysteri och andra snedvridna ideal. Vi kanske känner skuld eller oro därför vi är på väg att lämna vår “stam”, vår grupp, vår ursprungsfamiljs värderingar och osynliga, hållna regler. Vi kanske är på väg att lämna ett tänkande i samhället i stort.


IQ, EQ - och nu SQ
Den traditionella förståelsen av intelligens, IQ, kompletteras idag av andra uppfattade intelligensområden och livsaktiviteter. Dessa består i utforskandet av mänsklig EQ, som handlar om inre eller så kallade “känslomässiga” värden. Dessa värden är egentligen inte känslor, utan snarare kopplingar till egenskaper, själsliga kvaliteter, “odödliga värden”. Exempel är empati (medkänsla), inlevelseförmåga, kommunikationsförmåga, uppriktighet (ärlighet), förmåga att uttrycka och ta emot uppskattning, konfliktlösning, tålamod etc.

Vissa utvecklingsforskare menar på att vi har också ännu mer omfattande intelligens i form av SQ, “själslig intelligens”. Forskaren och ledarskapstränaren Danah Zohar har formulerat detta på sitt sätt i en kombination av andlighet, psykologi, kvantfysisk forskning och medicinsk neurobiologisk forskning. Det är många med henne som ger anvisningar utifrån ett helhetsförankrat livsperspektiv på hur samhället och vår världsutveckling kan utvecklas mer mångdimensionellt och på så sätt möta våra svåra praktiska problem som vi har idag.


Avledning och anledning
När vi talar om varför man mår dåligt rent psykiskt finns det förstås en rad olika yttre problem och anledningar i vår vardag. Det kan vara att bilen gått sönder, att man har lite pengar, att relationerna i familjen inte fungerar så bra, att man saknar en partner, att man är sjuk, att man känner sig oförmögen att göra något bra, t ex på sitt jobb.
Ofta är dessa upplevelser grundade i en yttre “saknad”. Det är något som inte fungerar som det brukar. Det finns en saknad som kan skapa känslor av obehag, oro eller ångest. Vi kanske inte alltid vet vad det är, men vill gärna hitta en bra “förklaring”.

Dessa händelser eller dagliga tillstånd är något som egentligen kan ses som “andra-hands-problem” och “andra-hands-känslor”. Ett vanligt förekommande och socialt förenklat exempel är när man pratar om vädret: “Idag är det ett så styggt väder. Jag känner mig så grå när det är såna här dagar”. Det kan säkert stämma ibland, vi påverkas av vädret. Men det kan också vara så att vi egentligen uttrycker något som vi känner inom oss. Vädret reflekterar dessa känslor, men i andra-hand. Det är vår upplevelse av vädret som vi berättar om, egentligen en upplevelse av något vi känner, men som vi inte kan eller vill vara medvetna om på ett djupare plan.

Dessa typer av “andra-hands-vägar” säger inte mycket om varför problemet uppstått i sig, utan fungerar snarare, som jag ofta ser i mitt arbete, som en “fördelningsplats”.
Genom denna plats, genom denna typ av tillfälliga och egentligen av oss själva fabricerade känsla av “andrum” och trygghet, kan vi få möjlighet att börja kontakta “anledningen” till dessa känslor inom oss. Vi får samtidigt tillgång till en funktion av “avledning”, vi behöver inte möta känslan direkt.
De yttre händelserna skapar “symtom” som vi sedan kan “skylla på” eller använda som trygghet, för vi tycker oss förstå vad det är.


Möta det djupare behovet
Eftersom många människor “nöjer sig” med dessa stora eller små självbedrägerier skulle det kunna stanna där.
Och i många fall gör det det - så länge det nu går. I längden verkar inte livet tillåta ett statiskt fasthållande av våra illusioner och glamourer.
Speciellt inte i tider som denna då många människors liv påverkas starkt av olika faktorer som tvingar dem att förändra sig. Det

När vi möter dessa symtom, t ex från en stresssituation som leder till sjukskrivning och överkänslighet inom flera områden, kan vi tro att det bara handlar om “arbetet”. Vi “skyller på” vår arbetsplats, kanske skyller på arbetsbörda, arbetskamrater, chefen. Eller så är det andra relationer, vår partner eller vår familj, kanske vår mamma som “terroriserar” oss.
På så sätt har vi undgått att behöva möta den djupare frågan inom; varför vi tror oss vara tvungna att välja en sån felaktig livsväg att vi bränner ut oss. Vi missar då också att uppleva vårt grundläggande behov inom oss som vi försökt att ersätta med ett så starkt prestationsbeteende.

Det vi ibland inser i sådana här situationer där vi behöver möta oss själva, är att dessa känslor redan fanns där innan situationen uppstod. Om vi upplever en situation där vi t ex känner oss svikna, återskapar det undermedvetna minnet av andra gånger vi blev svikna. Det sker automatiskt. Vi hinner ofta inte tänka detta medvetet, det sker som en instinktiv försvarsinställning. Det är dels vissa delar av vår hjärna (“försvarsdelen” eller “reptilhjärnan”) som aktiveras, dels vissa av kemiska reaktioner som tar plats i vår fysiska kropp.
Men dessa reaktioner är inte grunden för upplevelsen. Reaktionerna i kroppen kommer inte först, utan i andra hand. Det finns något där innan, en mer grundläggande tanke som tillhör en tidigare händelse som skapar minnet och därmed, senare, reaktionen. Jag kallar detta ursprungliga för “tankeformens kärna”.

Genom att öka vår medvetenhet om vilka vi är i grunden och vilka mekanismer vi lärt oss som barn och på väg in i vuxenlivet, kan vi träna oss i att använda vårt större, mer mångdimensionella livsfält. På så sätt befriar vi på sikt oss från de reaktioner och upplevelsemönster som hindrar oss.
Genom upplevelseorienterad terapi, själslig utveckling, meditation och andra metoder kan vi få mer tillgång till vårt ursprungliga jag, ett jag som vill och kan utvecklas fritt. I denna kontakt ligger ett oskattbart värde, främst i termer av ökad energi, kraft, utveckling av positiva egenskaper och sanna relationer etc.
En annan stor kraft för oss är att uppleva kärlek som en grundläggande livsenergi - inom oss, men också med andra. Att omvandla våra mönster är att våga möta människor djupare och ärligare i våra relationer, t ex med vår partner, med vänner, genom att ha barn, på jobbet etc. Då utvecklar vi vår empati och kärleksförmåga. Detta hjälper oss att se och förstå våra rädslor och motstånd mot att utvecklas och lämna bakom oss de mönster som hindrar vår sanna utveckling.


Att ta eget ansvar - en humanistisk utvecklingssyn
“Det är onödigt att må dåligt” är ett utryck som vissa terapeuter ibland använder för att skaka om lite (läkaren och terapeuten Bengt Stern använde detta för många år sedan bland andra).
Egentligen är uttrycket missvisande. För visst är det bra att “må dåligt” i bemärkelsen att våga se och möta våra känslor.
Samtidigt är det så att om vi verkligen kan möta och se oss själva så som vi är, så skapas en förändring. Och då mår vi inte heller dåligt. I alla fall inte på samma sätt. Vi börjar då “ta ansvar för våra känslor”.

Dessa faser av uppvaknande, att vi faktiskt är här i livet på eget ansvar, är väldigt viktiga i människans utveckling. Det är en av de grundläggande insikter vi använder i en sann, ofta helhetsinriktad terapi eller genom andra utvecklingsmetoder.
Genom att ta ansvar för oss själva kan vi inte lika lätt projicera våra problem på omvärlden. Inte på våra relationer (ofta de vi älskar mest) eller på ting eller händelser i vårt dagliga liv. Det kanske inte är bilen som är själva problemet som gör att vi känner ångest. Att bilen går sönder kanske framkallar de känslorna, men det har egentligen inget med bilen att göra. Vi börjar istället att ta hand om vårt eget inre och se varifrån känslorna av upprördhet (oro, ensamhet, sorg, ilska, ångest etc) kommer.


Lager på lager - “undvikandets” problem
Ofta döljer vi kärnan av problemet för oss själva. I många typer av terapier döljer klienten omedvetet vad problemet egentligen handlar om. I de egna beskrivningarna och användningen av orden döljer sig ofta problemet. Fritz Perls, en av gestaltmetodens skapare, påpekar detta.
Detta kallas också med en psykologisk term för “undvikande”. Olika psykoterapeutiska och själsliga metoder försöker skapa lösningar på detta problem på olika sätt. Vissa metoder försöker genom talet och orden hitta lösningar där klienten kan se den språkliga vägen ut ur sitt intrasslade förhållande. Andra metoder hoppar gärna över språket som anses vara en barriär och ofta en förlängning av försvaret. Genom olika metoder av upplevelse, närvaroträning, fysisk grundning i kroppen och genom olika former av möte med sig själv skapas andra vägar att upptäcka och se vidare. Gestalt, Psykosyntes och Familjekonstellationer är några sådana exempel. Meditation och kroppsterapier är andra.

Därför är det sällan själva problemet, den ursprungliga smärtan, som visas. Det är istället ett annat problem. Eller problem på problem, känsla på känsla.
Att nysta upp dessa föreställningar är ett mycket intressant “detektivarbete” för både klient och terapeut. Det kan också vara ett otroligt vackert arbete. Det sker ibland i en långsam process under flera år, ibland mycket fort och ändå mjukt, respektfullt och just ansvarstagande. Där blir det så tydligt synliggjort också att det är klienten som har det avgörande ansvarstagandet.

När vi undviker vad vi egentligen känner uppstår ett ytterligare problem. Ibland (ofta) vet vi inte varför vi mår dåligt. Då börjar vi nysta i våra känslor som består av olika fysiska händelser. Dessa händelser kan vara olika “symtom”. De är inte grundorsaken egentligen till varför vi känner som vi gör.
I många terapeutiska skolor och framförallt i själsliga och existentiella utvecklingsformer talar man ofta om att människan är som en lök - man skalar lager efter lager för att nå in till kärnan. Ett intressant perspektiv är att kärnan - samtidigt som den är så väl dold - existerar hela tiden och kan egentligen bli nådd på många olika sätt i vårt eget nu.


Destruktiv identifikation ersätter närhet
Mångas känsla av ofullkomlighet, att man inte räcker till eller är nog bra som den man är, är ett grundläggande västerländskt utvecklingsproblem hos så gott som alla människor.
Denna problematik har förstås en social värdemässig relation, som jag tog upp tidigare. Samhället (de styrande intressena i samhället) premierar det vi kommit att uppfatta och förstå som “framgång”; materiella tillgångar, fin bil, stort hus etc. Det kan också handla om social status, t ex att ha många vänner, vara smal och snygg, ha akademisk utbildning, ha makt på olika sätt.

Dessa psykiska handlingsformer och ofta näranog rituella mönster som markerar tillhörighet och framgångsuppfattning, kan också utgöra ett “undvikande”. Vi undviker att möta oss själva genom att tro oss vara någon annan, identifiera oss med en roll som vi fått lära oss är bra, ger trygghet, som vi tror är vår sanning.
Men - alla de saker jag tidigare nämnde berättar egentligen inget om vilka vi är eller vad vi har här att göra. Om vi inte använder dessa tillstånd och resurser på rätt sätt, t ex kunskap eller makt, blir vi förblindade av deras yttre sken. Det kallas ofta för illusioner (mentalt) och glamourer (emotionellt).
Det finns många olika psykiska problembilder som uttrycker sig genom fysiska symtom på obalans hos människor i dagens samhälle. Några exempel är hetsätning (eller överhuvudtaget viktproblem), sexproblem (över- och understimulering), egentligen alla typer av missbruk egentligen. Dessa uttryck tycks fungera som ersättning för kontakten med vårt eget inre, ersättning för kärlek och enhet. Det fungerar också som ett avledande för kontakten med det som smärtar.

Den mekanism som vi kallar "egot" (motstånd mot utveckling) är programmerat att reagera mot allt som tycks "skada" oss. Därför vill denna undermedvetna mekanism "skydda oss" från smärtan genom att skapa former av "undvikande". Att t ex äta för mycket är ofta relaterat till att "fylla upp plats" åt sig själv som inte kan fyllas på ett direkt sätt, genom närhet. Det kan också handla om att fylla upp plats åt någon annan i familjen (systemet) som inte tog sin rätta plats.

I dessa exempel är undvikandet mer eller mindre skadligt för oss själva. Det är som att individen undermedvetet utsätter sig för den fara som han eller hon upplever inom sig, som en ersättning för "närhet". Närheten i dessa fall sker genom det destruktiva, och genom en destruktiv identifikation. Kontakten sker genom "döden", det nedbrytande, istället för genom livet, det uppbyggliga.

Genom att binda oss till och gå vilse i en yttre föreställning om vilka vi är, ofta genom socialt accepterade föreställningar, tror vi oss kunna få erkännande, respekt, framgång etc. Allt för att fylla oss med det vi kanske egentligen saknar inom oss.
Det är därför livsviktigt för oss att vi kan lära oss förstå och frigöra oss från dessa typer av falska identiteter och istället se vad som skapar verklig mening i våra liv.


Olika typer av separation från “enhet”
Utifrån detta resonemang ser man tydligt, att frågan om vårt “mående” är ofta intimt sammanknuten med vårt behov av “att tillhöra”.
Vi vill ingå i någon form av “enhet”, vi vill “vara med” i vår familj, bli sedda, känna oss delaktiga i vår grupp, i vårt samhälle.
Det är en sund och naturlig mänsklig respons, egentligen en själslig kraft i grunden. Vi vill bidra med det vi kan och förstår. Redan på små barn märker man denna naturliga respons mycket tydligt. På så sätt skapar vi mening i våra liv.
Men när vi som små barn eller i tonåren lär oss ofullständiga och osanna mönster för dessa själsimpulser av att ge, att verka, att tillhöra, blir lätt vår ursprungliga kraft förvriden och självdestruktiv i mer eller mindre utsträckning.

Vi lär oss olika mönster som handlar om hur vi ska hålla tillbaks kraft, dölja vår kraft, dölja vår sanning.
Det sker i grunden genom de mönster som familjen erbjuder. Barnet vill och måste oftast anpassa sig för att få den kärlek och omvårdnad det behöver. Denna form av tillhörighet skapar ofta bindningar som senare behöver rätas ut och separeras. Men barnet kan också separera sig för tidigt genom att axla ett vuxenansvar åt den vuxne. Den vuxna (föräldrarna eller andra ansvariga vuxna inom släkten, i skolan etc) ser inte barnet som ett eget jag, och ser heller inte sina egna projektioner på barnet. Tar inte den vuxne ansvar för sina relationer (t ex man och hustru) eller tar inte ansvar för sina egna känslor på ett öppet, klargörande sätt, är det risk att barnet gör det åt den vuxne.

Det sker, som Bert Hellinger så klarseende beskriver, i en handling av ”kärlek” för att försöka återskapa ordning eller balans i familjen, eller i andra grupper (“orders of love”). Men det blir ofta en snedvriden, misstagligjord riktning för denna kärlekskraft.
Detta synsätt är känt och förklarat genom “systemtänkandet” inom framförallt familjeterapin, men också inom gestalt och andra terapiformer ser man till den bakomliggande helheten som individen präglats av och som hans verklighet på många sätt står under inflytande av, ofta omedvetet.


Att söka en större enhet
I många psykologiska skolor hänför man separationen inom människan till barndomen, separationen från mamman och pappan, separationen genom olika händelser som ibland är direkt fientliga mot barnet, men också kan vara av en mer existentiell utvecklingsart.
Separationen från enheten tycks dock gå bortanför vår barndom. Den tycks ingå i en större livsprocess, att mogna som själsliga varelser bortanför de personliga kraven på bekräftelse. Separationen innefattar vår livsexistens utifrån de villkor vi lever under, att födas och verka under en begränsad tid för att sedan lämna det fysiska livet.

Har vi större insikt i den cirkulära, återkommande livsenheten som tycks innefatta men samtidigt gå bortanför döden, kan vi se saken på ett annat, mindre hotfullt sätt.
Många kan då förmodligen uppnå en enorm befrielse i sin livssyn då. Men för majoriteten av mänskligheten, kanske speciellt i västerlandet, är döden något högst skrämmande som vi helst undviker och alienerar oss från.
Denna kollektiva tankebana som ständigt påverkar oss av undvikande, hindrar oss från att växa upp som mer ansvarstagande individer. Genom att inte möta de verkliga livsvillkor som vi egentligen ingår med, störs vår livsförståelse och vår insikt att vi är delaktiga mycket mer i världen och relationer än vad vi tror.

Men vi måste inte ansluta oss till denna typ av reaktion, denna typ av bundet tänkande. Vi har ständigt ett eget val. Medvetenheten om att vi har ett val växer inom oss ju mer vi blir medvetna om vilka vi är i vår grund.
Denna enhet finns att söka i vårt eget medvetande, i vårt eget “varande”, i vår livsupplevelse, om vi bara förmådde att ge oss den möjligheten att ta till oss det lyssnandet, det mötet.

Denna fråga har därför egentligen en andlig grund. Det är inte samma sak som en religiös fråga, något som ofta missförstås. Istället handlar det om varje människas utforskande, upplevande och självständiga förståelse av sin livsutveckling. Denna grund har jag ända sedan jag var i tonåren upplevt som avgörande, på en rad olika sätt och i olika förståelsefaser.
I många (de flesta) psykologiska utvecklingsformer och -skolor försöker man isolera denna grundläggande fråga. Man bortser ofta ifrån eller kopplar inte samman de existentiella villkoren med människans problemsituation.


Att försöka förändra sig är inte “navelskåderi”
Vissa människor kritiserar dessa psykologiska och själsliga perspektiv, ibland med rätta, ibland på grund av en tydlig rädsla. Man tycker att man inte ska ägna sig åt “navelskåderi” eller självrannsakan. Jag läste en kolumn i tidningen Metro för ett tag sedan där någon skribent tyckte det var idiotiskt att överhuvudtaget tänka på hur man mår. “Vad ska det leda till - jo, bara bekymmer”, skrev han.

Det låter som förr i tiden. Och det var vad skribenten förmodligen hörde i sitt inre - en “röst” från det förflutna. Den rösten som sade dessa ord kan mycket väl ha kommit från någon farmor eller pappa som kanske inte kunde bära sitt öde mer öppet och medvetet, utan hellre bara slog ifrån sig.
Det överdrivna användandet av dessa perspektiv kan samtidigt vara förödande. När man möter det i vissa faser i människors utveckling kan det låta mycket pretantiöst och vara ansträngande att lyssna på (som från en nyfrälst). Att ha självdistans och humor är alltid en god medicin. Det måste även gälla för en god terapeut.
Det är också lätt att psykologisera många sociala och samhälleliga problem. Man kan inte bara säga att uteliggare eller alkoholister har haft “en dålig barndom” och att det räcker som en förklaring eller som ett medkännande. Det krävs alltid praktiska lösningar i samhällets utveckling.

En hjälp för att ta dessa beslut på ett mer riktigt sätt hos makthavare och politiker kan dock vara att öka sin egen personliga utveckling och lösa sina egna inre problem - samtidigt som fokus ligger på den praktiska verkligheten. Genom att förstå oss själva kan vi också förstå andra bättre, den enkla sentensen håller alltid.
Vissa faser kan vi dock vara så utslagna av vår egen utveckling att vi inte orkar leva upp till de krav och normer som säger att vi ska bete oss likadant hela tiden. Och det är heller inte målet, tycker jag. Målet är att kunna se och acceptera olika livsfaser på ett mer sunt och berättigat sätt. En hjälp för att kunna se vår livsprocess i ett sådant större sammanhang är att utgå från vår själsliga grund.




© Mikael Matthis, mars 2001. Uppdaterad apr 2009.


(För mer information om SoulWork-själslig coaching/terapi och arbete med Familjekonstellationer: www.herkules.nu)

"Ordets" skapandekraft

Ordets skapande kraft - kontakten med "begynnelsen" och dess tidlösa gemenskap

Denna artikel finns också utlagd på nätet på bloggen http://nyatiden.blogspot.com/ (23 juni 2009)


" I ett inlägg nyligen tog jag upp en del perspektiv kring "tankens skapande kraft". Dels vad gäller ekonomi och världsläget, dels vad gäller mer bakomliggande livsprinciper, hur vårt mentala sinne kan skapa, men också missförstå och missbruka detta skapande.

Vårt mentala sinne är en gåva, som också kan vara tveeggat. Vi behöver lära oss använda det, framförallt i dess högre former (själsinkoppling), snarare än gå vilse i dess mer separerande, konfliktskapande uttryck.
Dessa två hänger förstås väldigt tätt samman, även om de förs fram i mycket olika sammanhang, t ex inom den traditionella ekonomiska världen eller i den nytänkande existentiella världen.

För någon vecka sedan hade jag ett (som så ofta) fint utbyte med min fru. Vi talade om "ordet". Det ledde mig till en räcka sammanlänkade perspektiv som klickade in som en glittrande tråd av små briljanter i solskenet där vi satt och åt vår frukost.
Det började med att jag berättade om en kurs jag höll nyligen i en annan stad med en grupp.
Vi hade (som alltid) en runda av reflektioner där alla fick dela med sig av sina upplevelser efter en meditation och energiinkoppling vi precis hade gjort. En person (som varit med länge och nu var med främst som "assistent" och arrangör, tillsammans med en ytterligare person) sade på slutet att hon upplevde det underbara i hur den högre energin förde människor samman så fort. Att hon kunde verkligen se eller uppleva den här enheten som skapades.
Detta kände flera igen sig i, inte minst jag. Detta är verkligen något speciellt med detta energiarbete. Det har inte med det personliga att göra, utan sker genom den högre inkopplingen.
Samtidigt reflekterade hon över "svårigheten med ord", dvs hur alla använder olika ord, och som hon upplevde det att det "svårt" att riktigt hitta de ord som förenar alla.

Detta är förstås helt naturligt och sant på sitt sätt. Den tankeform jag samtidigt såg väldigt spontant, var att det fanns en önskan eller längtan efter "gemenskap" i dessa ord. Kanske var det så att denna längtan efter ökad förståelse och för sina egna uttryck riktades till gruppen istället för till sig själv. Det är en intressant fråga på ett allmänt sätt.
Detta var också ett intressant inlägg i förståelsen för grupputveckling. Det talade om kopplingen mellan ordet-innebörden och dess skapande verkan och hur detta skapar eller påverkar gemenskap.

Vi söker ofta gemenskap eller förening genom ordet. Vi talar, utbyter tankar, känslor, förklaringar, bilder. Vi söker oftast "kontakt", kallar jag det för. Kontakt med mottagaren, men också kontakt med oss själva. För många talar ju egentligen "med sig själva", även när de talar med andra. Dvs många talar med sina egna tankeformer, som de bollar över till andra i försöket att skapa kontakt eller förklara något.

Problemet är att många är så fast dels i sina egna tankeformer, dels i sina egna oförlösta känslomönster (behov som inte blivit tydliga eller förståtts), att de inte kan förmedla det de verkligen vill. Därav att vi förmedlar ofta det vi inte vill, dvs det "bakvända". Vi vill gärna få (eller har "krav" på) det vi önskar eller behöver ändå. Därav många missförstånd och egentligen en grund till "dålig kommunikation".

Som min fru sade i detta sammanhang, att när barn, med hjälp av vuxna som ställer frågor och är intresserade och öppna för barnets verklighet, kan skapa sig ett eget språk för sina känslor och upplevelser, blir de ofta tryggare i sig själva. Detta minskar stressnivån markant (hos vuxna också) och gör att barnet/människan blir mer tydlig för sig själv.
Detta är en näranog självklarhet för dem som arbetar med terapi och mänsklig utveckling på olika sätt. Överlag inom många terapiformer där man använder samtalet på ett både lyssnande och samtalande sätt, blir detta mycket viktigt. Ett exempel bland många är den så kallade "narrativa" terapiformen, där man använder sig av historier och människans berättande som en del av terapin, att kunna skapa en ny historia, en ny vändning, har detta en speciell betydelse.

Men det är kanske inte så ofta varken terapeuter eller människor överlag inser den andliga betydelsen i detta. Detta innebär nämligen, som jag insåg idag ett djupare perspektiv av, att själsmedvetandet, vårt "större jag", också kan ta mer plats inom oss.
"Ordet", också i form av förståelse, uttryck, förankring, jagets kraft i människan, är ett skapande instrument och en direkt länk eller uttryck för den själsliga enheten i allt liv. Inte bara på vår planet, inte bara mellan och i människor, utan i alla livsformer.

"Ordet" står i ett djupare andligt perspektiv för den så kallade "andra aspekten", medvetandeaspekten. Av de tre verklighetsaspekterna - rörelse (energi), medvetande, materia - skapas medvetande genom de två andra. Alla dessa aspekter samverkar och skapar egentligen varandra i sitt utbyte.

Den andra aspekten, dess specifika samlade uttryck, i vår värld och i ännu mer direkt form i högre världar, skapar Kärlek-Visdom-uttrycket. Denna livsenergi, kärlek-visdom, är lika med "enhet" egentligen, varandet av "det enda". Som samtidigt har sin egen högre materia och dess medvetenhet. Det är denna energi som egentligen används genomgående i sin ursprungskälla när vi brukar ordet.
"Ordet" här avser dels vårt uttryck, men snarast "vårt inres mening". Det är denna som är "skapande". Dels i bemärkelsen "attraherande", dels i meningen "sammansmältande", att göra "enhetlig". Vi attraherar (skapar) vårt eget öde genom hur vi tänker, agerar, egentligen hur vi använder vår inre mening.
Vi skapar genom att använda "ordet" enligt det högres tillämpning, genom livets och själens lagar, genom vår egen inkoppling och omvandling.

På ett ställe säger den Tibetanske mästaren DK (som en del av vår jords högre gruppstyrda "råd"), att varje ord använder den direkta kopplingen till Sollogos och dess skapande energi i en eller annan mån.
Det innebär att varje ord bär på sin frekvens, och oavsett sitt personliga motiv alltid har sin koppling till denna mycket höga livsenergi. Därav vårt ansvar för vad vi uttalar, menar denna tidlösa kunskap.
Inte bara i symbolisk språklig eller mänsklig mening, utan i allra högsta grad livsskapande mening. Att vi faktiskt är en del av "universum", av vårt eget Sollogos, av vårt eget Planetlogos, och detta genom vår egen själ, vår odödliga ljuskropp och dess högre medvetenhet och energi.

"I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Detta var i begynnelsen hos Gud. Genom detta har allt blivit till, och utan det har intet blivit till, som är till." Så börjar Johannesevangeliet.

Vi kan alltså säga att vi genom "ordet", inte bara som språk eller intellektuell användning, deltar i en större gemenskap, även om vi inte inser det. Vi utgår oftast från det isolerade intellektets uttryck, som använder de lägre mentala nivåerna.
Det är dessa som bildar bakgrunden till missförstånd, splittring, att inte kunna mötas. Detta helt enkelt därför dessa regioner av människans medvetande, både individuellt och kollektivt, tror sig vara "fulländat" i sig. därav skapandet av isolering istället för gemenskap, enhet.

Detta är ett av den självförhärligade personlighetens stora stup, men också en allmängiltig utvecklingsperiod för alla människor under en mycket lång tid. Då är tankarnas formande fortfarande genom det emotionalas styrning, även om personen inte ser eller märker det själv direkt. Detta är en av grunderna för "glamour", människans egenskapade "dimma" av felriktad självupptagenhet, sammanvuxen med hennes egna tankeformers illusioner. Hon uppfattar inte sig själv eller världen så som den verkligen är.

Det krävs ett nytt, större steg av uppväckande själskontakt där det emotionala integreras i en större helhetskontakt, där personligheten frigörs och jaget får ökad styrning i sin högre livskontakt. Då frigör sig det mentala från det emotionala, vänds mot det högre själsliga (kausala, det ursprungliga) och ökar därmed detta inflytande successivt. Detta markerar också en helt ny förståelse för och användning av "ordet" i människans värld. "


© CMM, juni 09

(Om copyright-regeln: Esoteriken är allas och tillhör ingen specifik grupp, ingen religion eller något samfund. Det är vårt eget ansvar att bruka den så förnuftigt vi kan, att inte missbruka den.
Att hämta text från denna sida: Kortare citat kan alltid användas fritt, ange dock källan, denna sida och varifrån denna esoterik är hämtad.
Längre utdrag, kontakta ansvarig utgivare (CM Matthis: info@herkules.nu)

Ditt livsfält är större än du tror. Ett grundläggande perspektiv på etern som människans större livsrum.

Hur vi kan förstå och använda våra energifält och de läkande energierna mer medvetet i vårt liv.


I alla tider har människan haft tillgång till olika lösningar på sina hälso- och utvecklingsproblem. I äldre civilisationer har det funnits kunskaper som under lång tid varit dolda eller okända för vår moderna tid. Från det området har idag så kallade alternativa och andliga behandlingsformer och utvecklingsmöjligheter sprungit fram igen, ofta parade med modern, holistisk psykologi, medicin och forskning inom biologi, fysik och kemi.
Samtidigt har en tidlös kunskap legat till grund för alla tiders medvetandemässiga framsteg. Denna mer omfattande kunskap är på väg att öppnas upp på ett helt nytt sätt i vår tid.

Former av denna kunskap når både enklare och ibland mer omfattande uttryck i vår tid. Exempel är holistisk terapi, kroppsbehandlingar, meditation och avspänning, mental träning, naturmedicin och andra behandlingsformer. Mycket av detta är på väg in i vården och företagsvärlden och används allt friare som komplement på olika sätt med goda resultat.
Undersökningar visar att i USA görs 660 miljoner besök hos alternativa vårdformer medan 385 miljoner besök sker hos vanlig läkare. (DN 22/3 2000) Det är siffror som säger en del om människors val.


Eterhöljet länken mellan det fysiska och högre världar
Det som ofta förenar dessa metoder är en utökad syn på människans energisystem. Att vi inte enbart använder oss av en fysisk kropp, en fysisk hjärna, utan också av andra medvetandenivåer.

Dessa nivåer är inte alltid så tydligt formulerade hos olika metoder. Många känner kanske vagt till att det är så, men vet ofta inte hur det fungerar mer konkret.
Det finns en exakt vetenskap om detta, som jag inte ska gå in på så mycket här i detalj. Det jag vill fästa uppmärksamhet på, är det som förenar dessa nivåer och metoder. Det är inte något abstrakt, avlägset, utan något väldigt närliggande. Dessa nivåer finns i våra egna energifält, runt omkring och i direkt samverkan med vår fysiska livsform. Eterhöljet är länken.

Eterhöljet förbinder vår fasta fysiska kropp och vår medvetenhet i denna (hjärnan och de fysiska organen) med våra dels mänskliga världar, dels högre världar. De mänskliga världarna skapar en nedtransformerad "personlig form" (personligheten) som utgör vårt tänkande och kännande.
Dessa funktioner verkar genom så kallade ”höljen”, som alltså också har en egen form och materia. Dessa i sin tur har olika nivåer, högre och lägre. Ju mer en människa utvecklar sin medvetenhet, desto högre nivåer kopplar hon in i sina respektive höljen. Detta leder också till att hon på sikt får tillgång till allt högre medvetandenivåer i högre kollektiva världar över människans egna.

Detta är ingen fantasi, utan en uråldrig kunskap som miljontals människor idag känner till och sammanstrålar kring, på olika sätt. Det sker framförallt genom en instinktiv kunskap kring etern som en livsbärande länk. Dels genom en högre kunskap som finns inom alla, även om den bara ofta är ett litet frö. Dels genom de aktiverade kanaler idag som väcker människans större medvetenhet till liv på en mängd olika sätt, inom människans alla livsområden.
Vi använder kunskapen om etern varje dag, för vi andas, vi lever, men de flesta gör det omedvetet.

Det mest grundläggande energifältet brukar kallas för eterhöljet eller energikroppen (m fl andra benämningar). Detta är sätet för livskraften, också ibland kallad elektromagnetisk strålning, bioenergi, vitalkraft, orgonenergi etc.
Detta fält reglerar egentligen vår hälsa. Om vår livskraft reduceras fysiskt eller psykiskt, t ex genom stress, genom felaktig användning av våra känslor och tankar (som skapar hindrande tankeformer och bildar ”negativa mönster”) eller andra former av obalans, minskar vår livskraft och vår utstrålning avtar. Energifältet krymper. Detta leder på sikt till att sjukdom uppstår.

Förutom detta grundläggande energifält har vi vårt känslofält och tankefält (dessa höljen). Tillsammans utgör dessa fält det man brukar kalla för ”personligheten”, den inkarnerade människan. Auran är utstrålningen av dessa höljen och hur de fungerar.

Energifälten är inget konstigt eller mystiskt. Att de betraktas så beror förstås på att de än så länge är osynliga för de flesta människor. Ändå börjar alltfler människor få en begynnande eterisk syn. Detta beror på att etermedvetenheten ökar överlag i vår tid hos mänskligheten.
Naturvetenskapen upptäcker dock dessa förhållanden alltmer, det är tydligt. Medicine professor Dean Ornich t ex säger att han tror att allting innerst inne består av en annan energiform. Och då menar han att det gäller även “materia, hård som sten”. Han hänvisar också, som så många, till Einsteins klassiska forskning; att energi och materia kan övergå i varandra.(Själens läkande kraft, Bill Moyers; sid 131. Svenska förlaget 1994).

Ändå är det ganska lätt att förstå att energifälten existerar, bara man riktar uppmärksamheten på det. Jag ger här några exempel vad gäller etern.
Att se etern: Om du står utomhus och ser ut i luften en klar eller solig dag, ser du efter ett tag ljusa punkter som tycks "regna" ner i luften. Detta är eterenergin. Du kan också se hur dessa lyser till då och då, om du håller blicken fokuserad. Detta kan sedan övergå till mer ihållande ljus som alltså är eterns eget ljus (ett uttryck av flera). Det kan också vara förekommande med att se olika färger i luften. Detta är olika eteratomer.
Att känna etern: Håll dina handflator mot varandra. Gnid dem en kort stund, dra sedan isär händerna, men håll fortfarande handflatorna riktade mot varandra. Dra långsamt isär och för långsamt händerna samman och du märker efter en stund att en kraft mellan händerna uppstår. Det kan ibland upplevas som en "massa", ibland som en ström. Många får stickande sensationer i händerna.
Överlag många former av healing överför eter. även många kroppsbehandlingsformer överlag.

Ett annat exempel gäller hur ”rummet” förmedlar överfysisk information. Med ”överfysisk” menas här alla världar över den fasta fysiska formens uttryck. Det innebär alltså också känslo- och tankeformer. Men framförallt högre uttryck.
Alla vet hur det är att komma in i ett rum där en samling människor befinner sig. Utan att ha talat med någon kan man ofta plocka upp en stämning, hur det känns i atmosfären. Det fungerar automatiskt genom en del av våra energifält, framförallt genom känslohöljet, men också mentalhöljet. Har vi högre inkoppling mer aktiverad genom vår själsmedvetenhet, kan vi också nås av mer direkt intuitiv information.
Vi behöver bara uppmärksamma att vi gör det, att vi har den förmågan. Det är inget konstigt eller mystiskt med det. Lägre nivåer kallas för “instinktiv telepati”, högre nivåer för ”mental telepati” och sedan ”själslig telepati”.
Det är en kollektiv form av utbyte mellan människors undermedvetenhet som sker ständigt, oftast via känslohöljet och solar plexus i eterhöljet. Samtidigt finns alltså mer omfattande och mer medvetna former av intuition och ordlös kommunikation.
Då har den samlade jag-energin höjts och lämnar på sikt allt mer de lägre energicentran i eterhöljet. Därmed kan högre centran aktiveras och förmedla allt mer uttalat den högre livsimpulsen; själen (det kausala) och högre nivåers medvetenhet och energi.


Exempel med Familjekonstellationer – etern överför ordlös information
Egentligen befinner vi oss oavbrutet i en kontakt med ett större rum där människors känslor och tankar påverkar varandra, påverkar alltså även fysisk materia.
Ett konkret exempel på det är den uppmärksammade tyske psykoterapeuten Bert Hellingers framgångsrika arbete med familjemönster. Han kallar sin metod "Orders of love". Den bygger på systemteoretisk grund.
Hellinger har funnit att människor kan befria sig från sina destruktiva låsningar och mönster genom att sätta upp sina familjekonstellationer och skapa läkande i flera generationsled. Genom att rent konkret ställa upp sina familjekonstellationer i grupp eller enskilt skapas läkande i flera generationsled, vilket påverkar nuet på ett befriande sätt.

En grund för denna tanke och metodik har jag förstått är etern. Det är genom etermaterien dessa band löper som kan "rätas ut". De baseras på känslomateria, men har också byggts genom etern. Därav människor beskrivning överlag av känslor, att de kan "stänga inne" eller att en person kan uppleva sig som "sitta fast" i något. Det man sitter fast i är de gamla tankeformernas strukturer, dels i auran, men också genom etertrådarna som inte kunnat följa med i utvecklingen, utan "förstelnat".
Detta är samtidigt en sorts illusion. Etermaterien stelnar egentligen inte i sig, utan det är människans (eller människornas, i relationer) missförstånd och tankeformer kring detta som skapar detta, ofta omedvetet.
Metoden familjekonstellationer tycks i många fall kunna genom ett ökat "själsligt flöde" - kvaliteter av kärlek, försoning, insikt - skapa medvetenhet och därmed genuin förnyelse för en människa. Det tycks vara tankeformerna som egentligen påverkas och integreras, som därmed i sin tur skapar ökat eterflöde ("frihet").

Ett frapperande moment frapperande är hur de medverkande i en fysisk familjekonstellation (i en grupp) som gestaltar klientens familj exakt känner vad respektive person har problem med. Problemen blir på så sätt väldigt tydliga och kan frigöra smärtsamma minnen och känslor på ett ofta väldigt lätt sätt.
Jag har arbetat med metoden sedan år 2000 nu och har om igen sett hur metoden frigör läkande och klargörande på olika sätt i många olika fallsituationer.
Hellinger och hans medarbetare, många psykologer och psykiatriker, säger sig inte veta vad det beror på att metoden fungerar så som den gör. Hellinger beskriver dock den ”själsliga kraften” som avgörande där kärlek och försoning fungerar som två grundläggande frigörande krafter. Han säger sig också vara ett instrument för ett större helande. (Love´s Hidden symmetri. What makes love work in relationships. Hellinger. Zeig, Tucker & Co 1998.)

Enligt min erfarenhet är det uppenbart och inte så svårt att förstå. Jag har arbetat med energier under längre tid och kan ofta se och uppleva hur förlösning sker också på olika energiplan. Vi delar energin i livsrummet och kan därför egentligen uppfatta och förstå "allt" som finns där. Även om "allt" här är mycket relativt menat, så kan vi få tillgång till flera högre nivåer av information. Det sker genom att vi kopplar in (eller aktiverar) högre medvetandenivåer inom oss, kan använda fler "sensorer" inom oss. Detta innebär fler kanaler (eller frekvenser) av medvetenhet också i rummet.
Eterenergin bär också denna gemensamma medvetenhet. Därav att då vi ser (tar in genom ögonen) eller fysiskt har kontakt med en människa, kan inhämta en större information om denne på olika nivåer. Detta gäller även föremål eller en plats. Vi kan ”läsa av” och förstå mer av denna människa eller plats eller detta ting, genom att koppla oss samman med etern, som därmed också förmedlar intryck och lagrad information.
Det är inget mystiskt eller ”mediumistiskt” i sig, även om det kan användas så också, Då sker det ofta med inkoppling till det s k ”astrala fältet” (emotionalvärlden) med stora risker att misstolka eller lägga in sina egna eller andras tankeformer och ta dem för objektiv ”sanning”. Det jag menar här är en fokusering på och utveckling av etermedvetenhet, kopplad till en mer mental förståelse.


Världen påverkas av vår energi
De flesta kan med lätthet se den mest närliggande, första delen av våra energifält, det hölje som kallas energikroppen eller eterkroppen. Man kan t ex se ett tings etermateria om man flyttar det snabbt, t ex en tavla på en vit vägg. För ett ögonblick är det som att tavlan hänger kvar, men bleknar sedan bort. Denna eteriska “kopia” kan känsliga människor påverkas av, t ex i ett hus där andra människor bott från andra tider som haft det svårt. Man brukar också säga, att man får kalla kårar av ett rum eller en viss miljö. Man påverkas av något som man inte ser men känner ändå finns där. Det som hände där lever kvar.

Energifälten korresponderar med olika nivåer av kollektivt medvetande såväl framåt som bakåt i det vi kallar tiden. Ju mer vi utvecklas som människor och blir medvetna om vår större natur, dvs vårt eget mer expanderade medvetande, desto renare och mer förfinade blir energifälten och kan därmed ta emot energi från allt högre nivåer. Det är egentligen så vi utvecklas.

Energifälten är också nyckeln till många kunskaper, t ex den psykologiska insikten att vi själva påverkar vårt liv och vår framtid, inte bara genom våra handlingar, utan också genom vår avsikt, vår sinnesstämning och våra tankar. Där vi befinner oss i vårt medvetande, dvs på den nivå av tankar, känslor och fysiskt uttryck som vi väljer att uppmärksamma och utgå ifrån i våra liv, den punkten bestämmer nu eller på sikt hur vårt liv ska gestaltas.

Där ingår också en livslag. Det är den gamla österländska och senare västerländska insikten om orsak och verkan, som Kristus formulerade såhär: “Älska andra så som ni älskar er själva”. Dvs det vi gör mot andra, även i tanke och känsla, gör vi mot oss själva. Allt har en effekt, en innebörd, även i rent praktiska termer.
Det vi låter vår medvetenhet upptas av, det materialet återspeglas rent konkret genom våra energifält och påverkar därmed vår omgivning, i nuet eller i den kommande tiden.

Forskning och eter
Världen är en plastisk (i bemärkelsen ”böjlig”, ”formbar”) materia egentligen, det jag kallar för den eteriska materien. Tänk på hur vi påverkar den fysiska materien varje dag, t ex när vi lagar mat, dvs genom värme. Vid upphettning förändras den fasta fysiska formens konsistens. Den blir lättare och lättare, vätska blir till ånga, ämnen blir till gas. Eller tvärtom - vid kyla blir formen ännu stelare, hårdare. Vi upphäver också så kallade “orubbliga” fysikaliska lagar varje minut ett flygplan lyfter.
Många människor ser naturvetenskapens information om den fysiska världen som den enda existerande verkligheten. Man ser denna uppfattning som en allenarådande “sanning”. Ändå visar t ex kvantfysiken hur nära man är de gränsöverskridande inre kunskapsområdena, de som utforskats andligen lika länge som människan funnits. Genom kvantfysiken vet vi t ex att ljus kan byta form, från ljusvågor till partiklar. Materia är uppenbarligen inte statisk och heller inte ogenomtränglig, inte ens på subatomär nivå.
Kvantfysiken visar också hur människan själv vid t ex ett experiment påverkar förloppet och därmed också resultatet genom sin tanke. Denna tes baserar sig bland annat på fysikern Heisenbergers forskning som kom att kallas för osäkerhetsprincipen.

Det finns många forskare idag inom olika områden, bl a psykologin, medicinen och biologin, som ser ett nät av ny information forma sig allt snabbare.
Psykiatrikern Samuel Weiser t ex tar upp i en av sina böcker hur han upplever en ökad förståelse för fler energinivåer när han prövar alternativa hälsometoder. Han berättar: “Jag började själv uppleva märkliga nya vibrationer och förnimmelser. Jag började också hitta mer och mer material om detta slags energi. Dr William Tiller till exempel, en känd fysiker vid Stanford University, inkluderar chakran i sin vetenskapliga modell av hur människokroppen utvecklas som svar på utstrålningen av energi och information från omgivningen. /.../ Dr. Tiller referar till eterkroppen som ´den negativa rum-tid-kroppen´ och ser var och en av kropparna fungera som en ´krets av en viss frekvens varigenom man kan hämta energi från kosmos eller komma i förbindelse med en annan sida av självet.´" (Sai Baba - den heliga mannen och psykiatern, Samuel Sandweiss; sid 82. Sai Baba Förlag Sverige 1992).

Flera forskare tar upp sambandet mellan det vågmönster på 8 Hz som uppstår i hjärnorna hos helare (healers) när de ger healing, och jordens eget magnetfält, de så kallade Schumannvågorna, som också anger ungefär samma svängningstal (vibration) 7,8-8 Hz. Det finns uppenbarligen ett samband mellan jordens eget energifält och människans energifält när hon försätter sig i vissa tillstånd och därmed kan använda ett större “kontaktnät” (T ex Den självläkande människan, Ehdin; sid. 61. Bokförlaget Forum 1999).
Detta kontaktnät fungerar direkt genom en större energikälla, något vi alla har tillgång till, inte bara healers, bara vi vet hur vi kan gå tillväga. Meditation är en grundläggande metod som ofta leder till liknande tillstånd och energiökningar. Även många kroppsterapeutiska behandlingsformer har en liknande balanserande och upphöjande effekt.


Bakgrund eterhöljet (energikroppen)
Det är eterhöljets balans och kraft som avgör den fasta fysiska kroppens hälsotillstånd.
Eterhöljet är den del av våra energifält som egentligen genomsyrar den fysiska kroppen. Den skapar möjligheten för den fysiska organismen att fungera med högre medvetandenivåer och därmed uppnå allt större mått av hälsa och utveckling. Det gäller både rent fysiskt, men även psykiskt och själsligt, t ex vad gäller förvärvandet av egenskaper och deras praktiska användning i vardagen.
Eterhöljet är grundförutsättningen för fysiskt liv. Eterhöljet är därför också mediet för alla våra tankar, känslor, men också högre energier, t ex allt mer omfattande kärlek.

Eterhöljet existerar alltså inte bara som en ytterligare “kropp” utanpå den fysiska organismen. Eterhöljet - även kallad eterkroppen, -fältet, vitalkroppen etc - genomtränger hela den fysiska kroppens struktur, även organ och skelett, och utgör den fysiska kroppens medvetande och energitillförsel ända in på atomär nivå.
Därför kan man säga att den direkta förbindelsen mellan själ och kropp, som man talar så mycket om i många sammanhang idag, existerar latent, och aktiveras mer och mer medvetet i kroppen genom energikroppen.

Genom att aktivera medvetenheten i energikroppen kan man förstå det direkta sambandet som existerar mellan olika medvetandenivåer. Därmed kan man också använda sig av en förhöjd nivå av hälsa, kunskap och utveckling. Det gäller dels för den fysiska kroppens tillstånd i sig, men ännu mer remarkabelt, för den psykiska hälsan och livsförmågan. Genom en renad och förhöjd frekvens i energikroppen, ökar också energierna som tillförs energikroppen från högre nivåer.

Energikroppen kan låta som något abstrakt eller konstigt för den som inte ser kopplingarna mellan modern läkarvetenskap och äldre fysiologisk och andlig kunskap. Kineser, japaner, indier och många andra folk har i årtusenden (egentligen känt i alla tider av vissa grupper inom alla folkslag) varit medvetna om kroppens energi, det som brukar kallas kroppens meridianer eller kroppens akupunkturlinjer.
Andra benämningar på denna energi är bl a ki-kraft (eller chi), den österländska termen prana, vitalkraft (Pythagoras), orgon (Reich), det mer moderna bioenergi med flera andra namn.
Metoden akupunktur utgår från dessa linjer för att återställa kroppens naturliga energiflöde och därmed återskapa hälsa, både fysiskt och psykiskt. Denna metod anses nu så väl beprövad, även vetenskapligt, att den används allt mer flitigt till och med på svenska sjukhus, t ex Karolinska och Södersjukhuset i Stockholm. (Landstingstidningen Omvård och hälsa, Sthlms län, nr 4-1997).
En annan intressant verksamhet beskrevs nyligen från Akademiska sjukhuset i Uppsala, där man använder akupunktur för att bota drog- och alkoholmissbrukare. “I Sverige är metoden ny /../ men i USA har öronakupunktur använts vid avgiftning av narkomaner i snart 25 år.”(Svenska Dagbladet 9/7 1998).

Chiropraktorn och idrottsspecialisten Roger Nilsson framförde en rad vetenskapliga undersökningar som gjorts angående existensen av det han kallar “ett energifält runt människans kropp”, den “elektromagnetiska strålningen” etc. Den första undersökningen som Nilsson refererar till är från 1920. Då konstaterade vetenskapsmannen Harold Saxton Burr att alla levande varelser har ett elektriskt system runt omkring sig. Denna upptäckt i modern tid inom den naturvetenskapliga grenen, finns redovisad på flera andra ställen. (Tidningen 2000-talets vetenskap 4/1. 1997).

Den amerikanske läkaren och författaren Richard Gerber tar också upp Burr, men sätter årtalet till 40-talet. Burr upptäckte det elektriska fältet bland annat runt salamandrar, men även runt andra djur och växter. Upptäckten tycks vara banbrytande för västerländsk forskning. (Vibrational medicine - new choices for healing ourselves. Richard Gerber; s 51-53. Bear & Company 1996).
Märkligt nog är denna upptäckt, liksom detta område i sin helhet, förvånansvärt litet uppmärksammat, om ens alls. Detta tycks konstigt nog även gälla inom dagens alternativmedicinska område.

Vidare skriver Nilsson: “1983 påvisade radiologist Björn Nordenström vid Karolinska Institutet i Stockholm att det finns ett elektromagnetiskt system i kroppen. Systemet motsvarar de akupunkturmeridianer som kineserna använt sig av i närmare 6 000 år. Björn Nordenström såg också ett samband mellan energiobalanser i detta system och olika sjukdomstillstånd, och kunde därefter framgångsrikt behandla cancerpatienter.”
Nilsson fortsätter: “1985 använde sig ortopedkirurgen Robert O Becker av de elektromagnetiska fälten. Genom att på konstgjord väg tillföra energi där den varit bruten lyckades han förbättra tillståndet hos en patient vars operationsärr läkte dåligt. 1985 fotograferade fransmannen Pierre de Venejoul akupunkturpunkternas utbredning /../.”( Tidningen 2000-talets vetenskap 4/1. 1997).


Ökad hälsa inte bara genom motion och nyttig mat
Idag finns många metoder under utveckling som indirekt betonar eterisk stimulans och förbättring, t ex genom motion, massage, andning, kost etc. Även olika former av kosthållning och det moderna begreppet “smart foods” är kopplade till ökandet av eterenergin eller livskraften. Dessa former av hälsoutveckling är mycket värdefulla och förebygger sjukdom och psykisk obalans. All motion och kosthållning, vald efter sin egen människotyp och sina behov, är mycket välgörande på alla sätt.

Ändå får man förstå att dessa hälsometoder inte skapar ökad medvetenhet i sig. Det måste individen skapa själv, på andra sätt.
Det sker främst genom inkoppling av andra medvetandenivåer, genom meditation, egenskapsutveckling och användning av kärleksenergin. Det sker genom att leva mer öppet, våga utveckla sina relationer, att satsa på utrymme och tid för själslig balans och harmoni. Däremot underlättar sådana metoder, t ex fysiska behandlingsformer, livsenergiflödet i kroppen. Därmed kan individen lättare och mer effektivt tillgodogöra sig kunskaper och olika typer av högre energier. Det förutsätter förstås att individen känner till den möjligheten och önskar utvecklas mer.


Revolutionerande upptäckter
I april 1998 rapporterar en svensk läkare från Malmö, Dr Ulf Havelius, om en intressant koppling i det här sammanhanget.
Havelius har upptäckt att nervceller kan “återaktiveras igen”, trots att det verkat som om de varit kliniskt döda eller obrukbara. Havelius har i sin undersökning av patienter där man låtit genomföra rensning av stora pulsådern funnit att syretillförseln har påverkat och förbättrat mörkerseende. Detta trots att man tidigare trott att de nervceller som skött om mörkerseendet varit förbrukade och inte kunnat användas mer. (TV2, Rapport, 3/4. 1998).
Detta visar att syre - som är en av eterns fysiska former för livskraft - kan återskapa nervcellers ursprungliga funktion och aktivitet.

En annan sensationell medicinsk upptäckt rapporterades ganska nyligen. “Till nu har alla medicinutbildningar världen över lärt ut att hjärnceller aldrig förnyas. Hela livet får vi dras med den hjärna vi föds med. Men det är fel, visar en rad studier.” Där ingick också en svensk undersökning från Göteborg (DN, nov. 1998)
Man har också visat att förnyad inlärning hindrar hjärnceller från att dö. Varje dag bildas nya hjärnceller, men med ökad inlärning ökar mängden antal celler i hjärnan, har psykologen Elisabeth Gould vid Princeton University i USA visat (ibid).


Själen löser problem genom högre energier
Den direkta kontakten med själen tar form genom energier. Själskontakt i sin medvetandeform uttrycks genom upplevelser och kvaliteter av intuition, kärlek, frid, givande, enhet, ökad livskraft m fl. Den kontakten leder i sin tur till förnyelse och omvandling av det mer personliga medvetandet. Information, kunskap (som på sikt verkar genom "visdom" som en högre energi), intuition kring denna process och förståelse av den sker också genom olika typer av kommunikation med högre livsnivåer inom människan (själsmedvetandet). Det kan t ex ske genom bilder, symboler, idéer, insikter, abstrakt förståelse.
Energierna är det som skapar nya vägar för utveckling inom hela vårt mänskliga system, på olika nivåer. Vår förmåga att uppfatta och använda oss av t ex mer kärlek är en effekt av detta. Mer “flyt” (termen flow, både som term inom psykologin och vardagligt sett; egentligen ökad närvaro), livsförståelse, gemenskap (även om man är ensam) etc.

Energierna går in i människans energifält, in i hennes medvetande som fälten består av. Energierna kan också gå in i den fysiska kroppen, först den eteriska och sedan den fasta fysiska kroppen.
Att vi alla har mycket spänningar, hinder och blockeringar är känt vad gäller vår fasta fysiska kropp. Men att de spänningar vi talar om som känslomässiga spänningar och mentala spänningar och blockeringar även kan finnas i våra energifält är inte lika uppmärksammat, om ens något.

Problemens natur är inte enbart känslomässiga eller mentala, som en abstraktion. De har sin konkreta, materiella form i fälten och även den fysiska kroppen (med grund i eterhöljet).
Förbindelsen med själens energier kan ta form på alla nivåer; fysiskt, känslomässigt och mentalt, ofta i olika kombinationer. Själsförbindelsen skapar ny balans, där tidigare obalans existerade. Balansen skapar förutsättningar för nya livsformer, ökad medvetenhet, att en mer omfattande hälsa och utveckling kan ta plats i våra liv.

En annan viktig insikt handlar om att människans personlighet vid en viss punkt börjar förändras i sin grund och inte längre fungerar på samma sätt som tidigare. Känslo- och tankesystemet börjar ändras till sin grund.
Känslor och tankar tycks allt mer utgå från en källa som är bortom den personliga känslo- och tankenaturen i sig. En omvandling i människans energibyggnad sker allt mer konkret, även fysiskt.

Olika behov av att omvandla personlighetens uppbyggnad, dess olika sidor, blir därför i ett större sammanhang metodens mål (terapin, behandlingen, vägledningen etc).
Lösningen på våra problem – livsproblem, relationsproblem och hälsoproblem m m - sker genom att vi får en större förståelse. En metod, en terapeut eller en konsult, kan vara ett redskap, en möjlighet, en sorts kanal för en mer omfattande energi att ta form igenom. Ofta låser sig dock människan vid formen och tror därför att en metod,en lära, en "guru" osv sitter inne med "nycklarna". Man identifierar sig med denna tro och denna form, medan det egentligen är så att vi lär i en större gemenskap över dessa gränser.

Vi lär egentligen genom allt mer utvecklade kollektiva former. Först genom olika stadier inom vår egen mänsklighet, men än mer av de som gått vidare till högre nivåer av utveckling. Där är vår egen högre medvetenhet ett centrum för "det formlösa", mer universella lärandet. Som inte behöver en metod (eller många) för att fästa oss vid det vi kan tro är "den enda vägen".
Denna insikt och att utöva denna rent praktiskt, upplöser alla former av separation (därmed alla konflikter kring vad som är "rätt och fel" vad gäller val av väg, trosformer, religioner osv)

Söker man en djupare förändring och en mer djup kontakt, tycks en mer direkt själskontakt behövas - inom människan själv. Det innebär att energin förankras och upplevs direkt av personen själv, annars blir det mer en enbart känslomässig eller intellektuell stimulans. Det är detta som är innebörden av den uråldriga andliga sentensen ”Att bli ett med vägen”.
Den djupare effekten av mer varaktig förändring i grunden hos människan kan energiförloppet ge. Energierna renar, men banar också väg för förnyelse. Detta i sin tur aktiverar och ”föder fram” den högre medvetenheten som finns i de högre nivåerna inom människan själv.

Därför är det intressant att se hur det egentligen bara är den ökade medvetenheten som kan lösa problem.
Ökad medvetenhet innebär att fler medvetandenivåer kopplas samman och att den högre medvetandenivån kan uttrycka sig genom de lägre vardagliga nivåerna
På sikt blir de tidigare “invanda” nivåerna av medvetenhet utbytta.
Det är det som är mänsklig utveckling.

Denna ökade medvetenhet kan utvecklas att omfatta allt fler mänskliga uttrycksformer på ett permanent sätt. Detta innebär då att vi lärt oss något, att vi behärskar något, att vi kan använda något mer praktiskt i våra liv. Annars är det önskemål, goda tankar, ideal, idéer.



© Mikael Matthis, Stockholm 2000. Uppdatering feb 2004, juli 2009.


• Se vidare Herkules Utbildnings hemsida www.herkules.nu

• Mycket bra sammanfattning om eterhöljet, etermedvetenhet m m i en större omfattning, ges i boken ”Eterhöljet” av Lars Adelskogh. (Den boken har dock inte använts till denna artikel, kom ut senare). Även ”Telepati och Eterkroppen” av Alice Bailey.